Oświęcim – svart vinter av Marcin Kącki

Hur är det möjligt att bo på en plats brännmärkt av det förflutnas ondska, i en stad vars tyska namn Auschwitz står som sinnebilden för Förintelsen? Gregor Flakierski har läst den polske reportern Marcin Kąckis reportagebok Oświęcim – svart vinter och reflekterar kring en stads och dess invånares förhållande till det förflutna.

 

 

Oświęcim är en oansenlig stad i södra Polen, en timmes bilväg väster om Kraków, med knappt 40 000 invånare. Samma stad är känd (ökänd?) i hela världen under sitt tyska namn Auschwitz – själva sinnebilden för Förintelsen. Den polske prisbelönte reportern Marcin Kąckis reportagebok Oświęcim – svart vinter (Oświęcim – czarna zima; Znak, 2020) är en berättelse om hur man lever ett vanligt liv i nuet och försöker bygga upp en bra framtid på en plats brännmärkt av det förflutnas ondska, som oupphörligt kastar mörka skuggor över människornas vardag här och nu.

Bokomslaget till Oświęcim – svart vinter.

Koncentrations- och förintelselägret är bokstavligen fysiskt närvarande i staden. Lägrets gamla byggnader används fortfarande idag, som bostäder, dagis, skolor. När lägret etablerades av tyskarna deporterades många av de boende polackerna där, efter kriget tog de helt enkelt tillbaka sina hus.

Hur det är att bo på eller nära platsen för mänsklighetens största brott? ”Man vänjer sig”.

Många hus revs, och när det var brist på byggmaterial efter krigsslutet, tvingades människorna att använda befintligt virke från lägrets baracker, också en del möbler och andra vardagsattiraljer kom till nytta.

Det nazistiska lägret Auschwitz, tillsammans med Birkenau/Brzezinka, som emellertid inte har fått samma (van)rykte, utbredde sig över 2000 hektar, det nuvarande området som omfattas av museet Auschwitz-Birkenau är begränsat till 191 hektar.

Museiområdets utbredning och de frizoner som ska gälla för bebyggelse i allmänhet och kommersiell bebyggelse i synnerhet är föremål för ständiga kontroverser. De delar stadens befolkning i två grupperingar, med tydliga ideologiska underströmmar. Den ena förtäckt eller öppet antisemitisk, främlingsfientlig, klerikal, konservativ och nationalistisk, den andra, mån om att bevara minnet av Förintelsen, förespråkar öppenhet och tolerans.

Märkligt nog på ett ställe så fångat i det förflutnas grepp är stadens historia före 1939 totalt frånvarande. Det är som om de fyra-fem åren av tysk ockupation helt skymmer 800 år av historia. Inte minst borde det judiska inslaget i Oświęcims historia vara högst levande, före kriget utgjorde judarna mer än hälften av stadens befolkning.

Men det är naturligtvis inte bara stadens rykte som är problemet. Oświęcims största arbetsplats under kommuniståren var den kemiska industrin som man övertagit från IG Farbens slavindustrier. (Därav bokens titel, den sotiga snön som förintelselägrets krematorier lämnade efter sig, fortsatte att vara svart också efter kriget på grund av fabrikens föroreningar. Givetvis finns det en symbolik också.) Efter 1989 kom företaget på obestånd och las så småningom ner. Konsekvenserna är lätta att inse.

Skenande arbetslöshet som leder till avfolkning, samhällsservice försämras, unga flyr till storstäderna, de äldre som blir kvar blir antingen uppgivna eller radikaliseras.

Entrén till Auschwitz 1. Källa: Wikipedia

Kvar finns den enorma turistpotentialen. Två miljoner människor besöker lägret varje år. Inte mer än fem procent av dem söker sig också till staden. Staden och lägret lever olika liv. Det finns Oświęcim och det finns Auschwitz, och aldrig mötas de två.

Än en gång spökar historien. Att göra reklam för besök i ett förintelseläger är onekligen en grannlaga uppgift. Och att sedan locka besökare från Auschwitz med lokala sevärdheter, god mat och underhållning i Oświęcim är i det närmast ogörligt.

Det är en gigantisk utmaning att hantera en tragisk historia av den dimensionen. Det finns säkerligen många andra småstäder i världen som brottas med samma problematik, inte minst de som förknippas med Förintelsen. Vem är sugen på att avnjuta det franska köket i Drancy, eller ta en öl i Dachau eller Oranienburg?

Det handlar förstås om mer än småstadsproblem, utan om vår förmåga och vilja att förhålla oss till det förflutna. Oświęcim är utan tvekan ett extremfall. Ett koncentrat av hela problematiken, ett kraftfullt förstoringsglas för oss andra. 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).