Man ser dem lite överallt, sittande eller knäböjande, utanför köpcentra, gallerior och butiker. De har blivit ett självklart inslag i stadsbilden på både större och mindre orter. Men trots den självklarheten är tiggarna, som oftast är romer från Rumänien, inte ett okontroversiellt fenomen. Vissa kommuner har försökt att helt enkelt förbjuda dem, vilket har visat sig vara olagligt, andra har försökt begränsa deras verksamhet med avgifter och andra restriktioner, de har utsatts för misshandel och övergrepp, men också yttringar av sympati och stöd. Alldeles oavsett väcker de uppenbarligen starka känslor. Men vilka är de, var kommer de ifrån, och hur hamnade de där de är idag?
Den polske statsvetaren och idéhistorikern Przemysław Witkowski ger i sin ambitiöst upplagda bok ”Våldets laboratorium. Romernas politiska historia” (Laboratorium przemocy. Polityczna historia Romów, 2020) en bred bild av den romska historien, från deras ursprung till dagens situation i Europa.
Idag har språkforskningen fastslagit att romerna kommer från nordvästra Indien, och det har bekräftats bortom allt tvivel av DNA-bevis. Redan på 400-talet sker den första vågen av romsk migration undan invaderande nomader, och de krig som härjar i området under flera århundraden.
Witkowski är mycket noga att betona det faktum att migration är ett högst vanligt beteende i historien, ett fenomen som ständigt pågår i större eller mindre omfattning. Det orsakas av antingen krig och andra övergrepp och/eller svält, hungerkatastrofer och otillräckliga försörjningsmöjligheter. Följaktligen är migrationens riktning alltid bort från krig och våld, och mot de ekonomiska centra som gäller för sin tid. Härvidlag utgör romerna inget undantag.
Den första vågen följs av flera. Genom Mindre Asien kommer grupper av romer till Balkan. Här är de verksamma som hantverkare och soldater, men även jordbrukare. De turkiska invasionerna driver bort dem från Balkan.
Paradoxalt nog bidrar pesten på 1300-talet som kraftigt decimerar Europas befolkning till att stärka romernas ställning. Den enorma avfolkningen i pestens spår, en tredjedel av Europas hela befolkning, på vissa håll ännu fler, skapar en stor efterfrågan på arbetskraft. Det förekommer rent av att en del romer hålls kvar i Balkanländerna med tvång. Men det stundar nya tider. Feodalismens band bryts upp, och den nya penningekonomin förändrar samhällen radikalt. Romernas traditionella sysselsättningar som framför allt hantverkare blir succesivt överflödiga. Samtidigt underkastas arbetskraften allt striktare kontroll, nationalstaterna med en byråkratisk överbyggnad växer fram.
Samtidigt inskränks eller till och med kollapsar de traditionella stödsystemen för fattiga och utsatta. Och då inträffar en process som upprepas enligt samma mönster genom historien, också idag, de behövande delas in i ”vi” och ”de”, de våra och de andra, de ”avvikande” förpassas i marginalen, och förklaras som lata och kriminella. Romerna tillhör givetvis ”dem”.
I historiska övergångstider med stora samhällsförändringar uppstår alltid ett starkt behov av att utesluta de svagast integrerade, att utse syndabockar. Avvikande till utseende, klädsel, livsstil, passar romerna, liksom judarna, perfekt i rollen som de skyldiga för diverse samhällsproblem som drabbat breda folklager. Exakt samma fenomen kan idag iakttas i till exempel i det postkommunistiska Central- och Östeuropa, men för all del också i Väst, inte minst här hemma.
Mytbildningen kring romerna växer, de håller på med svart magi, de har tjuveri i blodet, de rövar bort barn, listan som demoniserar romerna som folk kan göras hur lång som helst – och de flesta punkterna på den gäller förfärande nog fortfarande.
Samtidigt som romerna i allt större utsträckning förlorar möjligheter att försörja sig, underkastas de allt striktare kontroll från den framväxande nationalstatens sida. Deras traditionella levnadsmönster är oförenligt med kapitalismens arbetsdisciplin och statens sociala kontroll, det ses rent av som ett hot. Drakoniska straff införs för ”lösdriveri” och andra ”brott”.
Ett schema för förföljelse av romer utkristalliseras: stigmatisering, kontroll, exkludering, begränsningar, kriminalisering, hetsjakt som lätt övergår i våld. Det blir helt enkelt straffbart att vara rom. Och om en grupp görs laglös på det sättet, blir kriminellt beteende normaliserat inom gruppen. I det sena 1800-talets Europa, med expanderande kolonialism växer rasismen, nationalismen och xenofobin, och får en förment vetenskaplig grund. Det skapar nya – och kraftfulla! – mekanismer för uteslutning ur den politiska gemenskapen. Över hela Europa, inte minst i Tyskland, väller det fram en våg av antiromska lagar. Manegen är krattad för nazismen och Förintelsen.
Här möter vi bokens bärande tes i sitt mest pregnanta uttryck. Romerna används som försökskaniner i det ”våldets laboratorium” som bokens titel syftar på. Det är på romerna som stater testar metoder för kontroll, segregering och exkludering – med i värsta fall ödesdigra konsekvenser. När graden av samhällsacceptans för de repressiva åtgärderna är tillräckligt mogen kan man gå vidare och tillämpa dem på andra grupper.
Det är också ett varningstecken till oss alla. Romernas verklighet med migration i jakt på försörjningsmöjligheter, prekariatets villkor, repression med till exempel massavlyssning, är också verklighet i tilltagande grad för allt fler inom majoritetssamhället. Det som har drabbat romer kan drabba oss alla.
Står vi inte upp för allas rättigheter finns det snart inga rättigheter åt någon.