Yvan Sagnet – Ama il tuo sogno

Av ÅKE MALM

Man kan se dem längs vägarna nere i Syditalien. Längs Via Domiziana, kustvägen mot Neapel eller på de smala men spikraka vägarna i Puglia, längst ner i stövelklacken. De står i små grupper och ser sig ängsligt omkring. Eller går med målmedvetna steg mot något okänt mål. I de flesta fall är de afrikaner, från Maghreb eller subsaharians, som de kallar sig själva. De strävar på i vägdammet mot målet som är ett jobb under några dagar när vattenmelonerna skall skördas eller när tomatfälten, hundratals hektar, skall bärgas.

Flera gånger under de senaste åren har media berättat om revolter och strejker. Reportage i program som Rai3 Report har visat under vilka miserabla förhållanden de tvingas leva. Hur utsatta de är och hur litet mänskliga villkor och fackliga avtal gäller här nere på de flacka fälten. Om hur det verkligen är, hur de upplever att komma till deras drömmars Italien och möta en verklighet som betyder utsugning och utslagning har Yvan Sagnet skrivit en utmärkt bok med titeln Ama il tuo sogno (Älska din dröm) hämtad från Ezra Pounds Canzone. Det är en liten bok på bara 140 sidor men den ger en levande bild av hur en invandrare upptäcker den hårda verkligheten bakom hans drömmar om Italien och hur känslan av att betraktas som en slav logiskt tvingar fram en revolt.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Yvan Sagnet kommer från en relativt välbärgad medelklassfamilj i Kamerun där hans far var poliskommissarie. Yvan följde ofta med i bilen och det var medan han lyssnade på bilradion som två stora intressen väcktes: politik och fotboll. Yvan var bara 5 år när han  i timmar lyssnade på referaten från VM i Italien 1990 och hans beundran för Italien väcktes. Han drömde om allt som var italienskt, om vackra kläder, vackra bilar och italiensk kultur. Det var så han kom att välja Italien när familjen bestämde att han skulle få medel att läsa till ingenjör.

Det centrala i boken är det stora tomatplockarupproret som startade i området kring staden Nardò i Puglia. Boken innehåller också en inledning av Alessandro Leogrande som själv skrivit flera böcker om situationen för daglönarbefolkningen i Syditalien.

I detta provinsens Italien har bara de yttre konturerna förändrats i förhållande till vad Carlo Levi eller Ignazio Silone beskrivit för åtskilliga decennier sedan. I deras fall handlade det om en undergiven befolkning där de flesta var analfabeter. Ett liv som underklass där långa dagsverken inte förmådde skingra armodet. Idag är i cafoni flyktingar från Tunisien, Sudan, Elfenbenskusten, Ghana, Rumänien och Bulgarien som tvingas jobba 10-12 timmar om dagen under brännande sol för miserabla löner.

Dagens system – liksom gårdagens – bygger på il caporalato, ett fogdesystem där i caporali varje dag väljer ut dem som får jobba och hur mycket dessa skall tjäna. De ansvarar för transporterna ut till fälten och organiserar hanteringen av skörden. Jordägarna syns knappt, de lämnar över arbetets organisation helt till i caporali., som ofta själva en gång kommit flyktvägen över Medelhavet, gjort karriär och utsetts till caporali.

Det här är en del av denna skrämmande verklighet. Den andra är de vidriga, ofta omänskliga förhållanden, under vilka vår tids cafoni tvingas leva under skördemånaderna. Det vanliga är att de själva hittar någon gammal husruin, eller ett område där de får slå upp sina tält, men där vatten och avlopp i regel saknas.

Här finns också en latent rasism. Gästarbetarna skändas, deras tält bränns ned eller de får glåpord efter sig när de går för att handla mat. Men särskilt är det osäkerheten, skriver Yvan Sagnet, som river och sliter i uttröttade tomatplockares nerver. Caporalis nycker, favoritismer och humör bestämmer hur dagen skall bli. I Nardò förra året fick daglönarna 3,50 euro för en fylld back. En back innehåller 300 kg tomater. En vuxen, om han är vältränad, kan fylla mellan sex och sju backar på en dag. Och dagen börjar kl 6 på morgonen, eller ännu tidigare, och slutar kl 18. Efter bortåt 15 timmars slit i 40-gradig värme skall fogdarna ha 5 euro för att de gett dem jobb och ytterligare 2-3 euro för att han kört dem ut till fälten. En butelj vatten kostar 1,50 euro.

Jag har sett tre kamrater svimma efter att de fått solsting. Il caporale ville ha 10 euro för att köra dem till sjukhuset, berättar Yvan i Fabio Fazios program i Rai3.

Inte att undra på att revolterna blossar upp. Yvan hade kommit till Italien med alla papper i ordning och klarat inträdesproven till Politecnico i Turin, med drömmen att bli ingenjör. Trots hjälpen från familjen hemma i Kamerun behövde han ändå jobba på fritiden för att klara hyra och universitetets avgifter. Så missade han en examen, stipendiet drogs in. Han tvingades nappa på tipset att det fanns pengar att tjäna – även i krisens Italien – på att plocka tomater i Syditalien. I Nardòs fall startade revolten i Masseria Boncuri.

bild

Masseria Boncuri 2011

La masseria är en annan viktig faktor i denna historia. En stor gårdsbyggnad, ofta från 1700-talet och lik en befästning. Runt om i Puglia och på Sicilien finns dussinvis med masserier uppförda när feudalherrarna flyttade ut och ville känna sig trygga mitt uppe i armodet. Ofta står dessa historiska byggnader idag i ruiner, i andra fall har de rustats upp och används som Agriturismo eller B&B. I Nardò användes ruinen som förläggning för så många jobbare som kunde få plats där. Det betydde stora möjligheter till samtal, utbyte av åsikter och information. Det var i masseria Boncuri revolten startade.

Den tändande gnistan var kravet från en caporale att de skulle göra nästan dubbelt dagsverke för samma lön som tidigare. Ur detta föddes den spontana strejken, demonstrationerna och barrikaderna för att stoppa trafiken på vägarna i området. Här blir berättelsen detaljrik och fascinerande. För tomatplockarna kommer från ett dussin länder. Traditioner, språk och kultur skiljer dem åt. Men på vägarna runt Nardò lyckades de ena sig mot fogdarna. Ett italienskt Ådalen – som också har sina döda.

Det är en fascinerande berättelse, komplicerad i sin enkelhet. Yvan Sagnet framstår – utan att han önskat det – som en ledare. Han kan många av språken som talas, han har studerat. Han blir en samlande symbol som undviker våldstendenserna och strävar efter att få igång en dialog, och som efter att ha avslöjat hur systemet fungerar också ställer krav på myndigheter och fackliga organisationer att göra något. För som vanligt: detta är förhållanden alla känner till. Men eftersom många tjänar på det ligger man lågt.

Det kan tilläggas att ingenting har förändrats efter revolten 2011. Tvärtom. För några dagar sedan beslöt kommunstyret att inte öppna masseria Boncuri nästa år. Var och hur säsongsarbetarna skall bo och leva talar man inte om. Tydligen blev det för farligt att ha 500 personer i en byggnad där de lätt kan kommunicera och komma överens. Mycket bättre då att de sover ute under olivträden, spridda över ett område som är många kvadratkilometer stort. Då blir de lättare att kontrollera. Men detta är kapitalism i dess värsta form. Man kan ju t ex undra varför vi upprörs över barnarbete i Asien men ser bort från slavarbetet på den syditalienska landsbygden.

__________

– Klicka här för att lyssna på Yvan Sagnet i en mycket bra intervju i Rai Radio3:s program Fahrenheit.

– Se Roberto Saviano om Sagnet och maffians grepp i Che tempo che fa

– Se en film om Sagnet och revolten 2011 här:

2 kommentarer

  1. Tack för lästipset! Denna bok skall jag absolut läsa, allrahelst som jag redan blivit bekant med förhållandena på tomatodlingarna i Puglia genom Fabrizio Gattis bok Bilal.

  2. Gun Arwitz says:

    Skrammande ! Visste att det var illa,men inte sa illa !

Kommentera: