Så här dagarna efter vårdagjämningen när pandemin fortsatt håller sitt grepp om samhällslivet vill jag passa på att lyfta fram en artikel ur Dixikons arkiv från 2016, där Ingar Gadd skrev om Olivier Bellamys Un hiver avec Schubert. Jag tänker att det finns något där i Gadds beskrivning av porträttet av Schubert som kan få fungera som tankefigur för den tid som är nu.
”I Un hiver avec Schubert söker sig Olivier Bellamy fram längs Schuberts levnadsförhållanden och enorma produktion och skissar på ett porträtt av en mästare i vars musik smärtan nästan alltid är närvarande men musiken aldrig upphör att vara leende. Kanske vill den visa oss att det är möjligt att se döden i ögonen utan att sluta älska livet?”
Läs artikeln i sin helhet >>