Den tyske statsvetaren Philip Manow undersöker i sin bok
”(Ent-)Demokratiseriung der Demokratie” tillståndet för den moderna demokratin. Manow söker sig bortom de förenklade kategorierna demokrat-populist och försöker att ge en mer komplex bild av läget med fler nyanser och kategorier. Skribenten Erik Tängerstad har läst och tycker sig se ett angeläget inlägg i samtalet om demokratins akuta kris.
Onsdagen den 6 januari 2021 kunde man i direktsändning världen över se hur Kapitolium i Washington DC stormades av en uppretad mobb som inte accepterade utgången av ett demokratiskt val. Om någon plats i världen skulle kunna pekas ut som det parlamentarisk-demokratiska beslutssystemets högsäte så ligger Kapitolium i Washington DC bra till. Alltsedan sin tillkomst för ungefär 250 år sedan har USA ansetts som den moderna demokratins hemvist på jorden. Att en uppretad folkmassa kunde tränga in i detta parlament och avbryta sessionen – mitt under den avgörande akt då en avgående regering ska överlämna makten till en tillträdande –– är en fullständigt oväntad och unik händelse som tydligt visar hur överraskande bräckligt det demokratiska systemet är. Överraskande, därför att det demokratiska systemet under största delen av det senaste århundradet okritiskt kommit att tas för givet i Nordamerika och Västeuropa. Men nu, ett sekel efter första världskriget, står plötsligt den moderna parlamentariska demokratin som politisk beslutsprocess och institution inför vad som alltmer verkar vara ett avgörande stresstest. Hur detta stresstest kommer att utfalla är i skrivande stund en öppen fråga.
Ett knappt år innan stormningen av Kapitolium, våren 2020, utkom den tyske statsvetaren Philip Manow med en bok som diskuterar och analyserar läget för den moderna demokratin. Under senare år har det vuxit fram en vildflora av böcker som huvudsakligen utgår från motsatsförhållandet mellan å ena sidan demokrater och å andra sidan populister. Manow ser en sådan tudelning som alltför grov och därmed som mer förvirrande än klargörande. I ett försök att bättre förstå det som just nu verkar hända föreslår han ett större komplex av kategorier än denna enkla tudelning.
Manow ser det demokratiska systemet som en institution för beslutsfattande och för realiserandet av fattade beslut. Ett sådant system kan i praktiken fungera bättre eller sämre i förhållande till hur det i teorin är tänkt att fungera. Men man kan också tänka sig att demokratin som system inte ens i teorin är funktionellt och att det därför måste avskaffas helt och hållet. Mot bakgrund av detta framträder de så kallade ”populisterna” som två helt olika grupperingar med varandra diametralt olika målsättningar. Å ena sidan har vi den gruppering som accepterar och rent av bejakar det demokratiska systemet som sådant, men som tycker att det idag fungerar dåligt. För dem gäller det därför att reformera, förstärka och förbättra demokratin. Å andra sidan har vi den gruppering som inte accepterar demokratin och som menar att dagens system måste raseras i grunden så att något annat kan byggas upp i dess ställe. Det är mot den bakgrunden man bör se titeln på hans bok: Demokratins (av-)demokratisering.
Om man som självutnämnd god demokrat betraktar den mobb som stormade Kapitolium som en sammanhållen och homogen enhet av antidemokratiska populister så riskerar man se alltför svart-vitt på det som just nu händer. Ett sådant tillspetsat ”vi-mot-dom”-perspektiv hotar förvärra den alltmer upptornande konflikten, istället för att lösa den. Det är fullständigt möjligt att det inom den uppretade folkmassa som avbröt den amerikanska kongressens gemensamma session den 6 januari fanns ett helt register av olika företrädare för de två olika kategorier av populister som Manow beskriver. Alltså att det inom en och samma mobb fanns de som ville förstärka och förbättra demokratin och de som tvärt om vill riva ner och förstöra den.
I sin bok tydliggör Manow att det moderna demokratiska systemet står inför två olika, men parallella utmaningar. Å ena sidan utmanas systemet av dem som menar att den parlamentariska demokratin är i grunden bra, men att det i praktiken kommit att underprestera. Här handlar det enligt Manow om en förtroendekris som utgår från att väljarna inte litar på att de blir representerade inom det demokratiska systemet. I det läget måste demokratin reformeras så att den underliggande representationskrisen kan lösas. Å andra sidan utmanas systemet av dem som menar att demokratin per definition är korrupt och därför måste avskaffas i sin helhet, alltså att den parlamentariska demokratin är i grunden dålig. En mer disciplinerad, tydligare strukturerad och mer direkt handlingsinriktad beslutsordning skulle enligt dem vara att föredra framför dagens system – alltså att någon form av totalitarism är att föredra framför parlamentarism.
Möjligen vet de som stormade Kapitolium inte själva var de står i detta spektrum av olika självmotsägande positioneringar. Att de känner djup frustration, ja kanske till och med en existentiell oro, verkar tydligt. Men denna känsla, denna oro, har ännu inte formulerats till någon sammanhållen tanke eller världsbild som kan ligga till grund för gemensamt handlande. Om nu försvararna av dagens parlamentarisk-demokratiska system – de självutnämnda ”demokraterna” – buntar ihop alla olika populistiska uttrycksformer och grupperingar, så riskerar deras resonemang bli självbekräftande. Då riskerar dessa pro-demokrater att svetsa samman en heterogen och internt motsägelsefull kritisk opposition – ”populisterna” – till en homogen och sammanhållen kraft som kommer att störta det befintliga parlamentarisk-demokratiska beslutssystemet. Alltså, genom att måla upp ett enkelt motsatsförhållande mellan å ena sidan liberalt sinnade pro-parlamentariker och demokrater, och å andra sidan illiberalt sinnade anti-parlamentariker och populister, så hotar dessa självutnämnda demokrater att själva skapa sig den motståndare som de vill se bekämpad. Eller med andra ord, om inte dagens försvarare av det moderna demokratiska systemet förmår självkritiskt granska och reformera sig själva så kommer de att brytas ned och gå under.
Med sin bok har Manow kommit med ett viktigt inlägg i den växande debatten om den alltmer akuta krisen inom den moderna demokratin.