DIXIKON

Köp boken här

- ”Nästa stortingsval är Fremskrittspartiet mitt val. Jag har tidigare röstat både på Centern och SV, men nu har jag bestämt mig för att byta parti än en gång.”

Bokhandlarn i Tromsö levererade sin politiska bekännelse medan han letade efter den av mig efterfrågade norska storsäljaren Frp-koden. Hemmeligheten bak Fremskrittspartiets suksess av Magnus E Marsdal bland bokhandelns välförsedda hyllor. – ”Fremskrittspartiet förstår hur vanligt folk tänker och hur de lever. Varför kan man inte satsa på sjukvård och skola med alla oljepengarna? De andra partierna bryr sig mera om politiskt korrekta saker som global uppvärmning, multikulturalism och homosexuellas rätt till adoption än hur vi vanliga norrmänn har det.”

Bokhandlarn  i Nordnorge är inte ensam i sin sympati för Fremskrittspartiet. Nästan var fjärde norsk väljare säger i den senaste opinionsmätningen inför det norska stortingsvalet den 14 september att de kan tänka sig att lägga sin röst på Siv Jensens parti. Opinionsmätningarna under sommaren har gett oppositionen ett övertag framom den sittande regeringen. Vid en seger för högerpartierna kunde Fremskrittspartiet som största parti inom blocket ställa krav på statsministerposten.

Hur kan ett populistiskt missnöjesparti ha ett så stort väljarstöd i ett av världens rikaste och välmående länder? Populistiska partier och i synnerhet de högerpopulistiska krafterna har under de senaste tjugo åren stärkt sin närvaro i de europeiska politiska systemen. I de öst- och centraleuropeiska länderna är populistiskt färgade politiska lockrop än mer frekventa.

Siv Jensen, Fremskrittspartiet

Populismen är inget helgjutet ideologiskt tankesystem, utan har snarare karaktären av en mer begränsad tankestruktur eller en tunn ideologi. Populismen frammanar retoriskt en konflikt mellan ett enhetligt folk och en sammansvetsad elit.

Folket kan formuleras i termer av ”demos” - en politisk gemenskap. Den icke-representativa politiska etablissemanget är den antagonistiska elit, som folket ställs emot. Det kan handla om nationella politiker och byråkrater, men i ökad utsträckning har det politiska etablissemanget i EU blivit en vanlig måltavla, en politisk elit med svag kontakt med väljarna.

Populister säger sig representera folkets allmänna intressen mot partipolitiker som företräder specifika gruppintressen. Folket kan även formuleras i etniska termer eller som en gemenskap förenad av etnisk tillhörighet, delad kultur och historia. Folket är här liktydigt med ”etnos” – ett folk som är homogent i kraft av likhet i ursprung och/eller kultur. Denna gemenskap frammanas i motsättning till andra etniska grupper eller kulturer (romer, invandrare, islam), men även här i motsättning till ett politiskt och kulturellt etablissemang som till exempel välkomnar det mångkulturella samhället.

Populismen har även säregna stilmässiga attribut: starka karismatiska ledare, ett förenklat svart-vitt politiskt språkbruk, enkla lösningar på komplexa politiska problem och ett tilltal som utgår från ett så kallat folkligt sunt förnuft.

Norge är i ett europeiskt perspektiv således inte unikt. Fremskrittspartiet har en historia i efterkrigstida norsk politik. Delvis med inspiration av Mogens Glistrup i Danmark mobiliserade Anders Langes parti medelklassväljare på 1970-talet med krav på lägre skatter, kritik av den pågående utbyggnaden av välfärdsstaten och liberalisering. Anders Lange var en nyckfull estradör som raljerade med de övriga partierna med ett glas ägglikör i handen i televisionens partiledarutfrågningar, men med Carl I Hagens organisatorisk förmåga befäste partiet sin ställning i norsk politik.

Köp boken här

Carl I Hagen mobiliserade väljare med att fånga upp deras missnöje eller ta upp frågor som de andra partierna försummade. Med ett enkelt språkbruk i kombination med en folklig personlig framtoning vinnlade sig Hagen om att framstå som en politiker som inte var som andra politiker. Med Siv Jensen vid rodret har partiet breddat sitt stöd med ökade krav på offentliga satsningar på skola, vård och omsorg, samt skepsis inför det multikulturella samhället.

Hur kan då Fremskrittspartiets framgångar förklaras?  Magnus E. Marsdal tar i den journalistiska rapportboken ”Frp-koden” snabbt avstånd från vanliga, huvudmisstänkta faktorer , som att Fremskrittspartiet spelar på den norska folksjälen  att gnälla, klaga och ”mycket vill ha mer”. Enligt detta sätt att se, vanligt i vissa politiska och kulturella etablissemang, är Frps sympatisörer missnöjda egoister med vulgär folklig smak och materiella värderingar.

Marsdal tillbakavisar snabbt detta resonemang genom att fråga sig hur väl den analysen rimmar med att drygt 35 procent av arbetare utan fackutbildning och de arbetslösa väljer Frp, medan enbart 12 procent av tjänstemännen har stött det norska populistpartiet.  Frps väljare återfinns bland dem med de lägsta inkomsterna i Norge.

En förklaring till Fremskrittspartiets framgångar är enligt Marsdal Arbeiderpartiets misslyckande att tilltala gamla kärnväljare. Den norska socialdemokratin har medverkat till ökade ekonomiska skillnader och sociala klyftor. I likhet med andra europeiska socialdemokrater har de fört en ekonomisk politik av liberalisering, lägre skatter på förmögenhet och pensionsreformer som missgynnat dem med lägre inkomster. Omfördelningspolitiken har – enligt belackarna – snarare gynnat dem som redan har.

Men det handlar ändå inte enbart om Arbeiderbeiderpartiets  politik. Under Jens Stoltenbergs ledning har partiets karaktär i folkmun beskrivits som ”Armani-demokrati” : En urban, globalt och liberalt sinnad och välbärgad medelklass, som dricker kravmärkt caffelatte och botaniserar i exotiska maträtter i sina väl designade hus och hellre talar om global rättvisa än omfördelningspolitik hemmavid.

I Marsdals journalistiska rapportbok blir läsaren inbjuden till Frp-sympatisörers hem som andas furumöbler, sticksömmar, Kanarieöar, amcars och en anda av sparsamhet och ”göra rätt för sig”. Marsdal beskriver en stratifiering i sociala och kulturella livsformer mellan det socialdemokratiska ledarskiktet och arbetarväljare.  Fremskrittspartiet har medvetet slagit mynt av detta i sin politiska retorik genom att påvisa den bristande folkliga förankringen hos både det politiska och det kulturella etablissemanget, något som blivit en av Frps framgångskoder.

Pia Kjaersgaard, Dansk Folkeparti

Under sommaren har detta kommit till uttryck i en uppflammande debatt om den norska kulturpolitiken. Frp menar att kulturpolitiken ska underkastas marknadsmässiga villkor och primärt vara självfinansierande. Staten ska dra ner på sitt stöd till kulturfenomen som inte tilltalar de breda folklagren.

I ett motangrepp har ett 100-tal väletablerade kulturpersonligheter formulerat ett upprop vid namn ”Kulturkampen” där man går till attack mot Frps kulturpolitik i första hand, men även mot partiets politik i övrigt. Det övergripande syftet är att förhindra att en högerregering med Frp som största parti tillträder i Norge efter stortingsvalet i september. En del har varit kritiska till initiativet eftersom det spelar Frp i händerna: ett kulturellt etablissemang som går hand i hand med det politiska etablissemanget i syfte att försvara sina privilegier.

En andra förklaring till partiets framgångar är enligt Marsdal, att oljan skapat en grogrund för missnöjespolitik. Fremskrittspartiet vill ha både skattelättnader och ökade offentliga satsningar, vilket i teorin också vore möjligt med tanke på de resurser som ackumulerats i den norska oljefonden. Andra politiska partier menar att ett val måste göras mellan det ena eller det andra. Frp kan genom denna dubbla strategi både appellera till partiets traditionella väljare till höger med löften om lägre skatter och marknadslösningar och flirta med vänsterväljare med krav på offentliga satsningar.

Timo Soini, Sannfinnländarna

Populismen spelar på outsider- och underdogkänslor. Nogsamt undviker man att klä skillnaderna mellan det konstruerade småfolket och etablissemanget i klasstermer, utan det formuleras istället i levnadsvillkor, i politiska, sociala och kulturella identifikationer. Olikheter skapas genom att man drar gränser och påtalar avstånd.

Norsk politik har historiskt präglats av en stark centrum-periferidimension – av ett vi och ett de. Det finns hos många norrmänn en grundmurad misstro mot centralmakten och staten, i kombination med en stark tilltro till individen, till det lokala samhället och till självbestämmande. Norges erfarenheter av utländska herradömen i förening med lokalt förankrade och kulturella tanketraditioner – såsom haugianismen- är en bakgrund till denna utbredda känsla.

En annan nyckel till Fremskrittspartiets framgångar i det rika och välmående Norge är att partiets beskrivning av samhälleliga politiska relationer och konflikter sammanfaller med mer djupliggande och historiskt förankrade antietablissemangsattityder bland medborgarna.

Det finns alltså inte en Frp-kod, utan flera.