AV JAN HENRIK SWAHN
Mitt första möte med det engelska landskapet var när jag vistades en sommar på Copford Glebe School, en internatskola för vanartiga diplomatbarn. Det enda jag lyckades hävda mig i på den skolan var då jag i strilande regn kom i mål bland de första efter att ha sprungit kanske tio engelska miles. Regn regn regn. Till och med skolslipsen hade regnmönster.
Efter fyrtio år lyckades jag till slut övervinna mitt motstånd och återvända till England, denna gång längre söderut, till Dorchester. Södra England består till stor del av pittoreska stenhus med halmtak, gröna kullar och betande får eller kor. I Dorchester bodde en gång författaren Thomas Hardy (1840-1928) och när han skrev om sin stad kallade han den för Casterbridge. I Sverige verkar man ha slutat läsa honom för 50 år sedan, även om många säkert långt senare sett filmer med till exempel Julie Andrews i huvudrollen, utan att ana att de bygger på Hardys romaner. Bland dessa kan nämnas Tess av släkten d’Urberville, Fjärran från vimlets yra och Borgmästaren i Casterbridge.
Det behövdes ingen lång vandring i Dorchester för att få mig inse att den märkliga utstrålningen från Thomas Hardys staty var vad jag skulle ta med mig från staden. Ivrig att få ta del av hans landskap bestämde jag mig för att nästa morgon springa upp mot de frodigt gröna kullar som skymtade i flera väderstreck. Innan jag somnade läste jag Hardys noveller i samlingen Wessex Tales. I novellen The Three Strangers regnar det oavbrutet. I ett litet hus ute på heden firar en fåraherde med sina vänner. Det är trångt i stugan. Det spelas och dansas och knusslas varken med mat eller dryck.
Första främlingen knackar. Han är drypande våt och får en plats vid brasan för att torka. Andra främlingen knackar. Det är bödeln, lika våt han. De får var sitt stop hembryggt öl och bödeln börjar sjunga sin visa. Den förste främlingen sjunger glatt med i den olycksbådande refrängen. Så dyker en tredje främling upp. Räddhågsen, av ett långt klenare virke än de två första, väcker han misstankar. Fåraherdens gästfrihet är kanske inte riktigt lika översvallande längre. Sedan kommer polisen. En man som stulit getter för att kunna föda sina svältande barn ska hängas nästa dag men har rymt. Den tredje främlingen är med ens försvunnen. Han har gått ut för att uträtta sina behov men inte återvänt. Alla hjälper polisen att leta. Den förste främlingen och bödeln tar avsked och går åt olika håll i regnet. Sedan förstår man att det var mannen som skulle ha hängts som sjungit med i bödelns refräng.
Jag vaknade av att regnet slog mot rutan. Förvissad om att vätan skulle göra min naturupplevelse mer autentisk sprang jag upp till järnåldersborgen Maiden Castle, där fåren bräkte i tusental. Gräset var såphalt i regnet. Jag fick ner foten i ett kaninhål men lyckades få upp den igen innan den gått av helt. Sedan regnet äntligen stoppat en mil senare bytte jag om för en fotvandring med Thomas Hardy Society.
Ett tjugotal pensionärer väntade utanför kyrkan. Det som drog mest var att en ung, vacker och rik slottsfru lovat släppa in de deltagande och bjuda på saft i ett av Englands vackraste herresäten. Jim Potts som för några år sedan var British Council i Stockholm hade tagit mig med. Med diplomatens näsa för ”small talk” skulle han inom de närmaste timmarna bli bekant med samtliga närvarande. Redan efter några inledande engelska miles insåg vi alla vådan av att gå på promenad efter en period av ymnigt regnande. Vägar och stigar var översvämmade. En äldre herre med kulmage halkade i lervällingen. En nätt dam försvann in i ett frodigt nässelbestånd.
Ordföranden i det litterära sällskapet ledde marschen. Han kunde allt om Hardy. Kunde alla Hardys romaner, dikter och noveller som rinnande vatten. Jag frågade om Hardy hade skrivit något om nässlor. Det visste inte ordföranden. Det var det enda han inte visste. Han såg ut som en dansk folkskollärare från 1950-talet. Jag märkte att han kom först till varje ny plats i det Hardyska litterära landskap som skulle prickas av under vandringen. Sedan stod han där rastlöst och väntade tills kvinnan som gick sist och höll reda på oss övriga tjugo i skocken gav klartecken att alla var med. Då läste han någon passage kopplad till platsen, ur något litterärt verk av Hardy och så bar det av till nästa anhalt.
Eftersom jag bara hade ett par långbyxor med mig på resan lade jag ner all möda på att inte bli nerstänkt av lervattnet i pölarna, vilket innebar att jag istället blev sönderbränd av nässlebestånden som jag fick vada igenom varje gång vandringsleden låg under vatten. Jag borde ha haft galonbyxor som på dagis.
Till slut var det en dam som utbrast: ”Hur kan du se så välhållen ut? Nästan inte en lerfläck!” Då tröttnade jag på ordföranden som just tagit täten igen, på en stig där björnlokorna korsade varandra över våra huvuden som hillebarder. Jag ökade tempot och lade mig strax bakom. Han märkte att jag var i hälarna på honom och skyndade på stegen. Jag sög mig fast som en blodigel. Han forcerade terrängen i ett allt ursinnigare tempo men jag släppte honom inte. När vi till slut kom fram stod vi där nersölade av lera och stirrade på varandra i tio minuter innan de övriga dök upp.
Bland de sista som kom var hon som gett mig en så fin komplimang för att jag inte hade spillt lera på mig. När hon nu såg mig med välling upp till öronen vällde en våg av motstridiga känslor igenom henne. Eller om det var rätt och slätt moderskänslor.
En slutfråga måste ställas. Lärde jag mig något om Thomas Hardy under denna litterära tipspromenad? Svaret är ja. Landskapet. Det låg ju där framför mig. Jag bär det med mig nu. Det är bara att fylla det med Hardys besynnerliga persongalleri så börjar det leva igen.