Jug jug to dirty ears

naktergal3”En blick till hälften örn, till hälften näktergal” påstod Esaias Tegnér i sin akademisång att Gustav III hade, åtminstone på Sergels nyantika staty.

Örnen har skarpblick, men vad har en näktergal? En blick mild såsom duvans? Tegnérs motsatspar haltar, särskilt som näktergalen hörs men sällan syns, den håller sig helst dold tills natten faller. Under många år fanns ett stort hasselsnår på vår obebyggda granntomt i den skånska stad där jag växte upp. Det var trevligt med nötter framåt hösten, men ännu bättre att dungen var ett näktergalstillhåll på kvällar och nätter, från vår till långt in på sensommaren. Lätet är lätt att känna igen när man väl hört det första gången, ett karakteristiskt treledat lockrop. Sveriges Radios utmärkta sida över P2s pausfåglar beskriver det så här: ”Sången innehåller en mängd rytmiska knäppande, smackande, kastanjettskallrande ljud bland flöjttoner och visslingar.”

Där kan man också höra en tydligare inspelning av Luscinia luscinia (det latinska namnet har kanske samma innebörd som det engelska lusciuous: sweet and highly pleasant, sweet to excess) än den som fanns på Merete Mazzarellas blogg häromdagen, där en grå liten fågel förtvivlat anstränger sig för att överrösta motorvägsbullret i bakgrunden. Av hennes blogg lär man sig att artens finska namn betyder ”hundra tungor”, det är välfunnet. Förekommer fågeln mera sparsamt i södra Finland än i Sydsverige, har den också en annan dialekt när den drillar där? Vad hände med sångprakten mitt inne i min barndomsstad, inte långt från Vilhelm Ekelunds vitsippsbackar och åar, av simmande vit ranunkels öar sållad? Jo, tomten såldes, hasseln höggs ner likt körsbärsträden hos Tjechov, ett hus byggdes, och fåglarna försvann till lugnare snår. Men det var vackert så länge det varade.

Keats lyssnande till en näktergal på Hampsted Heath

I både ljud och bild är näktergalen en favoritfågel för kompositörer och författare. Alla som läst Palgrave´s Golden Treasury (i Lund var den länge obligatorisk kursläsning) kan utantill mycket av John Keats Ode to a Nightingale:

”Away away for I will fly to thee,
Not charioted by Bacchus and his pards,
But on the viewless wings of Poesy.”

Keats fågel är inte lika himmelssträvande som Shelleys Skylark, men lika odödlig: – ”Thou was not born for death, immortal Bird!” (det är hos Keats som F. Scott Fitzgerald fann titeln på sin till stora delar självbiografiska roman om ett sönderfallande äktenskap, med Rivieran som fond: Tender is the Night). Diktens slut är kontemplativt:

”thy plaintive anthem fades
past the near meadow, over the still stream,
Up the hill side; and now ´tis buried deep
In the next valley-glades;
Was it a vision, or a waking dream?
Fled is the music: – Do I wake or sleep?”

I T. S. Eliots öron – om rena eller inte – lät fågeln annorlunda, i det avsnitt av The Waste Land som anspelar på myten om Filomela som våldtogs av kung Tereus och fick tungan avskuren, och därpå förvandlades till just en näktergal:

“The change of Philomel, by the barbarous king
so rudely forced; yet there the nightingale
filled all the desert with inviolable voice
And still she cried, and still the world pursues,
’Jug Jug’ to dirty ears.”

Akvarell av Pisanello (1430-1440)

Akvarell av Pisanello (1430-1440)

(Tereus fick sitt straff, i en metamorfos till en härfågel. Kanske blev han uppäten, som i Falstaff, fakirs dikt om den fågeln: ”Upupa epops kalops/ kan man propsa i en mops”). Strindberg skriver om luggslitna örnar på Skansen, om göken och om kornknarrar i sädesfälten, Olof Lagercrantz om fåglar i mossen, Lennart Sjögren om havsfåglar vid Kalmarsund, Werner Aspenström om en mängd andra fågelarter, men väl ingen av dem om näktergalen?

Det gör som bekant Hjalmar Gullberg, i sin undersköna Till en näktergal i Malmö, där fågelsången i snåret utanför sjukhusfönstret förenar då och nu (som hos Keats och T. S. Eliot), i hans dikt poeten på sitt sjukläger med modern när han föddes:

”Den störste sångaren på denna jorden
har kommit för att skingra våra kval.
Jag hör musik och letar efter orden.
Sjung, näktergal, min hemstads näktergal!”

Den självbespeglande slutraden anspelar möjligen också på den undergångsmärkte Keats: ”Det skulle vara lätt att dö i natt.” Det är mindre melankoliskt än Nils Ferlins ”inte ens en grå liten fågel” (just så ser en näktergal ut), i utblicken bortom döden till den andra sidan. I Danmark lät H.C. Andersen fågeln figurera i en fabel om äkta och falsk konst, om naturlighet och imitation, där Jenny Lind, Näktergalen från Norden, nog var en inspirationskälla.

Den historien använde Igor Stravinskij sig av för operan Le Rossignol, skriven för Diaghilevs ryska ballett och med premiär 1914, tre år senare återbrukad i orkestersviten Le Chant du Rossignol. Charles Gounod har skrivit en vacker sång Au Rossignol, och ekon av fågelns knäppar, smackningar och kastanjetter kan höras både i Beethovens Pastoralsymfoni och i Wagners Waldleben. Närmre verkligheten låter Ottorini Resphigis L’usignuolo, ett av styckena i Gli Uccelli, hans vackra parafras på renässansmusik från 1927. Säkert kan man höra näktergalar också hos Olivier Messiaen. Fast jag tvivlar på att, trots både Vera Lynns och Frank Sinatras välljudande försäkran (”A Nightingale sang in Berkeley Square”), en så skygg fågel någonsin försökt överrösta storstadsbruset i centrala London. Och de poetiska tyskarna? Wehrmachts första främlingslegion hette Battalion Ukrainische Gruppe Nachtigall…

Ivo Holmqvist

P.S.

“Det skulle vara lätt lätt att dö i natt” – i Hjalmar Gullbergs slutrad, skriven på Allmänna Sjukhuset i Malmö mot slutet av maj 1942, dröjer nog också genklanger både av Edith Södergran, och av den vackra kärleksdikt som den dödsmärkta Harriet Löwenhjelm skrev  under sin sista tid, på sanatoriet i Romanäs:

Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand – för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej från mig. – Du vill ju stanna,
stanna tills själv jag måste gå.
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.

I natt skall jag dö. – Det flämtar en låga.
Det sitter en vän och håller min hand.
I natt skall jag dö. – Vem, vem skall jag fråga,
vart jag skall resa – till vilket land?
I natt skall jag dö. – Och hur skall jag våga?

I morgon finns det en ömkansvärd
och bittert hjälplös stackars kropp,
som bäres ut på sin sista färd
att slukas av jorden opp.

4 kommentarer

  1. Ruth Pergament says:

    London 1940, på natten… jo nog kunde man höra näktergalen över det sparsamma stadsbruset i Mayfair. Minns glädjen när Leif “Smokerings” Anderssson spelade sin favoritballad A Nightingale sang in Berkeley Square på radio sent på kvällen. Gick i gymnasiet och borde ha sovit men kunde inte låta bli att insupa den goda jazzen.
    Sen har vi Brahms tonsättning av Reinholds dikt Nachtigall. För att inte tala om Couperins cembalostycke, alternativt med flöjt, Le Rossignol en amour.
    Näktergalen verkar höra den högborgerliga romantiken till. Bland trasten, hackspetten, storspoven, staren, bofinken, tornsvalan, grå – och grönsiskan, gulsparven koltrasten, talgoxen, flugsnapparen, göken, rödbenan, svanen och kornknarrar hörs inte en enda liten näktergal i Sonnevis Mozarts tredje hjärna. Eller så sover Göran på natten.
    Rut Pergament

  2. Otto Kern says:

    Hej Rut!
    Du skriver ju så alldeles utomordentligt bra, intressant, mångsidigt och fantasifullt! Härligt att läsa! I senaste Scendraget nämner Du
    Pildammsparken kontra Slottsskogen. Ja Du, nog är det skillnad, ochnog känner jag till den.När jag växte upp under kriget bodde vi nära Dalaplan (som
    då låg i utkanten av stan) och min skolväg (cykel) gick längs Pildammen och gamla vattentornet till Fersens väg, Realskolan hette det då. Och som grabb lekte man ju i Pildammarna, per cykel var det ju ett väldigt och omväxlande område. Så jag håller helt och hållet med Dig: vad är väl Slottsskogen
    mot detta paradis i Malmö! Och mens jag cyklade till Realskolan byggdes Malmö Stadsteater upp, dag för dag. Marmorpiazzan, statypelaren med levande ljuscirkel i toppen.
    Duktigt att springa varvet! Grattis! Jag själv är stolt om jag orkar springa 50 m.

    MVH
    och kram
    Din före detta kollega
    Otto

  3. Rut Pergament says:

    Hej Otto,
    tack för de vänliga orden! Även jag hade skolvägen förbi parken på väg till gymnasiet fast från motsatta hållet. Radions Aurora på P2 slutade klockan åtta och jag stod på pedalerna för att hinna till lektionerna men hann uppleva Pildammarnas periferi från Roskildevägen.

    Malmö Stadsteater, denna motsägelsefulla institution där vi båda har arbetat upphör inte att fascinera. Den var ju tänkt att invigas efter fredsslutet och inte under kriget 1944. Det sägs att köpenhamnarna kunde från sin mörklagda stad se fasadljusen stråla från Stadsteatern vid galapremiären av Shakespeares En Midsommarnattsdröm.

    Vid projekteringen under trettiotalet hade man frågat Europas ledande teaterman. Max Reinhardt om råd. Dessa bortsåg man ifrån och byggde en mycket större salong, för 1600 personer och en scen som i decennier skulle bli Europas största. Efter ett par år insåg ledningen att dramatik inte kunde fylla salongen och man började spela musikdramatik, i synnerhet operett för att locka publiken, vilket lyckades. Problemet var att akustiken inte var tänkt för musikteater.

    Malmö Stadsteater är en publikens teater, inte de anställdas. Repetitions – och administrationslokaler saknas samtidigt som publikens utrymmen är ytterst generöst tilltagna. Piazzan av vit marmor som förvandlas till isbana på höstarna och vintrarna, när de röda lönnlöven blandas med regnet och issörjan, var en fullständigt vansinnig men enastående idé som vittnade om total hybris. Foajén, som publikens scen, smyckad med konst och konsthantverk av landets främsta i sådan mängd att den torde utgöra ett av landets ledande museer och trappan att skrida uppför i majestätisk mak inbjuder till att upphöja publikens känsla i deltagandet av det teatrala skeendet. Salongens armaturer, textilier, och träarbeten understryker ytterligare denna känsla.

    Att anlägga teatern vid Fersens väg i utkanten av Pildammarna var ett genidrag. Stadsbiblioteket, patricierhusen längs Fersens väg och Pildammarma ramar in perfekt och skapar en organisk arkitektonisk enhet trots stilbrytningen.

    Synd bara att den inre arbetsmiljön inte motsvarar den yttre.

    Fast jag tror inte att jag har hört näktergalen sjunga vid Nils Sjögrens skulpturgrupp trots att jag vandrat förbi den åtskilliga sommarnätter. Kanske gillar inte näktergalen vatten. Eller så trivs den helt enkelt bättre i London.

    Rut Pergament

  4. Tove Molin says:

    Men Rut och Otto, ni bor ju här och inte i Malmö längre!
    Släpp det där med Pildammsparken nu! Om inte Slottsskogen duger så prova med Botaniska. Där finns väl rabatter nog Rut?
    Trevlig sommar!
    Tove
    (ps Rut jag köpte kartan ”naturpasset” över Änggårdsbergen idag. 70:- i shopen innanför entrén till Botaniska.)

Kommentera: