Barnet, den lille pojken, gråter. En sådan hjärtskärande gråt som skulle få de flesta föräldrar att instinktivt lyfta upp sitt barn i famnen, omhulda det, för att på alla vis försöka att erbjuda trygghet och tröst. Men detta är inte vad som sker på denna perrong i Paris en kvav fredagsmorgon i juli där jag står och väntar på att ta linje 4 in till ett bibliotek beläget i Latinkvarteren. Istället uppmanas barnet, som vid det här laget – ömsom hulkande ömsom skrikande – ligger på den hårda cement som perronggolvet utgörs av, att resa sig upp genast då byxorna riskerar att förstöras och mamma för övrigt också är trött.
Innan de stiger på metron tilldelas pojken en örfil, ackompanjerad av ytterligare hårda förebråelser. För mig, och säkerligen för många andra ”exilsvenskar” i Frankrike, var denna hårdhet, denna oförblommerade maktutövning från föräldrarnas håll, en av de svåraste sakerna att acceptera med min nya vistelseort.
Att hemlandet för Saint-Exupérys lille oskuldsfulle prins samtidigt kännetecknas av en sådan brutalitet riktad gentemot barnet. Hur går denna ekvation ihop? Hur kan en av Frankrikes mest lästa och älskade barnböcker vara Le petit prince, där barnet står som symbol för den rena och sanna blicken som på distans betraktar en absurd och nedsmutsad vuxenvärld, samtidigt som fransk barnuppfostran i själva verket tycks handla mer om att disciplinera än att sörja för? Kanske är det så att denna direkta maktutövning och detta narrativ om barnets inneboende godhet inte ligger så långt ifrån varandra som man inledningsvis kan tro?
I Héterotopies skriver Michel Foucault att det inte existerar något sådant som ett barn, att ”barnet” i själva verket är en konstruktion. Det som vi tillskriver barndomen bör med andra ord förstås i termer av ett uttryck för vuxenvärldens begär och behov snarare än ett uttryck för barnets verkliga väsen.
Varje gång vi talar om hur barn är (”Barn är oskuldsfulla”, ”Barn är så rena”, eller ”Barn är odrägliga och ouppfostrade”) bör vi således fråga oss vilket syfte denna konstruktion har, varför just denna bild träder fram. Varje berättelse om barnet är, för att uttrycka det annorlunda, en berättelse om oss själva. För vad är tanken om barnets renhet, dess instinktiva sensibilitet för det goda och det sanna, denna konstruktion av barnet som etikens hemvist, om inte ett försök att fly den egna tillvaron och det våld som kännetecknar vår till- och samvaro?
I Le petit prince kan det underliggande begäret förstås i termer av en vilja att avdramatisera det våld, den kontroll, som barnet utsätts för. Genom att upphöja denna bok där barnet på avstånd betraktar världen och skakar på huvudet åt dess absurditeter (”des grandes personnes sont vraiment drôles” som den lille prinsen påpekar åtskilliga gånger) kan den vuxne vila i den betryggande övertygelsen att barnet i själva verket står emot det våld som riktas mot det, att barnet kan rycka på axlarna åt den vuxnes handlingar, rentav vända andra kinden till.
Här blir barnet en form av Jesusgestalt som räddar oss alla, som står ren och orörd i allt det smutsiga. Hur mycket vi än slår, skriker och våldför oss mot ett barn kommer detta, på grund av sin grundläggande renhet, likt ett helgon, förbli obesudlat. Genom att måla upp en bild av barnet som godheten själv kan vi således svära oss fria från den fundamentala maktordning som definierar relationen mellan barn och förälder, samtidigt som vi kan använda barnet som ett sätt att ordna vår egen värld, göra den lite tryggare. Även om vår värld är rutten och fördärvad kan vi i barnet se löftet om något nytt, mindre nedsolkat och cyniskt än den värld som vi skapat.
Barnet bär, utifrån detta perspektiv, på möjligheter som gått oss förlorade. Men vad innebär denna bild för barnet självt? I Mare Kandres Aliide, Aliide stöter vi på en fundamentalt konträr skildring av barnet än den som framträder i Le petit prince.
Här rör det sig inte om en konstruktion av barnet och barndomen som renhetens och naivitetens plats. Kandre söker inte fånga barnet, utan snarare rör det sig om en skildring av vad som sker när barnet blir medveten om de representationer och narrativ som omger henne och som hon försöker att uppfylla, samt döljandet av det hos henne som inte ryms inom dessa ramar.
Bokens huvudkaraktär, den lilla flickan Aliide, har från tidig ålder känslan av att inte kunna bära den renhet som hon förväntas representera. Istället för den godhet, naivitet och renhet som förväntas innebo hennes spensliga flickkropp bär hon på en aggressivitet, ett mörker, en fulhet, som hon utan större framgångar försöker smussla undan.
Hennes rena, vita, klänningar blir snabbt smutsiga, det kammade håret blir genast tovigt och hennes teckningar mörka, frånstötande och skrämmande snarare än naivistiska och fantasifulla. Aliide erfar inte världen så som barnet är tänkt att erfara den utan hon är snarare – kanske på grund av sin späda ålder – mer receptiv för dess våldsamma karaktär, dess kaos och nedåtgående rörelse. Det som för den vuxne är vana, är för Aliide en primär chockartad erfarenhet, en sorts hypersensibilitet inför sin omgivning och den position hon själv intar, men även en smärtsam insikt om hur de bilder som förknippas med henne inte överensstämmer med de erfarenheter som bestämmer hennes livsvärld.
Hos Kandre blir barnet således inte utgångspunkten för det etiska, utan snarare rör det sig om en skildring om den kamp som försiggår i en kropp som försöker att uppfylla den bild hon har blivit tilldelad. Här finner vi ingen styrka, inget sådant som ett etiskt patos, utan snarare en skildring av den djupt grundade utsatthet som är barnets lott.
Att ständigt, för att använda sig av Eva Adolfssons ord i en text angående Birgitta Trotzigs författarskap, vara medagerande snarare än agerande. Det är inte barnet som bestämmer agendan då barnets tillvaro definieras av och orienteras mot vuxenvärldens förväntningar. Aliide uttrycker omöjligheten att leva, inkorporera, den renhet och godhet som föräldrarna förväntar sig från henne. Hon kan inte vara barn. Därav hennes skam, därav hennes våldsamma reaktion.
Det är inte av en tillfällighet som Aliide i sin revolt, i sitt försök att göra motstånd mot de representationer som hon tvingas förhålla sig till, riktar sin aggressivitet mot den främsta symbolen för barnets renhet – spädbarnet, med dess klara blick och avsaknad av erfarenheter. Spädbarnet som tycks vara utan både kultur och historia.
Aliide kan bara ta sig ur sin maktlöshet genom att distansera sig från barndomen, genom att träda in i rollen som den som definierar och agerar snarare än den som blir definierad och agerad på. Det är endast genom att bli den som utövar våld, genom att bli vuxen, som Aliide kan förhålla sig till sitt misslyckade ”barna-varande”.
Den styrka som barnet möjligtvis kan finna står således inte att finna i en typ av distanserad position gentemot vuxenvärlden, i skapandet av en egen sfär så som det framställs i Le petit prince, utan snarare om att avlägsna sig från barndomen och anamma de maktmedel som hör vuxenvärlden till (något som inte minst görs tydligt i Hanekes film Det vita bandet där barnets oförmåga och frustation över att inte kunna representera den renhet som föräldern kräver utmynnar i en våldsamhet riktad mot det barn som inte ännu upplever denna omöjlighet och i detta avseende fortfarande är ovetandes och ”oskuldsfullt”).
Det som gör Kandres Aliide, Aliide till en sådan omtumlande och säregen bok är just denna förmåga att närma sig barnet utan att söka fånga och använda sig av det i ett annat syfte. Att visa hur våld inte bara är en fysisk realitet, men även en textuell praktik och vilka konsekvenser denna våldsamma akt av benämning har. Hur barnet endast kan värja sig mot den vuxne genom att härma densamme, genom att bli den som förhåller sig till barnet snarare än att själv vara det.
– Se och hör Le petit prince här: