Salomon Schulman om den amerikanska professorn Mikhal Dekels bok om sin polskjudiske pappas långa resa under krigsåren via Sibirien och Teheran till nuvarande Israel, en resa som delvis sammanföll med hans egen fars.
Polen hade varit delat i över två århundraden innan landet återföddes i och med Versaillesfreden 1918. Då väcktes också den polska hämndlystnaden mot ryssen till liv, samtidigt som bolsjevikernas dröm om att genomföra en världsrevolution aktualiserades. Ett krig utbröt år 1919 mellan de två historiska ärkefienderna. De polsk-ryska misshälligheterna sordinerades i viss mån av en himmelsk intervention, i och med ”undret vid Wisla”, då jungfru Maria kom till polackernas undsättning och med sin välsignade godhet kunde fördriva de ogudaktiga bolsjevikerna.
Ryssarna ruvade på hämnd. De fick möjligheten två årtionden senare efter Molotov-Ribbentropavtalet i augusti 1939. Tillsammans med nazityskarna delade de Polen på nytt. För de etniska polackerna kom kriget att bli en stor tragedi, medan katastrofen för den polska judenheten blev så gott som total.
Det judiska ödet i Sovjetunionen har inte belysts med samma detaljrikedom som Förintelsens massmord. Det kommunistiska barbariet utgick inte från den rasmässiga utrotningens idéer utan handlade om en blodig realpolitisk förnedring.
Därmed är förutsättningarna till boken Tehran Children skisserade. Författaren är den israeliska professorn Mikhal Dekel. Hon försöker följa fadern, Hannan, i hans blodiga fotspår från en polskjudisk shtetl till hennes hemland Israel. Kartläggningen är också en psykologisk vandring: Mikhal gör sitt bästa för att tråckla samman pappans krigstrasor för att kunna finna sina egna själsliga koordinater.
Det är bakgrunden till Hannans färd av fasor – en lång resa (21 000 km) från nordöstra Polen upp till isbjörnarna i Komi sedan ner till ett allt annat än sagoomspunnet Samarkand för vidare befordran till Persien mot slutpunkten Jerusalem.
Min nyfikenhet på Dekels bok handlar också om förlorade pusselbitar, om min fars geografiska ödesresa som till hälften sammanfaller med Hannans. Författaren är uppenbarligen mer motorisk och flänger ända upp till det ödsliga Komi, en glest befolkad straffrepublik där bergskedjan Ural sänker sin vresiga landtunga ner i Norra Ishavets kyla. Till detta permafrostens land, med dess bitande köld, milsvida granskogar och en oändligt ödslig tajga, forslades våra fäder.
Komi är de ryska fångkoloniernas väglösa tundra och dess bräddfyllda begravningsplats. Befolkningen består av finskugriskt talande samojeder samt ett förbluffande stort antal före detta fångar som blivit fångvaktare.
Mögliga brödskalkar, vatten och tungt, mödosamt arbete tillhörde vardagen. Vart skulle man kunna fly? Kanske bjöd vårarna därvidlag på den bästa möjligheten? Då kunde man karva i björkstammarna och suga i sig den sockerhaltiga sav som flödade upp ur rötterna, efter att den arktiska kylan växlat över till plussidan och väckt växtlighetens kapillärer till liv.
När bolsjevikerna anlände till östra Polen sensommaren 1939 for de fram med grymhet. Man räknar med att mellan en till en och en halv miljon polacker tvångsdeporterades varav en tredjedel var judar – däribland Mikhals och min far.
Med Operation Barbarossa 1941, då Hitlertyskland tillsammans med flera av Europas förenade fascistiska stater och därtill frivilliga gick till attack mot folkrepubliken, försonades den polska exilregeringen i London med Stalin. De polska fångarna kom loss tack vare detta bräckliga samförstånd.
En polsk armé sattes på fötter, vilken vägrade att ställa sig under sovjetisk flagg. Den förflyttades så småningom till Iran och därifrån till västfronten. Kontingenten kom att hjältemodigt kämpa på de allierades sida i bl.a. slaget om Monte Cassino.
Min far försökte enrollera sig i denna hastigt hoprafsade krigsmakt, men den av antisemitism så inpyrda polska armén accepterade endast relativt få judar. Till en början hade man dock haft en positiv inställning till det judiska deltagandet. När det visade sig att hälften av de polska trupperna kom att bestå av judar fick den reaktionära ledningen kalla fötter. Officerarna ansåg att judar var stridsodugliga, veka eller sjukliga. Att många judar hade deltagit i det spanska inbördeskriget eller att de intog en framträdande plats i den sovjetiska armén imponerade föga. De polska officerarnas antisemitism hade snarare förstärkts i det att judarna beskylldes för att efter krigsutbrottet ha gått kommunisternas ärenden.
General Wladyslaw Anders ledde den polska hären. Han härstammade från en by i närheten av där min far vuxit upp – utan att de kände varandra. Generalen hade tjänstgjort redan under det polsk-ryska kriget efter bolsjevikrevolutionen och senare i försvaret av Polen efter det sovjetiska angreppet 1939, då han togs till fånga. Han hamnade i det beryktade Lubjankafängelset och utsattes för svår tortyr. När general Anders såg med sina nationalistiska ögon att alltför många judar anslutit sig, blev det snart skapligt judefritt bland militären.
I Uzbekistan skiljdes våra (för varandra obekanta) fäders vägar. 72 000 soldater och några tusen civila bordade båtar som korsade Kaspiska Havet (1942) till ett för de före detta sovjetfångarna friare Iran. Många var uthungrade och infekterade med dysenteri, tbc och malaria. Tråkigt nog kunde författaren inte genomföra sina studier på persisk mark, eftersom den nuvarande regimen betraktar israeler som icke önskvärda.
Michals far var fortfarande en tonåring när han via Iran med ett tusental judiska barn förflyttades från Sovjetunionen. Antisemitismen frodades inför öppen ridå vilket noterades av Röda Korset och den brittiska militären. När Hannan som av ett mirakel slutligen anlände till landet Israel blev ynglingen, som sedermera skulle bli den ansvarsfulle fader som Michal känt, även psykologiskt bedömd: ”lögnaktig” och ”socialt missanpassad”. Så såg man dem, de överlevande barnen – ”en ociviliserad vargflock”.
Självfallet är det ett understatement att Hannan var uppriven. Man förstår honom. Han hade inte mycket av barndom att dela med sig till nästa generation. Hannan hade lämnat Europa bakom sig. Fanns det mer än skräck att förmedla?