Topelius i olja, brons och sten

Konsthistorikern, dramatikern, diktaren och senare Dramaten-chefen Ragnar Josephson drabbades av en genial idé framför Thorvaldsens Kristus-figur i Domkirken i Köpenhamn. Skulpturens inbjudande gest (”Låten barnen komma till mig”) tycks spontan, men den rätta armvinkeln var resultatet av många trevande försök, som Josephsons genomgång av de många skisserna visade.

Det blev upprinnelsen inte bara till hans bok Konstverkets födelse, utan också till Arkivmuseum för dekorativ konst, numera Skissernas museum i Lund. Där samlade han mängder av förarbeten till offentlig utsmyckning, sådant som han tiggt samman från konstnärer i Norden. Museets senare chefer, främst Gunnar Bråhammar, var framgångsrika hos bland annat flera av Mexikos stora muralmålare.

Ferdinand Boberg; Sov i ro; Skissernas Museum, Lund

Ferdinand Boberg; Sov i ro; Skissernas Museum, Lund

På museets svenska avdelning finns ”Sov i ro”, Ferdinand Bobergs spefulla förslag till ett nationalmonument. Utkastet i gips har med åren blivit lätt dammigt och var inte ens från början allvarligt menat, men det är fortfarande roligt: en snarkande Svea med slumrande lejon vid sina fötter, och på armstöden satiriska porträtt av Karl XII med pfalzisk näsa och kragstövel, flankerad av Gustav II Adolf med pipskägg.

Andra statyer som verkligen blev av har hugfäst minnet av fosterlandets stora gestalter, inte bara rader av kungar i heroiska poser. På Finngatan i Lund finns förstadiet till Bror Hjorts Engelbrektmonument, en revoltör med trotsigt knuten näve. Tor Hedberg, en av Josephsons företrädare som teaterchef och liksom han kritiker och dramatiker, skrev 1923 – samma år som Ragnar Östbergs Stadshus invigdes – en uppsluppen pjäs om käbblet kring sådan offentlig konst, betitlad just Nationalmonumentet.

Strindberg, Tegnérlunden; Carl Eldh

Strindberg, Tegnérlunden; Carl Eldh

Den självmedvetne Horatius hävdade att han med sin dikt byggt sig ett monument varaktigare än koppar: exegi monumentum aere perennius. Så är det kanske med den stora litteraturen, men för säkerhets skull har man låtit föreviga författare i brons och marmor, en del så ståtligt representativa att de kan gälla för nationalmonument: H.C. Andersen omgiven av en andäktigt lyssnande barnaskara i Köpenhamn och i New Yorks Central Park, Carl Eldhs Strindberg som bryter sig ur klippan i Stockholm och framför Lunds universitet, Ibsen på Karl Johan i Oslo… Den gänglige Ferlin i Klara har tolkats mera ömsint av K G Bejemark, och på Père Lachaise i Paris har Jacob Epstein låtit en sfinx symbolisera Oscar Wilde. Det är ingen ände på författarporträtt – i London hittar man de flesta berömdheter, både litterära och andra, hopbragta på National Portrait Gallery, det sparar många steg.

Kring Ville Vallgrens sjöjungfru Havis Amanda på Salutorget i Helsingfors flockas nykläckta studenter ( liksom runt Hesten på Kongens Nytorv i Köpenhamn). Ryttarstatyn över Marskalk Mannerheim på gatan som bär hans namn är väl det närmaste man kommer ett finländskt nationalmonument, snarare än presidenterna i granit längs riksdagshuset tvärs över. Framför Finska teatern sitter Aleksis Kivi, på Esplanaden står Fänrik Ståls upphovsman. På hans kala hjässa vilar sig fiskmåsarna, som Lars Huldén konstaterat i en rolig dikt i samlingen J.L. Runeberg och hans vänner. Han är nationalskalden framför andra, dock vad gäller skulptörers bevågenhet överglänst av en något yngre skaldebroder, som framgår av slutkapitlet i Hannele Savelainens nyutkomna ikonografi Zacharias Topelius i bild – Människan, porträtten och sinnebilderna (Svenska litteratursällskapet i Finland).

Ville Vallgren

Ville Vallgren

Det är en sympatisk bok, full av fakta, intressanta iakttagelser och kloka resonemang, och med mängder av vackra bilder (Marta Hirns motsvarande genomgång av Runeberg-porträtt från 1954 är påvrare vad gäller illustrationerna). Tidiga dagerrotypier, några kabinettsfotografier samman med Runeberg som håller handen instucken i rocken på napoleonmanér kort innan han blev slagrörd, en tavla på Topelius i båt, alltför elegant för en roddtur, hans paradporträtt av Edelfelt i olja med kindpåsarna varsamt retuscherade (dem hade han komplex för), spontana ögonblicksbilder av JAG Acke som blev hans svärson, etc. Och så de många skulpturerna: antikiserande gipsbyster, Walter Runebergs vackra halvnakna ängel på hans gravvård, färdig 1905, sju år efter Topelii död, tio år senare Emil Wikströms staty i Vasa, med sagoskalden i kretsen av både borgarklassens flickor och en fattig torpargosse, osv.

Saga och Sanning; Gunnar Finne

Saga och Sanning; Gunnar Finne

Då hade redan en tävling om ett Topeliusmonument utlysts vars avgörande drog ut på tiden. Den avslutades med två sinsemellan mycket olika statyer avtäckta samma år, 1932. Ville Vallgrens idylliserande grupp, med Topelius omgiven av fem små flickor, sattes upp i Skolskvären (ett vackert engelskt inlån i finlandssvenskan). Samtidigt hamnade Gunnar Finnes ”Saga och sanning” i Esplanadparken, nyklassiska kvinnor med dragning åt Milles, med Topelius i lågrelief på fundamentet.

Konstverken vållade en häftig debatt, koncist sammanfattad av Hannele Savelainen: ”Det viktigaste för de efterlevande är att Helsingfors fick två minnesmärken, två tolkningar av stormannens minne. Den ena visar oss författaren och sagofarbrorn Topelius medan den andra ger oss en idé, sår en tanke, om hans liv och om konstens betydelse.”

Ivo Holmqvist

Klicka här för att prenumerera på Dixikons bloggar via mail

Kommentera: