Två hundra år av återhämtning
Schell & Delury – Wealth and Power

Quing-dynastins flagga 1644-1912

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Bookdepository, 113 kr, ingen fraktkostnad)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Bookdepository, 113 kr, ingen fraktkostnad)

Av ANDERS BJÖRNSSON
Förödmjukelse som vägen till framsteg. Därför att den förödmjukade inte har någonting att förlora. Ingenting utom tiden. Och den måste han bruka väl för att inte själv bli förbrukad.

Så skulle man kunna spetsa till en bärande tanke i Orville Schell och John Delurys fängslande tidsresa genom Kinas senaste två sekler. De kallar den själva för en ”lång marsch”, med tydlig anspelning på de kinesiska kommunisternas strapatsrika färd undan inre och yttre fiender fram till maktövertagandet på det väldiga fastlandet år 1949.

Men Schells och Delurys bok är inte en berättelse om Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Parti – hur mycket kommunistiskt det ännu är i sitt oavbrutna gynnande av kapitalistiska jätteförmögenheter kan sedan diskuteras långt in på småtimmarna. De placerar snarare in den maoistiska bondekommunismen i utvecklingsförlopp och strategiska framtidskoncept som tar sin början med det kejserliga Kinas oförmåga att modernisera i en omvärld som ingenting annat önskade än att sätta världens folkrikaste och en gång mäktigaste rike på plats.

Det är den tidiga kolonialismens era, tiden närmast efter Napoleonkriget, när de europeiska makterna kan börja se om sina hus och planera för nya äventyr igen. Storbritannien hade redan med segrarna över Frankrike i sjuårskriget 1756-63 blivit den viktigaste spelaren i Amerika och Sydasien. Men Fjärran östern återstod. Kina, omgärdat av ett pärlband tributpliktiga klientstater, behövde penetreras. Det var för stort för att erövra. Det kunde bara besegras med list och svek, det vill säga genom en hårdhänt form av internationell handel.

Engelsmännens målmedvetenhet visade sig formidabel. De påtvingade den kinesiska regeringen den ena eftergiften efter den andra. Den kinesiska byråkratin, som länge hade varit ett föredöme genom sin regelstyrda anda, föraktade de ociviliserade barbarerna från Väst och vägrade att behandla dem som likar. Därmed avstod de från de komparativa fördelar som lån från redan praktiserade tekniska, militära och kommersiella landvinningar hade kunnat ge dem, och deras motståndskraft mot främmande penetrationer blev allt svagare. Under 1800-talet fick kinesiska myndigheter och diplomater acceptera det ena ojämlika avtalet efter det andra med européerna.

Fri handel, med exempelvis opium för att tilltvinga sig nödvändiga leveranser av te till en inhemsk marknad, kunde krona och köpmannakapital i Storbritannien använda för tilltvinga sig alltfler privilegier av en försvagad kinesisk statsmakt som dessutom blev mer och mer mottaglig för bestickning. Den kinesiska härskarklassen – Quing-dynastin, mandarinatet, storgodsägarna – blev alltmer demoraliserade av insikten om att hamna ohjälpligt på efterkälken, ekonomiskt, teknologiskt, militärt och maktpolitiskt. Till och med de närmaste grannarna började de bli omsprungna av, Japan främst.

Wealth and Power är en bok som fokuserar på motreaktionerna – först i form av försök att ta efter rivalernas framgångsmetoder och, när detta ständigt stötte på patrull genom konservativ självgodhet, att reformera mentaliteten, undanröja fördomarna mot allt väsensfrämmande och kritisera den dominerande konfucianska tanketraditionen, det vill säga en allomfattande underdånighet satt på formel. För att kunna skapa någonting nytt måste man krossa allt gammalt och murket. Steg för steg lade sig reformatorerna, utan att länge lyckas med mycket i sak, till med föreställningen om att en ”kreativ förstörelse”, många generationer innan Joseph Schumpeter uppfattade detta som kapitalismens egen dynamik, var den absoluta förutsättningen för ekonomiska framsteg och återvunnen politisk makt.

Och just där, menar författarna, har den kinesiska utmaningen legat. Det har varit nödvändigt att hjärntvätta en hel samhällselit, att riva ned tron på falska auktoriteter, att importera tankegods utifrån (om det sedan har varit liberal rättsstat eller marxistisk planekonomi), att lära sig att vara konsekvent trolös mot principer som inte visat sig fungera, att börja med tomma händer och utan förutfattade meningar, att kunna vara både sträng och flexibel, viljestark och opportunistisk. Först med Mao och hans kamrater integrerades denna oppositionella tankevärld i en styrande ideologi, men denna var inte dogmatisk så mycket som empirisk, experimentell och byggd på tidigare bittra, kinesiska erfarenheter.

Maos ”destruktion”, som kostade obeskrivligt många liv och utmanade så mycket av vanlig mänsklig anständighet, var grunden för den uppbyggnad, den ”konstruktion”, av produktivkrafter och internationell prestige som Deng Xiao-ping och makthavarna efter honom har åstadkommit. Att Kina idag är världens andra största ekonomi, infogad i ett globalt utvecklingsblock (BRIC-länderna), går inte att förstå utan den föregående perioden av brutala omvandlingar i samhällslivet och tänkesätten. I Kina var det ”proletariatets diktatur” som röjde väg för såväl snabb kapitalackumulation som utrikespolitiska maktambitioner.

Detta betyder inte att författarna förskriver sig åt en kinesisk utvecklingsmodell eller att de skulle vilja frita Mao och andra aktörer från missgrepp och allehanda galenskaper under resans gång. Saken är i viss mån den att den kinesiska befolkningen inte var mer förskonad från grymheter och förtvivlan under nedgångsfaser än under återhämtningens faser. Kolonialmakterna önskade ett dramatiskt försvagat, splittrat och desorganiserat Kina. Motkrafterna låg för lång tid utmattade. Teknik och idéer kunde nog tas utifrån, men inte beslutsamheten, inte resursmobiliseringen.

Rikedom och inflytande har Kina skaffat sig i betydande mått efter 1949, även om stora massor av kineser fortsätter att leva i fattigdom och misär och utan möjlighet att påverka sina egna livsbetingelser, än mindre styra landet. För att det senare ska bli möjligt, menar Schell och Delury, måste kineserna skaffa sig inte bara en författning som bygger på demokratiska principer utan också en mentalitet som bygger på självrespekt och förmår väcka andras beundran. Man kan säga i Max Webers anda (författarna följer Weber i spåren utan att nämna honom en enda gång!) att det moderna Kina har säkrat sin ekonomiska och politiska bas, men att kulturen – ”överbyggnaden” – ännu inte är rest.

__________

  Se ett samtal med författarna här:

  Ytterligare en video, här med Orville Schell

Kommentera: