Jug jug to dirty ears

”En blick till hälften örn, till hälften näktergal” påstod Esaias Tegnér i sin akademisång att Gustav III hade, åtminstone på Sergels nyantika staty.

Örnen har skarpblick, men vad har en näktergal? En blick mild såsom duvans? Tegnérs motsatspar haltar, särskilt som näktergalen hörs men sällan syns, den håller sig helst dold tills natten faller. Under många år fanns ett stort hasselsnår på vår obebyggda granntomt i den skånska stad där jag växte upp. Det var trevligt med nötter framåt hösten, men ännu bättre att dungen var ett näktergalstillhåll på kvällar och nätter, från vår till långt in på sensommaren. Lätet är lätt att känna igen när man väl hört det första gången, ett karakteristiskt treledat lockrop. Sveriges Radios utmärkta sida över P2s pausfåglar beskriver det så här: ”Sången innehåller en mängd rytmiska knäppande, smackande, kastanjettskallrande ljud bland flöjttoner och visslingar.”

Där kan man också höra en tydligare inspelning av Luscinia luscinia (det latinska namnet har kanske samma innebörd som det engelska lusciuous: sweet and highly pleasant, sweet to excess) än den som fanns på Merete Mazzarellas blogg häromdagen, där en grå liten fågel förtvivlat anstränger sig för att överrösta motorvägsbullret i bakgrunden. Av hennes blogg lär man sig att artens finska namn betyder ”hundra tungor”, det är välfunnet. Förekommer fågeln mera sparsamt i södra Finland än i Sydsverige, har den också en annan dialekt när den drillar där? Vad hände med sångprakten mitt inne i min barndomsstad, inte långt från Vilhelm Ekelunds vitsippsbackar och åar, av simmande vit ranunkels öar sållad? Jo, tomten såldes, hasseln höggs ner likt körsbärsträden hos Tjechov, ett hus byggdes, och fåglarna försvann till lugnare snår. Men det var vackert så länge det varade.

I både ljud och bild är näktergalen en favoritfågel för kompositörer och författare. Alla som läst Palgrave´s Golden Treasury (i Lund var den länge obligatorisk kursläsning) kan utantill mycket av John Keats Ode to a Nightingale:

”Away away for I will fly to thee,
Not charioted by Bacchus and his pards,
But on the viewless wings of Poesy.”

Keats fågel är inte lika himmelssträvande som Shelleys Skylark, men lika odödlig: – ”Thou was not born for death, immortal Bird!” (det är hos Keats som F. Scott Fitzgerald fann titeln på sin till stora delar självbiografiska roman om ett sönderfallande äktenskap, med Rivieran som fond: Tender is the Night). Diktens slut är kontemplativt:

”thy plaintive anthem fades
past the near meadow, over the still stream,
Up the hill side; and now ´tis buried deep
In the next valley-glades;
Was it a vision, or a waking dream?
Fled is the music: – Do I wake or sleep?”

I T. S. Eliots öron – om rena eller inte – lät fågeln annorlunda, i det avsnitt av The Waste Land som anspelar på myten om Filomela som våldtogs av kung Tereus och fick tungan avskuren, och därpå förvandlades till just en näktergal:

“The change of Philomel, by the barbarous king
so rudely forced; yet there the nightingale
filled all the desert with inviolable voice
And still she cried, and still the world pursues,
’Jug Jug’ to dirty ears.”

(Tereus fick sitt straff, i en metamorfos till en härfågel. Kanske blev han uppäten, som i Falstaff, fakirs dikt om den fågeln: ”Upupa epops kalops/ kan man propsa i en mops”). Strindberg skriver om luggslitna örnar på Skansen, om göken och om kornknarrar i sädesfälten, Olof Lagercrantz om fåglar i mossen, Lennart Sjögren om havsfåglar vid Kalmarsund, Werner Aspenström om en mängd andra fågelarter, men väl ingen av dem om näktergalen?

Det gör som bekant Hjalmar Gullberg, i sin undersköna Till en näktergal i Malmö, där fågelsången i snåret utanför sjukhusfönstret förenar då och nu (som hos Keats och T. S. Eliot), i hans dikt poeten på sitt sjukläger med modern när han föddes:

”Den störste sångaren på denna jorden
har kommit för att skingra våra kval.
Jag hör musik och letar efter orden.
Sjung, näktergal, min hemstads näktergal!”

Den självbespeglande slutraden anspelar möjligen också på den undergångsmärkte Keats: ”Det skulle vara lätt att dö i natt.” Det är mindre melankoliskt än Nils Ferlins ”inte ens en grå liten fågel” (just så ser en näktergal ut), i utblicken bortom döden till den andra sidan. I Danmark lät H.C. Andersen fågeln figurera i en fabel om äkta och falsk konst, om naturlighet och imitation, där Jenny Lind, Näktergalen från Norden, nog var en inspirationskälla.

Den historien använde Igor Stravinskij sig av för operan Le Rossignol, skriven för Diaghilevs ryska ballett och med premiär 1914, tre år senare återbrukad i orkestersviten Le Chant du Rossignol. Charles Gounod har skrivit en vacker sång Au Rossignol, och ekon av fågelns knäppar, smackningar och kastanjetter kan höras både i Beethovens Pastoralsymfoni och i Wagners Waldleben. Närmre verkligheten låter Ottorini Resphigis L’usignuolo, ett av styckena i Gli Uccelli, hans vackra parafras på renässansmusik från 1927. Säkert kan man höra näktergalar också hos Olivier Messiaen. Fast jag tvivlar på att, trots både Vera Lynns och Frank Sinatras välljudande försäkran (”A Nightingale sang in Berkeley Square”), en så skygg fågel någonsin försökt överrösta storstadsbruset i centrala London. Och de poetiska tyskarna? Wehrmachts första främlingslegion hette Battalion Ukrainische Gruppe Nachtigall…

Ivo Holmqvist

P.S.

“Det skulle vara lätt lätt att dö i natt” – i Hjalmar Gullbergs slutrad, skriven på Allmänna Sjukhuset i Malmö mot slutet av maj 1942, dröjer nog också genklanger både av Edith Södergran, och av den vackra kärleksdikt som den dödsmärkta Harriet Löwenhjelm skrev  under sin sista tid, på sanatoriet i Romanäs:

Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand – för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej från mig. – Du vill ju stanna,
stanna tills själv jag måste gå.
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.

I natt skall jag dö. – Det flämtar en låga.
Det sitter en vän och håller min hand.
I natt skall jag dö. – Vem, vem skall jag fråga,
vart jag skall resa – till vilket land?
I natt skall jag dö. – Och hur skall jag våga?

I morgon finns det en ömkansvärd
och bittert hjälplös stackars kropp,
som bäres ut på sin sista färd
att slukas av jorden opp.