Inför Taiwans nationaldag nästa vecka, den 10 oktober, inleder Dixikon en serie texter om kinesiskspråkig skönlitteratur med att Lin Engdahl här presenterar taiwanesiskan Qiu Miaojins Krokodilens anteckningar från 1994 som kommit att bli en lesbisk kultroman.
Qiu Miaojins roman Krokodilens anteckningar (Eyu shouji; 1994) inleds i juli 1991 med att huvudpersonen, en ung kvinna som kallas för Lazi, hämtar ut sitt examensbevis från Taiwans mest prestigefulla universitet. Arket är så otympligt stort att hon tvingas greppa det med båda händerna, ändå hinner hon inte ens lämna campusområdet innan det blåser iväg och landar i leran. Tyst för sig själv skrattar hon åt det nedsmutsade pappret med de böjda hörnen och fortsätter hemåt.
Tillbaka på rummet låser Lazi dörren om sig, lägger av telefonluren och sätter sig ner för att skriva. Hon arbetar sig svettig och utmattad. Med utgångspunkt i sina egna dagboksanteckningar från universitetstiden sammanställer hon en överlevnadshandbok till en kommande generation tonåringar och unga vuxna.
I likhet med andra taiwanesiska författare i samma generation präglas Qiu Miaojins skrivande av en tydlig postmodern estetik. Lazis handbok består av åtta anteckningsböcker som lekfullt väver samman episoder mellan 1987 och 1991 med citat, utdrag och referenser till litteratur, film och populärkultur från såväl Taiwan som Japan, Europa och USA.
Öppningskapitlet för tankarna till Jesu födelse. Likt de tre vise männen överlämnar den moderna japanska litteraturens giganter gåvor till författaren att använda i skrivprocessen: Osamu Dazai skänker handsydda underkläder, Yukio Mishima ger henne världens vackraste bildram och Haruki Murakami donerar sitt eget examensbevis från Waseda att tapetsera badrummet med.
Tidigt slår Lazi fast: ”Jag är en kvinna som älskar kvinnor.” Även om hon är öppen med sin sexualitet inför läsaren kan hon inte vara det utanför texten. Krokodilens anteckningar skildrar en verklighet långt innan Tsai Ying-wens regering legaliserade samkönade äktenskap och Taiwan blev känt som en av de mest jämlika och gayvänliga platserna i Asien.
Samma år som Lazi börjar på universitetet lyfts det militära undantagstillstånd som infördes i Taiwan när Chiang Kai-sheks nationalistledda regering förlorade kontrollen över det kinesiska fastlandet och retirerade till ön. I 38 år var alla oppositionella yttringar förbjudna och all media och kultur under strikt kontroll och censur. Under decennierna av brutal ”vit terror” försvann och avrättades tusentals människor och hundratusentals fängslades.
Någon månad in på första terminen ser Lazi för första gången den något äldre kursaren Shui Ling. När hon ler beskriver Lazi det som att hela livet passerar revy och hon känner att det ligger något ödesbestämt i deras möte. Kort därpå lägger också den feminina, blyga och elegant klädda Shui Ling märke till den mer maskulina Lazi i föreläsningssalen.
Ett turbulent av-och-på-förhållande inleds som delvis skildras genom lappar och längre brev. Ett av de främsta skälen till att relationen inte fungerar är att Lazi skäms över sina sexuella begär. Flera gånger beskriver hon sig själv som ett freak (guaiwu) och en best (guaishou) som borde spärras in. Varje gång hon är tillsammans med Shui Ling slits hon mellan fysisk längtan och att vilja fly. Första gången de ska sova över hos varandra skämtar Lazi och Shui Ling om att tillvaron skulle vara betydligt enklare om de båda låstes in på samma mentalsjukhus.
Romanens titel refererar inte bara till Lazis personliga känsla av monstruositet. Anteckningsböckerna innehåller också en berättelse om en krokodil som rör sig på gatorna i Taipei klädd i en ”människodräkt” (renzhuang) under en period då samhället har drabbats av fullkomlig krokodilfeber. Dagligen spekuleras det i massmedia om de hemlighetsfulla djurens vanor och egenheter. Samtidigt som allmänheten inte får nog av krokodilnyheter är opinionen splittrad. Somliga tycker att djuret bör utrotas, andra att det ska beskyddas.
Till vardags jobbar krokodilen på ett bageri (där den kan smygäta så många petit-chouer den vill), badar badkar och tittar på teve, men mest av allt drömmer den om att hitta en själsfrände. Eftersom den aldrig träffat några andra krokodiler tar den lite vem som helst till sitt kärleksobjekt. I sitt sovrum författar den en serie av kärleksbrev till aliaset Kobo Abe (oavsett om den egentliga mottagaren är en gammal klasskamrat, en sopgubbe i snyggt linne eller basar över mangabutiken).
Trots att den här delen är mer lättsam och komisk än resten av romanen rymmer den också ett allvar och kan läsas som en allusion över hur ensamt, begränsande och hotfullt livet kunde te sig för den som levde utanför normerna under 1980- och 1990-talen. Trots att det taiwanesiska samhället då hade börjat öppnas upp och liberaliserats.
I Krokodilens anteckningar blir jakten på krokodiler allt mer uppskruvad och efter en illasinnad aktion där krokodilen luras att tro att den äntligen befinner sig med sina fränder och nästan blottar sitt sanna jag bakom människodräkten, tvingas den permanent ta sin tillflykt i en källare.
Samtidigt som Qiu Miaojin höll på att färdigställa manuskriptet till Krokodilens anteckningar inträffade en stor medieskandal i Taiwan, vilken kan tänkas ha fungerat som inspiration för berättelsen. År 1992 smög en kvinnlig reporter sig in på en lesbisk bar i Taipei och filmade besökarna med dold kamera utan deras vetskap och medgivande. Materialet visades sedan tillsammans med reporterns homofobiska kommentarer på kvällsnyheterna, vilket fick svåra konsekvenser för de kvinnor som inte hade kommit ut för sina närstående och familjer. Tevekanalen dömdes av den taiwanesiska motsvarigheten till pressombudsmannen, men liknande teveinslag där homosexuella hängdes ut fortsatte att sändas på andra kanaler.
Även om Lazi mår mycket dåligt och i perioder isolerar sig och missbrukar alkohol, är hon inte lika ensam som krokodilen. Under universitetstiden lär hon känna en rad queera individer som hon kan spegla sig i och finna tröst hos. Lazis vänner delar hennes svartsynthet och intellektuella hållning. Likt henne njuter de också av att slänga käft.
Ronderna med verbal sparring tillhör romanens starkaste stycken. Här kommer Qius Miaojins träffsäkra ton och bitska humor till fulländning. Även om vännerna tampas med liknande problem är de individuellt och kärleksfullt gestaltade. Med sina starka röster, färgstarka personligheter, sårbarhet och dysfunktionella kärleksrelationer skulle var och en av dem kunna castas till Wong Kar-wais Chungking Express (1994) eller Fallen Angels (1995).
Ett exempel är den rike och konstant uttråkade Meng Sheng, som kommer fram till Lazi efter en workshop i skönlitterärt skrivande. Innan de lärt känna varandra skrämmer han skiten ur henne med sin aggressiva överskottsenergi – inte minst när han skickar henne ett brev med en teckning på en naken kvinna med särade ben och texten: ”Jag vill träffa dig. Svara, annars hugger jag av ett finger och skickar till dig.” (Spoiler: nästa brev innehåller en blodig stump.) När de sedan börjar umgås får Meng Sheng Lazi att skratta och hon attraheras av att han också har en mjuk sida.
Qiu Miaojin föddes 1969 i Changhua på Taiwans västkust. Som tonåring flyttade hon till Taipei för att plugga på en av landets bästa gymnasieskolor. Precis som Lazi tog hon studenten och började på universitet 1987 och i likhet med sin huvudperson studerade hon vid prestigeuniversitetet National Taiwan University. Under tiden som hon läste sin grundutbildning började Qiu Miaojins noveller att publiceras i lokala tidningar och vann litterära priser.
År 1991 tog hon sin kandidatexamen i psykologi och debuterade med novellsamlingen ”Spökenas karnival” (Guide kuanghuan). En period arbetade hon sedan som assistent på en psykiatrisk klinik och som journalist på ett veckomagasin, innan hon tog ett extrajobb på ett tehus och skrev klart manuset till En krokodils anteckningar. Samma år som romanen kom ut, 1994, lämnade Qiu Miaojin Taiwan för att läsa en master i Frankrike. Vid Université Paris VIII läste hon kurser i klinisk psykologi och genusvetenskap, bland annat med Hélène Cixous som lärare.
Vid sidan om studierna producerade hon en kortfilm och skrev på manuset till sin andra roman, Testamente från Montmartre (Mengmate Yishu, 1996). Den gavs ut postumt efter att Qiu Miaojin valt att avsluta sitt liv den 25 juni 1995, blott 26 år gammal.
Återkommande beskrivs Qiu Miaojin som den första öppet lesbiska kinesiskspråkiga författaren. Krokodilens anteckningar blev snabbt en kultroman i queera kretsar och på Taiwan började ”Lazi” (拉子) att användas synonymt med ’lesbisk’ (exempelvis ’lazi dianying’ för lesbisk film och ’lazi xiaoshuo’ för lesbisk roman). Först tjugo år senare publicerades Krokodilens anteckningar i Kina men dessförinnan hade den länge cirkulerat i piratkopierade versioner. På fastlandet har man tagit första delen av Lazis namn för att bilda det vanligaste slangordet för lesbisk: lala.
Efter sin död gick Qiu Miaojin snabbt från att vara en relativt obskyr författare till att bli känd. År 1995 belönades Krokodilens anteckningar med ett av Taiwans finaste litteraturpriser och trycktes i en andra upplaga. I dag används romanen, tillsammans med andra av Qiu Miaojins texter i undervisningen på gymnasiet och på universitetet. Det har även producerats dokumentärfilm och skrivits såväl avhandlingar som skönlitterära och biografiska verk om hennes person och författarskap.
- Gästredaktör för denna – och kommande texter om kinesiskspråkig skönlitteratur – är Anna Gustafsson Chen
- Klicka här för att läsa Arne Melberg om österrikaren Christoph Ransmayrs roman Cox oder Der Lauf der Zeit som utspelar sig på 1700-talet där urmakaren Alister Cox inviteras till den kinesiske kejsarens Qianlong där han får i uppdrag att konstruera tre olika slags ur.
- Klicka här för att läsa Jeana Jarlsbo om Hubert Haddads Solfjädermålaren, ”en roman med doft av evigheten”, som utspelar sig på ön Honshu i Japan.