”Jag fann allt han företog sig så nätt och fint att jag ville gråta. Hans ögon var klara och ändå varma, gulbruna med litet blått i, hans hår vitt (…) Jag såg honom som en vuxen med mjölktänderna kvar. Han tog inga omvägar, var inte inställsam. Denne tystnadens fragmentariker gav inte minsta intryck av förtegenhet.”
Så sympatisk framstår Gunnar Björling i tredje delen av Per Wästbergs memoarer,”Vägarna till Afrika”. Inte alla var lika intagna av denne finlandsvenske modernist – han hade kanske dessutom mildrats med åren. För Oswald och Maria Parland var han en ungdomens förförare, en mörksens man som lett deras son Henry på villovägar. Det framgår med stor tydlighet i Agneta Rahikainens just utgivna ”Jag är ju utlänning vart jag än kommer – en bok om Henry Parland” (Svenska Litteratursällskapet i Finland och Atlantis förlag).
Det är en tilltalande bok, i kvartoformat, och lika vacker som de tidigare hon gett ut, med material hämtat från sällskapets rika arkiv. I ”Som en eld över askan” samlade hon Edith Södergrans och hennes mors fotografier från det karelska Raivola – andra delen av Edith Södergrans skrifter, ”Brev”, har hon också redigerat – och i ”Johan Ludvig och Fredrika Runeberg, en bildbiografi” (vars omslagsvy över Borgå är mycket vacker) gav hon ett sakkunnigt och balanserat dubbelporträtt.
Henry Parland hade tre bröder varav två blev författare, Ralf och Oscar som också var psykiater. Om deras mångspråkiga uppväxt i det ryska storhertigdömet Finland – de talade ryska och tyska tidigare än svenska – kan man läsa i Oscars ”Den förtrollade vägen” och ”Tjurens år” där den lille Riki väl delvis är hans alter ego. Båda har dessutom filmats, med lyckat resultat.
Samman med Tito Collianders märkvärdiga rad självbiografier hör de till den betydande finlandssvenska memoarlitteraturen där konkurrensen är stor (från Märta och Henrik Tikkanen, Jörn Donner och många andra). Riktigt lika läsvärd är Henry Parlands enda roman ”Sönder (om framkallning av Veloxpapper)” inte, men den är intressant som tidsfenomen. Titeln är signifikativ, boken fanns endast i ett ofärdigt manuskript vid författarens förtidiga död. Han var bara 22 år när han avled i det litauiska Kaunas1930, i sviterna efter en scharlakansfeber.
”Sönder” har kommit i fyra utgåvor, den första från 1932 ombesörjd av bland andra Gunnar Björling och Oswald Parland som tydligen var på talande fot med varandra då. I den tredje från 1987 var Torsten Ekbom och Åke Hodell inblandade, och för den senaste omsorgsfulla versionen (Atlantis 2005) svarar strindbergskännaren Per Stam som doktorerat på just denna bok.
Han har tagit med olika varianter och utkast på slutet, så att man med viss fantasi kan föreställa sig hur det hela skulle ha sett ut om Henry Parland hunnit slutredigera sitt manus. En inledande rad ger en av många läsarter: ”Motto: denna bok är kanske ett plagiat av Marcel Proust.”
Om inte direkt plagiat så nog har ”A la recherche du temps perdu”, särskilt delen som handlar om ”La fugitive”, spelat roll för denna historia om en författare, samtidigt fotograf, och hans förhållande till Ami som redan när boken börjar är död. Han framkallar henne både i sitt mörkrum (därav bokens undertitel) och i sitt minne, mest deras dekadenta svirande på olika helsingforskrogar. Det hela är ofärdigt men låter ana att det kunde ha blivit väl så intressant som andra experimentella modernistiska mellankrigsromaner – Per Stam nämner i sin kommentar Hagar Olssons ”På Kaananexpressen” från 1929.
Samtidigt som minnena av Ami ältas är boken en metaroman som skrivs eller framkallas i det ögonblick den läses. Kanske hade Henry Parland i det stycket hunnit bekanta sig med André Gides ”Les faux-monnayeurs”, fast inte i Gunnar Ekelöfs översättning som Spektrums förlag gav ut först 1932.
Agneta Rahikainen har letat upp en hel del bilder som visar vad den unge snobben Henry Parland (han är genomgående påfallande välklädd) intresserade sig för: filmaffischer, stumfilmens femme fatale framom andra Pola Negri, reklam för en framrusande Citroën, asymmetriska omslag till Majakovskijs och Anna Achmatovas diktsamlingar, en annons för Fritz Langs ”Metropolis” – och en tysk annons för andra delen av Marcel Prousts serie, ”Im Schatten der jungen Mädchen”. De beledsagande utdragen ur Henrys och andras brev är bitvis beklämmande läsning. Hans handlar ofta om ett uppdrivet växelrytteri för att klara av ökande skulder, föräldrarnas brev andas lika delar omsorg och sorg.
Modern Maria togs in på hospital när hon fått besked om Henrys död, där förblev hon livet ut. En morbror som var diplomat (på en bild från Berlin 1938 ser man honom samman med hans andra hustru, ett modemedvetet par) ordande tjänst åt systersonen på svenska ambassaden i Kaunas. Det jobbet verkar ha varit en sinekur som lämnade honom mycket tid över åt skrivande. Vidare en hel del damer i klockhatt och silkesben (någon av dem kanske Amis förebild), fadern Oswald med alltid lika bekymrat rynkad panna, och så den ständige Gunnar Björling som möjligen för sin lapidariska stil (”tystnadens fragmentariker”) tog lika starkt intryck av Henry, som vice versa.
Han hjälpte sin adept med diktsamlingen ”Idealrealisation” som kom 1929, dadaistiskt influerad och med spår av Pär Lagerkvist-läsning. Kanske ville Henry Parland epatera borgarna, hursomhelst fick den ett blandat mottagande. Föräldrarna var inte överförtjusta över ekelöfskt nihilistiska rader som dessa:
Låt avgrunder gapa
-d.v.s. icke gapa.
Vad skulle de annars göra?
Låt jorden rulla.
-d.v.s. icke rulla
vad skulle den annars göra?
Vad skulle vi själva
göra annat
än gapa och rulla
-d.v.s
—
Gula kväkande grodor
ur var mänskas mun
oförhappandes:
Man kan inte
man bör inte
man får inte
(t.ex. skriva som just nu).
Kan – kvack
bör – kvack
får – kvack
kvack!
Ivo Holmqvist