Cogito, ergo sum. Jag tänker, alltså finns jag till. Så lyder i ett formelartat koncentrat den insikt som enligt många utgör övergången till den moderna epokens filosofi. Upptäckten av subjektiviteten, av utgångspunkten i det egna jaget, är en central beståndsdel i modernitetens självförståelse, vare sig den utpekar Descartes, Pascal eller Montaigne som upptäckaren. Det är dock en utgångspunkt som aldrig varit oproblematisk och som alltid genererat nya frågor. Vad är jaget? Hur består jagets identitet över tid? Hur kan jag veta något om det som är utanför jaget? Finns det fler än mig som är jag? Hur förhåller sig jaget till relationen mellan ande och materia? Och så vidare.

Det är åt sådana frågeställningar Vincent Descombes ägnar åtta essäer, uppdelade på tre delar, i sin senaste bok, Le parler de soi. Den första delen tar sin utgångspunkt i frågan om det är möjligt att gå från de båda pronomina ”jag” och ”mig” till substantiven ”jaget” och ”självet”, en variant på en fråga som ställts till Descartes: är det möjligt att gå från konstaterandet ”jag tänker” – den säkra utgångspunkt som Descartes tycker sig ha funnit för filosofin – till slutsatsen att ”jag är ett tänkande ting”? Är det inte så att det enda vi kan vara säkra på är ett mer abstrakt ”det tänks”? Och även om vi säger ”jag tänker”, innebär det med nödvändighet att jaget är ett tänkande ting?
Den andra delen utgår från frågan om vi kan förstå innebörden av orden ”du”, ”hon” och ”han” utifrån innebörden av ordet ”jag”. Också detta en variant på en klassisk filosofisk fråga: hur kan jag veta att det finns andra som, liksom jag, uppfattar sig själva som ”jag”? Den skeptiska fara som här hela tiden lurar är den solipsistiska ståndpunkten att jag är den enda medvetna varelsen.
Den tredje delen, slutligen, fokuserar helt på det som kallas Moores paradox, som belyser svårigheten att tillskriva sig själv trosuppfattningar på samma sätt som man kan göra det åt andra. Medan påståendet ”det regnar, men jag tror inte att det regnar” kan uppfattas som en logisk motsägelse är det inte så med ”det regnar, men Anders tror inte att det regnar”. Det får betydelse för frågan om det är samma sorts subjekt som talar och som tror någonting.
Som säkert framgår redan av denna korta presentation ger sig Descombes i kast med ett antal gamla och centrala filosofiska frågeställningar. Han gör det genom att ställa frågorna på ett nytt sätt. De har traditionellt ställts som frågor om vara och medvetande. Descombes förvandlar dem istället till språkliga frågor. Frågan om vad det innebär att vara jag omtolkas till frågan vad det innebär att säga jag. Detta förhållningssätt grundas i den språkliga vändningens avgörande insikt att vårt tänkandes förutsättningar grundas i språket. Frågan om huruvida jaget ska betraktas som en substans omformuleras så exempelvis till frågan om hur jaget fungerar som substantiv.
Detta förhållningssätt får några intressanta följder. Bland annat hämtas problemställningarna ofta från en kontinentalfilosofisk, fenomenologisk, tradition, medan angreppssättet är anglosaxiskt analytisk-filosofiskt. Husserl, Heidegger, Merleau-Ponty och Ricœur ställer frågorna och Anscombe och Wittgenstein visar vägen till svaren. Detta möte mellan filosofiska traditioner får – som så ofta händer – både öppnande och snedvridande effekter. Det öppnar en dialog, men den premierar alltid det språkfilosofiska perspektivet på det medvetandefilosofiska perspektivets bekostnad.

Det positiva är att många av den fenomenologisk-hermeneutiska traditionens kryptiskt formulerade och svåröverblickbara problemställningar ges en anmärkningsvärt klar och överskådlig framställning, vilket gör partier av boken till en utmärkt introduktion till subjektsproblematikens centrala frågor. Å andra sidan följer med denna klarhet en viss klumpighet och det är svårt att se att den kontinentala traditionens frågeställare skulle nöja sig med de svar som Descombes presenterar.
En annan intressant konsekvens av Descombes’ intresse för subjektsproblematikens språkliga aspekter är de historiska fördjupningar som den leder in honom på. Han visar exempelvis att Descartes och Pascal använder ordet ”moi” på helt olika sätt, något som mynnar ut i två olika diskurser om jaget, en metafysisk och en moralisk. Descombes uppmärksammar också de intrikata relationerna mellan de centrala begreppen i sammanhanget – sådana som jag, själv, individualitet etc. – på de olika europeiska språken. Hur förhåller sig t.ex. engelskans ”self” och ”same” till varandra – och till franskans ”même” eller tyskans ”selbst”?
Därigenom leder Descombes också oavsiktligt uppmärksamheten till det som jag uppfattar som det mest problematiska med hans angreppssätt. Hans typ av språkfilosofi bygger i grunden på en distinktion mellan ytgrammatik och djupgrammatik. Det är inte språkets godtyckliga enskildheter, utan de mer djupliggande strukturerna i vår språklighet som sådan som ska ledsaga vårt filosofiska tänkande. En fransman har exempelvis inte fundamentalt annorlunda filosofiska förutsättningar än en tysk. Men kan man verkligen dra en sådan gräns? Hur vet man vad som är väsentligt och vad som är oväsentligt? Hur långtgående slutsatser kan man dra av en jämförelse av betydelsen hos några ord på franska, tyska och engelska och vad säger oss egentligen en satsanalys om min förståelse för vad det innebär att vara ”du”?
Sammantaget är detta en bok som i sin första del har förutsättningar att intressera den som allmänt har funderat och reflekterat över dessa frågeställningar. Efterhand blir den dock allt smalare och den sista delen kan svårligen entusiasmera andra än analytiska filosofer av facket.
 
Descombes om en tidigare bok: