Sätten att bemäktiga sig det förflutna är många, inte bara just nu i Berlin.
Ett originellt grepp är det som juveleraren Christine Hafermalz tog året efter Murens fall när hon lät fragment av den ingå i sin smyckekollektion, betongbitarnas grafitti infattad i ädla metaller. Hon har östtyska erfarenheter, född i Erfurt, uppvuxen i Stuttgart dit familjen flydde, så småningom utvandrad till Nya Zeeland med sin engelske man.
I sin silversmedja på det vackra Waiheke, ön en halvtimmes färjefart från Aucklands downtown, visar hon nu sin retrospektiva ”Die Farbe der Freihet”, med alster från den gången (förutom vad som genast försvann till en köpstark kundkrets så fort det visades på Fifth Avenue i New York). Samtidigt visar hennes man David Wheeler sina foton från Die Mauer. Den som inte har vägarna förbi Waiheke kan i stället se på websidan.
Också vi har en bit av muren liggande någonstans, hackad loss i höjd med Brandenburger Tor, med hyrd slägga på våren 1990 medan betydande murrester ännu fanns kvar. Den armerade betongen var nästan lika svår att ta kål på som Hitlers semesteranläggning Prora på Rügen, för de arbetande massorna. Fast det mastodontkomplexet står där än, som ett märkligt monument från det förflutna som ingen dynamit rår på.
Andra socialistiska spöken vädrades raskt ut – på infarten till Prag finns t.ex. en jättebyggnad, tillkommen strax efter 1948, som hyste Institutet för Marxism-Leninism. Och vilken är dagens hyresgäst där? En idrottshögskola…
Man kan undra vad som hände med dess horder av renläriga docenter och professorer, omöjliga att anställa utanför östblocket, inte lätta att omskola. Och hur gick det med den vänster som Karl Vennberg redan långt före murens fall undrade hur den skulle hantera sin besvikelse? Var är resterna av vänskapsförbundet Sverige-Östtyskland som enhetsskolans tillskyndare Stellan Arvidsson var ordförande för?
Jag minns annonser där han försökte förmå folk att donera böcker till Greifswald (där han en gång varit svensk lektor) och andra östtyska universitet. Finns ens hyllorna kvar för de böcker som flöt in? Vi föredrog att skänka våra till Skandinavistika på Tartu Ülikoll, universitetet i Dorpat som Gustav II Adolf hann instifta innan han samma år drog till dimmorna i Lützen.
Man kan – som Margareta Flygt nyss – blicka tillbaka på Östberlin med ett uns nostalgi, särskilt det demokratiska kulturutbudet. Jag kommer ihåg sextiotalets fantastiska uppsättningar hos Berliner Ensemble (Brechts änka Helene Weigel stod fortfarande vid rodret på Theater am Schiffbauerdamm), bland annat av Coriolanus.
Det var ett billigt nöje, både för de pälsklädda damerna, soldaterna i uniform och för fattiga studenter i jeans. Och böcker (i begränsat urval, mest Brecht, Anna Seghers och översatta sovjetförfattare) kostade inte mycket, särskilt inte de små Reclam-häftena, och LP-skivor med klassisk musik var mycket överkomliga. Samtidigt var kvarteren kring Alexanderplatz beklämmande, bara de röda banderollernas socialistiska slagord lyste upp.
Fast när man tagit sig tillbaka till väst genom Checkpoint Charlie – resan hem gick snabbare än passagen in till Walter Ulbrichts hermetiskt slutna stad – var det äckligt att se lyxen i Västberlin, raden av Mercedes och BMW längs Kurfürstendamm, inga stinkande Trabanter där, och matavdelningens Schlaraffenland längst upp på KaDeWe. Samma känsla fick jag långt senare på Arlanda som förvisso inte är ett under av trivsamhet, de gånger jag lämnat Lettlands lusfattiga landsbygd bakom mig.
Men att allt det gråa sjunkit undan är förstås inget att beklaga, inte heller att svärmen av Volkspolizei kring Trelleborgsfärjan Drottning Victoria när hon löpt in i Sassnitz hamn är skingrad. Det är nog inte alldeles oöverkomligt att med tiden hantera en besvikelse eller att bemäktiga sig det förgångna.
Ivo Holmqvist