Universiteten i stöpsleven

cambridge_430

Av SVEN-ERIC LIEDMAN

Esprit, den ständigt lika vitala franska tidskriften, har vigt sitt decembernummer 2007 åt temat Universités: vers quelle autonomie? Mer än 200 sidor och drygt ett dussin artiklar ägnas åt frågan vad som händer med den högre utbildningen och forskningen i Frankrike. Stora förändringar är på gång, överraskande drastiska för en nordisk betraktare som lätt föreställer sig att det franska systemet med sina Grandes écoles och sin därmed sammanhängande elitism skulle stå emot samtidens stormvindar. Men ingalunda!

Alla de internationella rankinglistor som idag bekymrar både skol- och universitetspolitiker och vanliga människor över hela Europa har i stort utfallit till Frankrikes nackdel. De negativa resultaten har utlöst vad som närmast kan liknas vid panik, en panik som eldas på av den hialösa regimen Nicolas Sarkozy. Bolognaprocessen med sin snörräta likriktning har dragit med sig också Frankrike. Den nya ordningen kallas LMD efter de tre examensnivåerna (licence, master, doctorat). I denna trånga uniform ska universiteten och högskolorna samtidigt utveckla en påbjuden autonomi.

För att få en bild av förändringen har redaktionen för tidskriften inte  i första hand vänt sig till dess kritiker utan till dem som på olika sätt har att kartlägga och administrera den. Flera universitetsrektorer kommer till tals, liksom specialister på studentstatistik och organisatörer av nya sätt att rekrytera universitetslärare. Rektorerna accepterar i stort sett både idén att de högre studierna ska anpassas efter arbetsmarknaden och att deras universitet ska kasta sig in i en vild tävlan om vilka lärosäten som i framtiden ska få räknas till eliten.

Man anar att tidskriftsredaktionen presenterar denna bild för att ge ett underlag för en fortsatt debatt. En sådan debatt kan i så fall hämta näring och argument från länder där liknande reformer genomförts tidigare. I första hand gäller det Storbritannien och USA.

Britterna har ju alltsedan Thatchers 80-tal erfarenhet av rangordning av universiteten och en därmed sammanhängande central utvärdering av allt och alla i den högre utbildningen. Den argaste kritiker av denna ordning som jag hittills stött på är Mary Evans, professor i Canterbury och författare bland annat till en fin bok om Simone de Beauvoir. Evans har i den lilla pamfletten Killing Thinking: The Death of the Universities (London & New York: Continuum, 2004) riktat en rasande attack mot ett system som enligt hennes mening dödar både kreativitet och originalitet och i stället favoriserar en systemanpassad medelmåttighet. Evans spar inte på krutet; hennes bok skulle ha vunnit på om hon strukit  jämförelserna mellan universitetens nya herrar och Hitler och Stalin. Men bortsett från dessa polemiska överdrifter rymmer skriften många tänkvärdheter om en verklighet som också allt djupare präglar svensk högskolevardag.


Betydligt stillsammare är Derek Boks Universities in the Marketplace: The Commercialization of Higher Education (Princeton & Oxford: Princeton University Press, 2003). Bok har i många år kunnat betrakta universitetsvärlden från dess allra högsta topp, som rektor för Harvarduniversitetet. Positionen tvingar honom till påtaglig försiktighet. Men den återhållsamma texten döljer inte hans oro inför vad som håller på att hända. Temat, den högre utbildningens och forskningens allt större beroende av marknaden och dess krav, utgör i själva verket bakgrunden både till Bolognaprocessens stela ordning och utvärderingsraseriets strävan efter det utmärkt normala.


© Sven-Eric Liedman

Kommentera: