Tahar Ben Jelloun och litteraturen

Tahar Ben Jelloun är en av de där författarna med riktig karisma. Avslappnat sprider han kloka ord och god stämning omkring sig. Det är i alla fall mitt intryck av honom efter Paris bokmässa, där jag och det läsarforum jag ingår i hade nöjet att diskutera litteratur en hel timme med den marockanskfödde Goncourt-akademiledamoten.

Det är några år sedan jag läste hans mest berömda verk, L’enfant de sable (1985) och La nuit sacrée (1987), båda översatta till ett 40-tal språk, och den senare av dessa två tilldelades Goncourtpriset. För snart ett år sedan utsågs Ben Jelloun själv till en av de tio medlemmarna i l’Académie Goncourt. Allt som oftast är han aktuell med nya böcker; förra året med en hyllad bok om sin mor, Sur ma mère, i år med romanen Au Pays, om den nyblivne pensionären Mohamed.

Som nybliven Goncort-jurymedlem läser Ben Jelloun mer än någonsin, även om han

Tahar Ben Kelloun

Tahar Ben Jelloun

menar att han alltid varit nästintill manisk i sitt läsande. Diplomatiskt poängterar han att han inte hoppar över någon sorts litteratur, när någon ställer frågan om han väljer bort vissa författare eller genrer. Han läser allt, säger han, men han läser inte alltid mer än de första femtio sidorna i en roman. Tidigt måste författaren övertyga genom att med en egen stil öppna dörren till ett eget universum. Formen utgör den absoluta skillnaden för vad som är intressant litteratur eller inte. Ben Jellouns poetidentitet är djupt rotad. Han ser sig först och främst som poet; det var som poet han började, med att skriva dikter i smyg för att klara sig i livet.

Riktigt bra litteratur lyckas bara de författare med som har en personlig berättarröst, och som skapar sin egen fiktiva värld, säger han. Vi är flera i läsarforumet som nickar igenkännande och jag tror att många med mig kommer att tänka på vissa av Ben Jellouns egna böcker. Alla som läst Ben Jellouns romaner vet man att färden in i hans universum kan te sig hisnande. Väl där inne finner man ofta en alldeles säregen stämning; man talar om hans stil som sensuell, poetisk och gåtfull.

Poeterna Baudelaire och Rimbaud ligger Ben Jelloun varmt om hjärtat, och vi talar om hur dessa poeter faktiskt fortsätter att förföra författare och andra läsare runt om i världen. Andra tydliga inspirationskällor är James Joyce – för hans mod – och Claude Simon, vars stil imponerar på Ben Jelloun, samtidigt som ämnesvalen inte alls intresserar något särskilt. Meningsbyggnaden väcker lusten att läsa vidare, den fascinerar och stimulerar. Men vill man läsa den bok som Ben Jelloun rekommenderat mest, och oftast gett bort i present, ska man läsa Juan Rulfos Pedro Páramo.

pedro_paramo

Klicka på omslaget för att köpa boken

Denna roman står också överst på Ben Jellouns lista över de tio verk han värderar högst.

Tahar Ben Jelloun framhåller vikten av att bli överraskad i sin läsning. Debutanterna Tristan Garcias (La meilleure part des hommes) och Jean-Baptiste Del Amos (Une éducation libertine, f.ö. Goncourt för bästa debutroman) romaner som gavs ut i höstas hör till senare tids överraskningar; i dessa unga män ser Ben Jelloun ”riktiga författare”. De två romanerna har lovordats på många håll de senaste månaderna.

Det slår mig att Ben Jellouns litterära smak hamnar inom ramen för det redan etablerade och kända. De mest omtyckta författarna vid sidan av de ovan nämnda är Cervantes, Benjamin Constant, Nietzsche, Kafka, Borges och Genet. Och Tusen och en natt är en bok han ständigt återkommer till.

De litterära preferenserna är på något sätt typiska. Franskspråkiga författare talar ofta och gärna om äldre litteratur. De stora författarna i litteraturhistorien står sig. Det är så naturligt som det kan bli. All litteratur kan ses som levande och all litteratur är en protest mot det tillfälliga nuet. Det har Tahar Ben Jelloun insett. Han finns bland dem som hämnas livets tillfällighet.

Kommentera: