DIXIKON

Bild (detalj) Bengt Johansson ©

Och då menar jag semester i betydelsen datorfrihet, att alltså kapa alla förtöjningar till nätet och tillåta sig att vara totalt ouppkopplad, att inte femtioelva gånger om dagen vittja e-posten eller kolla av nyhets- och debattsajterna på nätet, att unna sig några veckor då man inte sitter vid tangentbordet och filar på egna texter eller översätter andras, då ens ögon slipper stirra stint på skärmen och i stället får betrakta helt andra ting och företeelser och då den stackars högra datorarmen får spänna av och göra andra rörelser.

Ja, jag erkänner att jag i denna ljuva sommartid längtar bort från min dator och ut i naturen, ut i verkligheten, ut till människor av kött och blod och upplevelser som inte tarvar bredband. Det innebär inte att jag är teknikmotståndare och bakåtsträvare. Datorn är, naturligtvis, ett fantastiskt arbetsredskap. Men man måste någon gång få släppa taget om den, om man nu skall överleva som människa — och datoranvändare. Och det är därför det i mina gammalmodiga öron låter så betänkligt när det om dagens nya ungdomsgenerationer sägs att ”de lever hela sitt liv på nätet”.

Frestas de unga då inte någon gång av lockropet AFK, away from keyboard? Märker de inte att blomstertiden nu är kommen, med lust och fägring stor? Hör de inte koltrastens djärva koloratursång och gökens oblyga koko-ande? Känner de inte doften av liljekonvalj och regnvått gräs?

Jag vet bara att jag just nu har ett oemotståndligt behov av att stänga av datorn och bege mig AFK. För det gäller ju också att utnyttja sommaren, den enda ljusa tiden i vårt mörka Norden, till ”samlande av förråd i själens lador” och det gör man bäst genom att överge alla vardagliga rutiner och öppna sig för nya upplevelser.

Om ni undrar varifrån jag hämtat orden om att samla i själens lador, så är svaret samtidigt ett tips om inspirerande semesterläsning. Jag talar alltså om Eyvind Johnsons romantrilogi från andra världskriget, ”Grupp Krilon”, ”Krilons resa” och ”Krilon själv”, böcker som handlar om vikten av att ta personligt politiskt ansvar, av att i dystra orostider, då krig och ofärd råder, gå samman med andra människor till frihetens och demokratins försvar. Att alltså inse att man själv är ansvarig för mänsklighetens öde. Lättare sagt än gjort, naturligtvis. Men i Eyvind Johnsons fall framfört på ett så trovärdigt och avväpnande naivt sätt att man efter avslutad läsning faktiskt inte riktigt är samma människa som innan.

Låt bara inte de inledande sidorna avskräcka er! De utgör en mångordig och omständlig beskrivning av huvudpersonens utseende, speciellt hans näsa, och fungerar som ett slags ”inträdesprov”. Klarar man denna inledning är man introducerad i den speciella Krilon-humor som konstituerar Johnsons romanverk och upptagen i gänget. Sedan väntar belöningen som är ett svindlande läseäventyr, en repetition av andra världskrigets mörka historia och en lektion i vad det innebär, eller snarare borde innebära, att ta begrepp som demokrati och frihet på allvar.

Om jag inte hörs av på ett tag, så vet ni alltså vad jag håller på med. Jag samlar i själens lador, stora förråd som skall räcka ända till nästa sommar. Och jag befinner mig då säkerligen på betryggande avstånd från tangentbordet, away from keyboard.