Yves Saint-Laurent - 1971

YSL – La collection du scandale 1971

I januari 1971 var det dags igen för de stora modehusen i Paris att visa sina vårkollektioner. Intresset var som vanligt stort, även internationellt. Sist ut var den man som nog betraktades som haute couturens om inte enfant terrible så ändå jeune homme doré, Yves Saint Laurent. Kritiker, uppköpare och övriga glitterati var förväntansfullt bänkade den 29 januari.

Visningen har i efterskott kallats ”La collection du scandale” och är nu, av just den anledningen, föremål för en separatutställning på Fondation Bergé Yves Saint Laurent i Paris, 3 Rue Léonce Reynaud, som visas under våren och sommaren.

Scandale? Ja, vad publiken 1971 fick se var en kollektion lika elegant och överraskande innovativ som allt YSL brukade presentera, fast inte precis i linje med Piet Mondrians sobra asketism. Den här gången hade han valt att inspireras av modet från 1940-talets tidiga år. Den sedvanliga känslan i linjeföringen, i skärningen och i spelet mellan mönster och figur, allt fick dock åskådarna den här dagen att erinra sig dystra tider. De extremt breda slagen, de uppuffade axlarna, kjollängden, mönstren, attityden – allt liknade ju tysk ockupation och därmed franskt samarbete. Inget att bli påmind om i 1970-talets början!

ysl_png

Utställningsaffisch. Foto Hans Feurer / Elle / Scoop

Själv menade YSL att han inspirerats av den speciella elegans och fantasi som just de materialmässigt knappa åren ändå kunde uppvisa. En hyllning till det möjligas konst. Kanske var han naiv, kanske provokativ, han som var född i Algeriet och upplevt en tuff barndom i Oran. Publiken upplevde inte saken så.

Utställningen beledsagas av en katalog som genom sitt rika bildmaterial och sina informativa texter ger det kulturhistoriska och även modehistoriska sammanhanget. Den här gången frångick modekritikerna sin tradition att enbart koncentrera sig på att kommentera den visade kollektionen utifrån dess egna förutsättningar. Samfällt vädrade man sitt chockerade missnöje med att behöva bli påmind om ”les années noires”.

Utställningen visar förutom alla suveränt tecknade skisser ett tjugotal av originalkreationerna, inklusive den bröllopsklänning som trots allt väckte allmän beundran, därtill den sanslöst fräcka ”Manteau de renard vert” som pryder katalogens omslag. Dess texter citerar och analyserar de upprörda reaktionerna av såväl inhemska som utländska kritiker.

Le Mondes Natalie Mont-Servan tyckte att YSL tappat all känsla för god smak och sans, påminnelsen var ”un jeu extrêmement dangereux”. Och även vänstertidningen Combat fann kollektionen ”hideux, honteux”. Och kritikern slutade: ”Saint Laurent? Connais plus.” Den känner vi inte längre. Andra trodde att han drev med oss och tyckte att det påminde för mycket om prêt-à-porter. I gatans värld kunde det här möjligen passera som en blague, men inte i salongerna!

Även den internationella pressen var mördande. ”Saint Laurent spared us nothing. His collection was a tour de force of bad taste.” skrev Alison Adburgham i The Guardian. Och den legendariska Eugenia Sheppard i International Herald Tribune fyllde i: ”What a relief, at last, to write that a fashion collection is frankly, definitely and completely hideous. I’d say it’s suicidal.”

bild från Paris

Paris under ockupationen

Det var ju just i början av 1970-talet som Frankrike till sist, fast ännu motvilligt, tvingades erkänna den fulla innebörden av samarbetspolitiken under marskalk Pétains Vichyregim, vars allra mörkaste kapitel var deportationen av tusentals judar med franska myndigheters ytterst tjänstvilliga medverkan. Filmare och författare, som Marcel Ophüls, Louis Malle och Patrick Modiano började då ställa och gestalta de obekväma frågorna. Några år senare kom den första heltäckande vetenskapliga studien av Vichyregimen. Typiskt nog av en amerikan, Robert O. Paxton.

De flesta som var med 29 januari 1971 och som reagerade så starkt på vad de såg, kände nog mest ett allmänt obehag över att påminnas om ett mörkt förflutet – därtill satt där kanske gamla samarbetsmän som, det har vittnen berättat, gärna vistades i sådana fashionabla sammanhang. Man levde ju fortfarande i vad fransmännen kallar les trente glorieuses och som vi benämner ”rekordåren”. Och just Yves Saint Laurent hade ju varit en framgångsrik symbol för de nya tiderna, under vilka man ogärna blickade bakåt.

Reaktionerna avspeglade säkert också en generationskonflikt, där de äldre modeskribenterna intuitivt kände att kreatören också vände sig till – eller flörtade med – en yngre publik som inte upplevt vare sig 1930-talets haute couture eller känt krigsårens torftighet inpå huden. Inte paradisets barn, men gatans.

YSL:s egen självmedvetna kommentar löd: ”je suis dans le vrai”. Och resten av våren skulle visa att han därtill låg rätt i tiden. När kollektionerna för prêt-à-porter successivt kom senare under året, inte bara i Paris, följde det mer ungdomliga modet direkt i hans nya spår. Och, summerar vårens minnesutställning – eller rekonstruktion, vilket man vill – genom att i januari -71 vägra erkänna gränserna mellan högt och lågt bröt YSL med en mäktig tradition.

Är ni i Paris under våren och sommaren är Yves Saint Laurent värd om inte en mässa så verkligen ett (åter)besök!


Per Arne Tjäder

Per Arne Tjäder

Tidigare litteraturforskare vid Göteborgs universitet, litteraturkritiker och dramaturg vid Göteborgs Stadsteater. Gav 2014 ut Gare d'Austerlitz. En bok om Patrick Modiano

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: