DIXIKON

Camille Pissarro

”Palm leker med minnets skapande kraft i sättet som vi återberättar våra liv, i möjligheten att besvärja och förändra det förflutna, och visar samtidigt på minnets otillförlitlighet och identitetens obestämdhet…”
Förlagsreklam för Stina Palm Trollsländor och taggtråd

”[Astrid Trotzigs] nya roman kretsar kring minnets otillförlitlighet och ställer frågan om man egentligen kan känna och förstå en annan människa.”
Förlagsreklam för Astrid Trotzig Ibland undrar jag om jag minns rätt

”Varför dog Monika P [av Elisabeth Gilek] handlar om ekonomisk brottslighet, om människor som använder brottet som drog, om deras destruktiva dragning till varandra. I förbifarten avhandlas minnets otillförlitlighet…”
Marianne Jeffmars recension SvD 7.8.08.

”Theodor Kallifatides bok Ett nytt land utanför mitt fönster är lysande eftertänksam och humoristisk. Han skriver om erövringen av språket, om minnets otillförlitlighet och tillitens nödvändighet.”
Olle Wästbergs nyhetsbrev 26.8.2001.

***

Madeleines - då

Minnets otillförlitlighet tycks vara ett outtömligt tema för litteraturen. Hur länge kan det temat ha nyhetens behag? Kan vi inte en gång för alla konstatera att minnet bedrar oss och lämna saken därhän?

Är minnet då verkligen så oerhört otillförlitligt? Är det inte snarare mot bakgrunden av minnets allmänna, man skulle vilja säga oerhörda tillförlitlighet som det plötsligt kan slå oss hur fel vi minns den ena eller andra saken. Ja, utan denna grundläggande tillförlitlighet finns det ingenting vi skulle kunna kalla minne.

Dessa gånger, då vi blir överbevisade om att vi minns fel, trots att vi kunde ha ”gett huvudet i pant” på att vi mindes rätt – hur ofta inträffar de? Och skulle de inträffa mycket ofta skulle vi sluta ge huvudet i pant.

Det som kan vara av intresse för litteraturen är det sätt på vilket minnet, mitt i sin allmänna tillförlitlighet, kan bedra oss på alldeles speciella sätt: hur det kan skuffa undan eller vrida till saker till vår fördel eller på ett sätt som bekräftar våra fördomar.

Hur t.ex. parterna i ett samtal kan återge kontentan av det som sades på diametralt olika sätt – fast då är det kanske inte bara minnet som bedrar oss, än viktigare är att vår förmåga att lyssna i många fall är mycket kraftigt begränsad: både förmågan att höra det som sägs och att inte höra det som inte sägs.

***

Madeleines - nu

Ett minneshandikapp som är betydligt vanligare än att bara minnas fel är vad man kunde kalla problemet med minnets representativitet: vår oförmåga att upprätthålla en balanserad föreställning om en människas handlande eller en förgången tidsperiod. ”Den sommaren regnade det oavbrutet”, ”Hon var ständigt vresig”, ”Vi reste aldrig någonstans”, ”Du städar aldrig.”

Om vi ansträngde oss skulle vi kanske minnas att det faktiskt var många fina dagar, att hon ibland var på riktigt gott humör osv. Men vi har lagt oss till med en vanemässig minnesbild och den orkar vi inte ifrågasätta. Minnet blir som ett dragspel som vi aldrig tänjer ut. (Är det inte den formen av minneslättja som Proust behandlar i På spaning efter den tid som flytt?)