Om Kalman Segal

Gregor Flakierski presenterar den polskjudiske författaren Kalman Segal, som förra året skulle ha fyllt 100 år, och två av hans då i Polen nyutgivna böcker, novellsamlingen Berättelser från en dödad stad, och romanen Arkivariens död, båda med en stark känsla för detaljer och präglade av djup humanism.

 

 

Även om Förintelsen utplånade Polens judiska värld och hela dess kultur upphörde inte jiddischlitteraturen i Polen efter kriget. Flera av dem som lyckades överleva katastrofen – huvudsakligen i Sovjetunionen – fortsätta att skriva skönlitteratur, både poesi och prosa, i den nya verkligheten som var efterkrigstidens kommunistiska Polen.

En av dem var Kalman Segal. Förra året firades 100-årsdagen av hans födelse, och dagen till ära återpublicerades två av hans verk på polska. Segal var nämligen en tvåspråkig författare, han skrev på både jiddisch och polska. Intressant nog skrev han prosa på bägge språken, poesi däremot enbart på jiddisch.

Kalman Segal föddes den 29 december 1917 i Sanok, då fortfarande en del av den redan döende habsburgska dubbelmonarkin, numera i sydöstra Polen. Den lilla staden hade en blandad befolkning, med polacker, judar och ukrainare. Segal växte upp under ganska enkla omständigheter, hans föräldrar drev ett litet jordbruk strax utanför staden, farfar var krögare i en närbelägen by.

Segal tvingades av ekonomiska skäl att avbryta sina gymnasiestudier, föräldrarna klarade inte av att betala studieavgifterna. Det finns uppgifter om att han relegerades med anledning av kommunistisk verksamhet, men det tycks inte stämma, även om han var aktiv ungkommunist vid den tiden.

Han hankar sig fram på diverse jobb, hjälper till på föräldrarnas jordbruk, arbetar på en ättiksfabrik(!), som hantlangare på byggen, och som resande försäljare. Ett tag arbetar han som privatlärare i Vilnius.
omslag Opowiadania Segal
När Nazityskland anföll Polen 1939 korsade Kalman Segal tillsammans med sina föräldrar floden San över gränsen in i den sovjetiska ockupationszonen. Där arresterades de, ett öde som de delade med många andra flyktingar från Polen, och skickades till Kolyma. Segal fick slita ont med skogsavverkning, hans far dog där i Sibirien, hans mor förfrös fötterna och tvingades amputera båda benen.

Hösten 1946 repatrierades de till Polen. Det var kort tid efter pogromen i Kielce, och de beslöt att lämna landet. Ett drygt år tillbringades i ett läger för judiska flyktingar i österrikiska Linz. Här publicerar Segal sina första berättelser i några jiddischtidskrifter.

Efter moderns död återvände Kalman Segal till Polen. Han bosatte sig i Schlesien i södra Polen, och flyttade ganska rastlöst i en uppenbar vantrivsel med livet från Sosnowiec till Chorzów till Katowice. Till en början arbetade han som lärare på ett judiskt barnhem, senare som bokhållare, och 1952 fick han en tjänst på radion i Katowice.

1956 debuterar Segal med novellsamlingen ”Berättelser från en dödad stad” (Opowiadania z zabitego miasteczka). Det är en av de två böcker som nu har återutgivits. Här finns redan flera teman som kom att prägla Segals författarskap: barndomsminnen från en förlorad värld, erfarenheter från Förintelsen, och försöken att ordna sitt liv efter kriget.

Händelsernas epicentrum är shtetln, den lilla staden, mycket riktigt också konsekvent benämnd Lilla Staden (Miasteczko), en värld med skriande orättvisor där de flesta lider av extrem fattigdom. Det är ett slutet universum nertyngt av stagnation och hopplöshet, och slutpoängen i flera av berättelserna är unga människors längtan ut till världen.

Vägen till världen går ofta genom engagemang i den kommunistiska rörelsen, även om den i verkligheten betydligt oftare var i någon sionistisk organisation eller i det socialdemokratiska Bund.

Den Lilla Stadens klaustrofobiska värld slås slutgiltigt sönder av kriget och Förintelsen, och det med en aldrig tidigare skådad brutalitet. De överlevande förlorar sina föräldrar och syskon, sina familjer och sina kärlekar, sina hem, de berövas egentligen allt utom den fysiska existensen. Priset för att ha klarat sig är en obotlig ensamhet. Känslan av utsatthet blir så mycket starkare då de överlevande som återvänder möts av en aggressiv antisemitism, som ibland övergår i regelrätta övergrepp, det är som om Förintelsen aldrig har ägt rum.

Även om psykologi inte är Kalman Segals starka sida lyckas han förmedla känslan av ensamhet med en drabbande intensitet. De skildringarna är också fria från den sentimentalitetens fälla som Segal alltför ofta faller i. Han har också en tendens till propagandistisk schablonmässighet när han tecknar den ljusa framtid som, trots allt, väntar i det nya, kommunistiska Polen, något som hänger ihop med hans syn på litteraturen som framför allt pedagogisk, med uppgift att visa att livet är vackert och människan god.

Hans stora styrka som författare är hans realism, med en stark känsla för detaljer, präglad av djup humanism, värme och empati, humor med subtil ironi, ett folkligt anslag med mytiska inslag, inte utan poetiska kvaliteter.

omslag segal smierc archiwariusza dixikon.seI den andra boken som nypublicerades i samband med firandet av Segals 100-årsdag, romanen ”Arkivariens död” (Śmierć archiwariusza), kommer alla dessa egenskaper till sin fulla rätt. Boken utspelar sig i skärningspunkten mellan tre kulturer, den judiska, den polska och den ukrainska. I en böljande berättelse, där samma huvudpersoner ständigt återkommer, skildras den dramatiska historien om de tre folkens konfliktfyllda samlevnad.

Här lyfter språket med stämningsfulla bilder och målande metaforer, ett levande landskap med genuina människor träder fram i en värld som är grym och blodig men ändå med en äkta förmåga till ömsinthet och kärlek.

Kalman Segal återvände 1947 från den frivilliga exilen eftersom han längtade efter det Polen som han såg som sitt hemland. Känslorna var tyvärr inte ömsesidiga. Efter den antisemitiska kampanjen 1968 ansåg sig Segal tvingad emigrera. Han kom till Israel, och denna gång fanns ingen återvändo. Han dog i Jerusalem i maj 1980.

Kort före sin död skrev han i dikten ”Avsked” (Pożegnanie/Gezegenung):

/../
Slå igen dörren, stäng fönstret för sista gången.
Förlorad? Besegrad? Och vem här är segrare?

Moderns vaggvisa och en oavslutad kaddish,
Min kärlek och min vrede, dagg och pilträd, Chopins sorgsenhet,
Som släpar ett mörkt moln efter sig:
Det, som jag lämnar. Det, som jag tar med mig för alltid.

(Min översättning från polskan)

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).