Av IVO HOLMQVIST
När Napoleon tog sig över Sankt Bernhardspasset med trettiosextusen man i mitten av maj 1800 var en av dem en sjuttonårig yngling, Marie Henri Beyle.
Många år senare, när han var känd som författaren Stendahl, satt han i Civitavecchia och ritade en skiss av passagen över Alperna som han burit i klart minne hela tiden.
När han rotade i sina papper dök en gravyr av Napoleons alpina härtåg upp, och han insåg att det han så länge och så klart haft i huvudet inte var den egna ögonblicksbilden utan minnet av ett konstverk.
”This being so”, skriver W. G. Sebald i sin bok ”Vertigo” där han kommenterar Stendahls upplevelse,
”Beyle´s advice is not to purchase engravings of fine views and prospects seen on one´s travels.”
Det är ett intressant råd, men få följer det. För turisten som tar tusen bilder existerar omvärlden bara om den fångas digitalt.
Fast det finns folk som varken behöver dator eller kamera. Några dagar före jul avled Kim Peek i Salt Lake City, mycket äldre än vad föräldrarna, han själv och alla läkare trodde att han skulle bli – han blev femtioåtta.
Världskänd blev han som förebilden för Dustin Hoffmans Rain Man, mannen som kom ihåg allt. Peek hade savant syndrom, hjälplös i de flesta praktiska sammanhang (hans åldrige far tog hand om honom ”trettio timmar om dygnet, tio dagar i veckan”) men med ett minne som överträffade alla andras, kanske orsakad av en medfödd defekt som hindrade passagen mellan de båda hjärnhalvorna.
Han kunde memorera tio böcker om dagen, läste simultant vänster sida med vänster öga, höger med höger, på tio sekunder – där slog han kvalificerade snabbläsare som Sven Stolpe och John F. Kennedy.
Jag undrar om denne kalenderbitares massiva ackumulerade vetande kom till någon nytta? Intelligensen i att kombinera disparata fakta och dra slutsatser av dem var kanske inte hans. Hans fall intresserade hjärnforskarna, och hans förmåga fascinerade de stora skaror som han uppträdde inför under många år, och så blev de tolerantare mot särbegåvningar.
Ett annat sådant begränsat geni finns det en film om, en färgad pojke som for runt Londons gator överst på en dubbeldäckare. När han kom hem fyllde han stora papperssjok med detaljerade teckningar av alla husfasader han åkt förbi. Minsta torn och skorstensfläkt var precist inprickad, alla portkläppar var på plats, varenda fönsterruta fanns med. Han fotografiska minne var ofelbart, han var sin egen kamera, om än tappad på andra vis.
A.S.Byatt, känd för sin roman ”Possession” och syster till Margaret Drabble (deras känslor för varandra är svala) har samman med medeltidsforskaren Harriet Harvey Wood redigerat en intressant antologi, ”Memory” (Chatto & Windus), där passagen från Sebald sorterats in i underavdelningen ”False Memories”.
Andra delar i boken berör barndomsminnen, minnenas idéhistoria, konsten att minnas, fantasi och minne, forskning kring minnet, och offentliga minnen. Det hela avslutas, som man skulle kunna vänta sig, med en avdelning om glömska.
Inledningen tar upp George Steiners tänkvärda tanke att den mänskliga naturen nu förändrats, med
”a generation of teenagers that could find out anything – on the Internet – and remember nothing, because they did not need to.”
Det har han nog rätt i, fast man kan undra hur dessa ”clever, resourceful, unremembering teenagers” klarar sig när strömmen går…
Alice i Underlandet råkar i dispyt när hon påstår att man bara kan minnas bakåt i tiden. Inte alls, säger Hjärter Dam, ”It´s a poor sort of memory that only works backwards.”
Ett par sidor ur Stefan Zweigs novell “Buch-Mendel” finns med, om mannen med hästminne som aldrig glömmer en bok han haft i handen och som kan spåra upp de flesta. Till honom finns många motsvarigheter i levande livet bland antikvariatsbokhandlare, en yrkesgrupp med utpräglat och uppövat komihåg. Utan sådant klarar man sig inte länge i den branschen.
Likadant är det med bibliotekarier. Av Philip Larkin som var det vid universitetet i Hull, och samtidigt en av Englands bästa poeter, har man tagit med den vackra dikten ”The Winter Palace”, om den stora glömskan som väntar oss alla när vi är ”sans teeth, sans eyes, sans taste, sans everything”, som det sägs hos Shakespeare:
Most people know more as they get older:
I give all that the cold shoulder.
I spent my second quarter-century
Losing what I had learnt at university
And refusing to take in what had happened since.
Now I know none of the names in the public prints,
And am starting to give offence by forgetting faces
And swearing I´ve never been in certain places.
It will be worth it, if in the end I manage
To blank out whatever it is that is doing the damage.
Then there will be nothing I know.
My mind will fold into itself, like fields, like snow.
Och truismen i rubriken ovan? Den hittar man i Luis Buñuels självbiografi:
”You have to begin to lose your memory, if only in bits and pieces, to realise that memory is what makes our lives. Life without memory is no life at all… Our memory is our coherence, our reason, our feeling, even our action. Without it, we are nothing.”
Ivo Holmqvist
‣ Läs också Jan Henrik Swahns essä Minnets och glömskans böcker – klicka här
—–
—–