Castells bok Rupture är, anser Erik Tängerstad, en på många sätt intressant och i samtiden viktig läsning. Den både problematiserar och studerar krisen inom det parlamentariska systemet – hur folkligt förankrade lokala rörelser reser sig och i namn av just ”demokrati” går till angrepp mot och söker underminera det etablerade demokratiska systemet – och visar hur de olika populistiska rörelserna agerar minst lika aktivt och passionerat mot varandra. I växande utsträckning framträder därmed ett politiskt landskap i vilket alla tenderar att slå varandra i huvudet med ordet ”demokrati” samtidigt som konsensus kring innebörden av begreppet demokrati blir allt tunnare.
Förkortningen 15-M – som står för den 15 maj 2011 – är central i det samtida Spanien som symbol för en revolt bland väljarna mot det tvåpartisystem som kommit att karaktärisera landets politiska liv efter diktatorn Francos död och demokratins återinförande.
Våren 2011 stod det inte bara klart hur hårt Spanien drabbats av den internationella finanskris som tog fart 2008 och sedan snabbt spreds över världen. Utöver dess direkta konsekvenser för Spanien blottlade den där också en nationell, djupt rotad strukturell kris. I samband med att den spanska fastighetsbubblan briserade tydliggjordes hur omfattande och systematisk, ja i praktiken institutionaliserad, landets politiska korruption varit. Inte endast de två ledande politiska partierna PP och PSOE visade sig vara genomkorrupta, utan välgrundade anklagelser träffade även de dominerande regionala partierna i Baskien, Katalonien och resten av Spanien.
Alltsedan den parlamentariska demokratins återinförande kring 1980 har PP, alltså Partido Popular, utgjort ett konservativt konglomerat av borgerliga småpartier till höger om socialdemokratin. Inom PP har gamla frankister och reaktionära katoliker kommit att samsas med nyliberala ideologer och socialkonservativa regionalpolitiker. Efter finanskrisens utbrott visade det sig med smärtsam tydlighet att det snarare än ideologisk övertygelse varit partipotentaternas snöda egenintressen som hållit samman partiet. Idag är också majoriteten av ministrarna i den tidigare premiärministern José Maria Aznars PP-regering (1996-2004) antingen åtalade eller redan dömda till mångåriga fängelsestraff för korruption.
Men skandalen rör alltså inte endast PP, eller för den delen Spaniens andra statsbärande parti PSOE. Framför allt i Katalonien har den etablerade partipolitiken visat sig vara lika genomkorrupt. Efter att Kataloniens starke man och tillika ledaren för det dominerande katalanska partiet CiU, Jordi Pujol, åtalats för att under årtionden ha ägnat sig åt systematisk försnillning av offentliga medel, har CiU kollapsat. Det existerar helt enkelt inte längre. Med partiet havererade också den katalanska borgerlighetens politiska grundval. I stället har en rad nya borgerliga politiska partier flutit upp till ytan, likt vrakgods efter en förlisning.
Dagens katalanska separatism, vilken ytterst syftar till att bryta loss Katalonien från Spanien, bör ses i ljuset av detta. Det handlar här inte endast om en katalansk-spansk konflikt, utan även om en inom-katalansk konflikt i vilken katalanska väljare vänder sig emot Kataloniens etablerade partielit. På samma sätt som det visat sig att brittiska väljare valde att rösta för Brexit i ett försök att protestera mot den politiska ledningen i Westminister (snarare än mot den i EU), så har det visat sig att katalanska väljare kräver ett självständigt Katalonien i ett försök att protestera mot den politiska ledningen i just Katalonien (snarare än den inom Spanien i stort). Komplexiteten inom de olika politiska kriser som idag skakar Spanien kan jämföras med just komplexiteten inom de underliggande politiska kriser som nu kommit upp till ytan i Storbritannien.
Den spansk-amerikanske sociologen Manuel Castells har nyligen kommit ut med en bok som behandlar det senaste årtiondets globala kriser med fokus inriktat på kriserna inom EU och då i synnerhet på läget i dagens Spanien. Ungefär en tredjedel av Castells bok Rupture – the Crisis of Liberal Demokracy behandlar specifikt Spanien efter den 15 maj 2011, betraktat mot bakgrund av de politiska kriser som också skakar EU. Castells använder inte minst den omfattande kris som just Brexit kommit att katalysera inom dagens Storbritannien för att skapa en kontrast till och jämförelse med den samtida situationen i Spanien. Sedan sjuttiotalet är den katalanskfödde Castells verksam i Kalifornien och det är också där han skrivit denna bok.
Det har nu gått cirka tjugo år sedan Castells på bred front slog igenom internationellt – även utanför universitetens seminarierum – med en stor studie kring det han kallade ”nätverkssamhället”, alltså det moderna samhällets interagerande med allt och alla. Under de två decennier som gått sedan Castells studie kom har idén om ”nätverkssamhället” blivit alltmer aktuell. Föreställningen om ”den odelbara individen” är satt under hårt tryck i dagens digitala samhälle. Det gäller inte minst sociala media och det ständiga kravet på att alla hela tiden ska dela allt med alla: sociala media bygger på tanken att vi snarare är ständigt delbara ”divider” än odelbara ”individer”.
Å ena sidan har Castells som sociolog och forskare satt en ära i att vara deskriptiv. Även om Rupture i och för sig inte är någon bok med vetenskapliga och inom-akademiska ambitioner – den saknar såväl fotnoter som litteraturförteckning och övrig vetenskaplig apparat – har Castells sökt kompensera det genom att istället hålla materialet tillgängligt digitalt på förlagets hemsida. Å andra sidan har han – och det är på sitt sätt kongenialt med temat för hans bok – kommit att kompromettera sin egen objektivitet. Att han står partiet PSOE och dess partiledning nära är ingen hemlighet, och han beskriver uttryckligen hur PSOE:s nuvarande partiledare och Spaniens premiärminister, Pedro Sánchez, sökt upp honom i Kalifornien och aktivt använt honom som politisk konsult. Bakgrunden är alltså intrikat och säger något om det komplexa förhållandet mellan tillämpad politik, sociologi och samhällsvetenskap i allmänhet.
Efter 2011 var PSOE ett parti i djup kris. Medlemmarna saknade förtroende för partiledningen och då inte minst för de förtroendevalda i parlamentet. Situationen påminner påtagligt om den samtida krisen inom europeisk socialdemokrati i stort, och då framför allt den akuta ledarskapskris som kommit att utspela sig inom brittiska Labour. Det var mot den bakgrunden som Sánchez 2014 valdes till partiledare, varpå han ledde PSOE i två för partiet förödande valrörelser, hösten 2015 och försommaren 2016. Valresultatet 2015 gjorde det omöjligt att bilda en fungerande regering vilket tvingade fram ett extraval ett drygt halvår senare.
Efter valnederlaget 2016 avgick Sánchez, varpå han alltså begav sig till Castells i Kalifornien, där denne fick agera vägvisare genom ett kaotiskt politisk landskap. Trots sitt avhopp hade Sánchez tydligen inte givit upp kampen om partiledarposten. Han var dock klämd mellan de katalanska och andalusiska grenarna av partiet. I framför allt Andalusien, som alltid varit PSOE:s starkaste fäste, försökte den lokala partiledaren Susana Díaz bli vald till partiledare. Men också mot henne och den andalusiska socialdemokratin i allmänhet hade det riktats omfattande korruptionsanklagelser, något som gjorde det omöjligt att välja henne till partiordförande utan att samtidigt riskera en sprängning av PSOE. Under inga som helst omständigheter ville den katalanska socialdemokratin bli förknippad med den andalusiska. Detta trots att man alltså formellt sett verkade inom samma parti. I det läget arbetade Castells aktivt för att få Sánchez att på nytt försöka bli partiledare för PSOE. Castells skriver i Rupture:
As my friends know only too well, I have a bit of a romantic weakness for the losers of history and lost causes, and so I encouraged him [Sánchez] not to give up. If he had, it would spell the end of PSOE, swallowed up in the historical quicksand of the Grand Coalition, that great devourer of European social democracy. We talked and talked, strolling to the soundtrack of the waves breaking on the shore at Santa Monica beach, were I was living. It was clear to me that he had the strength he needed to stand firm and, above all, that he had realized that the progressive politics that he believed in would not be possible without facing up to the de facto powers and the figures within the party who represented them. […] As I drove him to the airport, there was determination in his face and hope in his eyes.
Efter att ha återvänt till Spanien lyckades Sánchez i maj 2017 – ett knappt år efter valförlusten som fått honom att hoppa av – att bli återvald till PSOE:s partiledare. Ett år senare föll den sittande PP-regeringen under premiärminister Mariano Rajoy då grava korruptionsanklagelser riktats mot honom och hans regering, och tidigare PP-ministrar dömts till fleråriga fängelsestraff. Den 2 juni 2018 utsågs Sánchez till ny regeringsbildare för en ren PSOE-regering: en minoritetsregering baserad på endast 86 av parlamentets 350 mandat. På den sista sidan av Rupture kommenterar Castells regeringsbildningen:
As a result, the corrupt government of Mr. Rajoy, in spite of the parliamentary support of the right wing party “Ciudadanos” [citationstecknen från originalet], was finally removed from power, and (because of the rules of the Spanish constitution) Pedro Sánchez became prime minister, although supported by a fragile parliamentary coalition. He vowed to remain some time in power, clean up the institutions, enact some emergency legislation to remedy the most dramatic social issues, including financing projects for gender equality, and start a dialogue with the independentist [sic] parties in Catalonia.
En person som skriver på det sättet rörande ett samtida politiskt skeende kan knappast göra anspråk på att vara en oberoende och distanserad betraktare som objektivt och deskriptivt försöker studera skeendet vetenskapligt. Ändå gör Castells anspråk på att vara just en vetenskapligt verksam sociolog, samtidigt som han alltså direkt och aktivt blandar sig i den politik han säger sig studera. Här blottas korruptionsproblematiken, inte bara den ekonomiska utan även den vetenskapliga. Hur ska gränsen dras mellan det acceptabla och det oacceptabla? Vem eller vilka ska upprätthålla och bevaka de gränsdragningar som behövs?
Castells bok Rupture är en på många sätt intressant och i samtiden viktig läsning. Den problematiserar och studerar den samtida krisen inom det parlamentariska systemet och den konventionella liberala demokratin, hur folkligt förankrade lokala rörelser nu reser sig och i namn av ”demokrati” går till angrepp mot just det etablerade demokratiska systemet.
Castells tar därmed upp och tematiserar hur en ”populistisk demokrati” vänder sig mot den ”liberala demokratin” så att olika demokratiuppfattningar frontalkrockar. Han låter oss följa populistiska rörelsers angrepp på en förment ”globalistisk elit” som i namn av demokrati styr över huvudet på väljarna och därmed underminerar det demokratiska systemets legitimitet. Men han visar också hur dessa olika populistiska rörelser hamnar på kontrakurs med varandra: olika populistiska riktningar protesterar minst lika aktivt och passionerat mot varandra som de protesterar mot föreställningar om ”globaliseringen” och dess förment dominerande ”elit”. I växande utsträckning framträder därmed ett politiskt landskap i vilket alla tenderar att slå varandra i huvudet med ordet ”demokrati” samtidigt som konsensus kring innebörden av begreppet demokrati blir allt tunnare.
Man kan tycka att Castells med sin bok visar en fascinerande naivitet – eller kanske ska man säga hämningslöshet – då det gäller samhällsvetenskaplig forskningsetik, något citaten ovan får sägas illustrera. Snarare än resultatet av en vetenskaplig studie är hans Rupture ändå ett viktigt inlägg i den samtida och angelägna debatten om populism och legitimitetskris inom det parlamentarisk-demokratiska systemet.
- Klicka här för att läsa Erik Tängerstad om två böcker om övergången till demokrati i Spanien.
- Castells finns också på svenska på bokförlaget Daidalos.
- Hör Castells tala om sin forskning här: