Ensamhet och dikt 
Om Isabella di Morra

Renässanspoeten Isabella di Morras egna bröder höll henne först inspärrad i familjens slott för att till sist mörda henne för en påstådd kärleksaffär. I hennes slutna kammare fann man efter mordet tio sonetter och tre canzoni, som alla utgick från hennes ensamhet och grymma livsöde, men som senare givit henne en plats i litteraturhistorien. Henrik Sahl Johansson reflekterar här över hennes ensamhet och diktning. 

 

Människans upplevelse av ensamhet är aldrig en och densamma. Varje avskildhet har sin speciella karaktär, sin egen klangfärg, på samma sätt som tonen, när man slår på ett kärl, bestäms av kärlets utformning och djup. Det berättas om poeten Isabella di Morra, verksam i södra Italien under 1500-talets första hälft, att hennes bröder höll henne inspärrad i ett rum i familjens bostad. Berövad sin frihet, långt från de dåtida hovens kulturella värld, utvecklade hon ändå ett begåvat författarskap, präglat av Petrarcas lyriska form. Hela hennes verk består av de tio sonetter och tre canzoni, som man efter Isabellas död fann i hennes kammare.

En av utgåvorna av Isabella di Morras dikter (klicka på omslaget för att se fler)

Dikterna utgår alla från det slutna rummet och vänder sig mot ödets grymhet. Från sin ödesmättade isolering beklagar hon omgivningarnas vresiga lantlighet och sätter istället sitt hopp till lyrikens musor, i en bön om att åtminstone de ska kunna befria hennes själ:

I fieri assalti di crudel Fortuna
scrivo piangendo, e la mia verde etate
me che’n sì vili ed orride contrate
spendo il mio tempo senza loda alcuna.

Degno il sepolcro, se fu vil la cuna
vo procacciando co le Muse amate,
e spero ritrovar qualche pietate,
malgrado de la cieca aspra importuna

e col favor de le sacrate Dive,
se non col corpo, almen con l’alma sciolta
essere in pregio a più felice rive.

Questa spoglia, dov’or mi trovo involta,
forse tale alto Re nel mondo vive
che ’n saldi marmi la terrà sepolta.

Eller på svenska (i min egen skissartade översättning):

Om ödets grymma angrepp
skriver jag gråtande, i min ungdom;
här, i en simpel och eländig provins,
tillbringar jag mitt liv utan lovord.

Om min vagga var dömd, önskar jag mig en värdig grav
för jag följer de älskade musorna
i hopp om att någonstans finna förbarmande,
trots min blinda och bittra olycka

vägledd av dessa heliga gudinnor,
finner jag mig om möjligt på en mer lyckosam strand
om än inte kroppsligen, så i själen.

Och möjligtvis lever där en högstående kung
som i marmor begraver
den kropp jag är innesluten i.

Isabella di Morra (ca. 1520 – 1546) föddes i den provins som i dag i Italien går under namnet Basilicata, men som då tillhörde det spanska kungadömet Neapel. Osäkerheten om när hon föddes och dog fanns redan i den första biografin om henne, utgiven av brorsonen Marcantonio långt senare, år 1629. De byggde på berättelser han hört av sin far Camillo di Morra, som i sin tur bara varit ett barn under Isabellas livstid. Men vad som inte är omtvistat är platsen där hon levde: borgen i Favale – idag Valsinni – en mindre, provinsiell stad dit renässansen vid denna tidpunkt ännu inte nått.

Ett förmodat porträtt av Isabella di Morra (Wikipedia)

Byggnaden står fortfarande kvar. Det är en högrest, muromgärdad medeltidsborg, en verklig fästning konstruerad för att motstå yttre angrepp, vars ena sida också vetter mot en brant och otillgänglig sluttning där låga buskar växer idag. Den måste ha lämpat sig väl för en adelsfamilj under det tidiga femtonhundratalet, då Neapel stod i centrum för en rad konflikter och makten växlade mellan den spanska och den franska kronan. Efter den franske kungen Frans I:s intåg i Neapel 1527 gav Isabellas far, baron Giovanni Michele di Morra, sitt stöd till den franska armén. Det visade sig vara ett ödesdigert beslut. Efter bara en kortare ockupation tvingades den franska angriparna till reträtt och också baron di Morra måste lämna Favale för att söka skydd i Frankrike.

Kvar i Favale fanns då, utöver den unga Isabella, en sluten och tillbakadragen moder, Isabellas syster Porzia och deras sex bröder, som skulle bli diktarens plågoandar. Kanske avundsjuka på sin äldre systers bildning och språkliga begåvning började de snäva av hennes värld, tills de slutligen helt förbjöd henne att lämna hemmet. Den kontakt hon upprätthöll med omgivningen skedde med brev som smugglades ut av hennes lärare – på så vis fick hon kontakt med Diego Sandoval di Castro, också han poet och ledamot av Cosimo de´ Medicis inflytelserika florentinska akademi. Sandoval di Castro sägs ha öppnat hennes ögon för renässansens lyrik, för Petrarca och de latinska diktarna. Hennes brev är förlorade, men vi vet att tre av hennes bröder – Decio, Cesare och Fabio – upptäckte korrespondensen och beslöt sig för att hämnas. De mördade först kuriren, därefter Isabella di Morra och slutligen Sandoval.

Men min avsikt var att också säga något om ensamhet. Säkert har Isabella di Morras ensamma och tragiska livsöde, som slutade i ett gruvligt brott, haft betydelse för den senare bedömningen av hennes diktning, så att de sammanblandats och det ena kan ha blivit synonymt med det andra. Men inte minst efter den inflytelserike kritikern Benedetto Croces monografi från 1929 har hennes diktning tillmätts allt större betydelse för den dåtida italienska renässanslitteraturen. Och om man återvänder till den inledande i sig enkla tanken om varje erfarenhets särprägel, kan man hos di Morra ana ett av den europeiska litteraturens tidigaste uttryck för en själens inneslutenhet, ett uttryck som sedan återkommer hos så vitt skilda författare som Leopardi, Baudelaire och Strindberg. Men om ensamheten hos de senare uppstår i relation till det moderna samhället, där människan finner sig övergiven i stadens brus, bär di Morras vistelse i Favale något av det eviga fängelsets karaktär: en cell med utsikt över det joniska hav som aldrig kommer att föra med sig någon frihet.

För liksom hos Petrarca och hans älskade Laura tar sig Isabellas längtan och befrielse  formen av en människa men för Isabella är det fadern som ska lösa henne ur hennes fängelse. Från sitt rum kan hon se inloppet till hamnen dit hon föreställer sig att en båt ska anlända med nyheter om fadern, men

Ch’io non veggo nel mar remo né vela
/…/
che l’onde fenda o che la gonfi il vento

Contra Fortuna alor spargo querela
ed ho in odio il denigrato sito,
come sola cagion del mio tormento.

Och på svenska:

”/…/
ingen åra klyver vattnet
inget segel vajar i vindarna

Så jag vänder mig mot Ödet
och omfamnar hatet mot denna fruktansvärda plats
orsaken till mina plågor.”

Om Isabellas dikter med sin psykologiska klarhet ansågs moderna redan under åren efter hennes död framstår de idag som än mer framåtsyftande. Utgångspunkten är jagets blick, och även om Isabella riktar sig mot ödet, mot gudarna Hera och Hymenaios, så betraktar hon samtidigt sig själv och förmår sättasin egen person i relation till sin utsatthet. I en av sina sonetter beskriver hon hur hon öppnar och stänger dörren till sin fruktan och längtan; en tidig bild av människans förmåga att se på känslor som någonting från jaget fristående, det vi idag kallar mentalisering.

På så vis föregriper den unga Isabella en senare utveckling, där det egna sinnet vrider sig loss ur de yttre omständigheternas grepp. Och kanske har Isabellas ensamhet, såsom den kommer till uttryck i hennes sonetter, ytterligare en motsvarighet i den nutida människans upplevelse av att vara separerad från ett tydligt sammanhang. Om moderniteten tidigare förde med sig en känsla av främlingskap i massan, har kanske stadens brus idag kommit att ersättas av nätets överflödande tjatter, där den folkmassa som inte ser oss nu ryms i vår ena hand. Så kan man lockas se de digitala mötesplatserna som byar eller en samling glest befolkade landskap, där man kan finna sig instängd i olika slutna rum.

Och nog skulle Isabellas längtansfulla betraktelse av det joniska havet kunna sägas ha sin motsvarighet i hur våra blickar idag ständigt tycks dras mot bildskärmarnas blåa sken.

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!