Små brottstycken i hårdkokt stil
Alice B. Toklas – Murder in the kitchen

Trinkender Koch (Wikicommons)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (67 kr inkl frakt på Bookdepository )

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (67 kr inkl frakt på Bookdepository )


I en blogg kommer man undan med nästan vad som helst. För att inte tala om en novell eller roman. Annat är det med en kokbok. Jag vet av egen erfarenhet, två gånger för att vara exakt, och jag gör inte om det. Ett komma eller en knivsudd kan omintetgöra ett recept. Det är en obarmhärtig genre. Precision och akribi är av yttersta vikt. I synnerhet när det kommer till efterrätten. Desserter är organisk kemi.

Fast Alice B. Toklas klarar sig på nåt mirakulöst sätt ändå. Kanske för att hennes klassiska kokbok från 1954 handlar om så mycket mer än mat. Jag bläddrar då och då i ett urval utgivet för några år sen i Penguins serie Great Food med titeln Murder in the Kitchen. Det berömda receptet på en haschbrownie eller om man ska vara noga haschich fudge (wich anyone could whip up on a rainy day) finns förstås med. Egentligen var det inte hennes. Hon lär ha snott det av målaren och poeten Brion Gysin.

Köket som brottsplats alltså – innan nåt annat händer är ett mord begånget. Som en deckare av Dashiell Hammett, påpekade Gertrude Stein, Toklas livskamrat. I början av förra seklet skaffade de sig en Ford av skåpmodell, Auntie Pauline kallad efter en släkting till Gertrude. Alice läste kartan och Gertrude körde, men bara framåt – hon vägrade att backa.

Det finns ett känt foto av paret, Alice i päls med två handväskor på vänster arm och Gertrude i en rustning av tweed. Damerna var också de av skåpmodell. I alla fall Gertrude, Alice liknar snarare Tin Lizzie, inte att förväxla med Thin Lizzy. Det är nog pälsen som gör det.

"Vinterkväll", Nina Bondesson (©)

”Vinterkväll”, Nina Bondeson (©)

I första världskrigets slutskede for de två Frankrike runt med medicin och förnödenheter åt sårade amerikanska soldater. Överallt sågs det rustika paret frukostera, luncha, dinera och supera på små hotell, krogar, kloster, fältsjukhus och garnisoner. Deras glupande aptit hade karaktären av civilmotstånd; de upprätthöll en sorts normalitet i en förryckt värld.

Efter kriget blev det på sätt och vis tvärtom. De ampra amerikanskorna fortsatte av bara farten. Deras liv artade sig till en enda lång picknick. Moster, eller om det var faster Pauline, ersattes av Lady Godiva, en tvåsitsig Ford. När de inte var ute på sin Tour de France och samlade recept, höll de salong i Paris på 27 rue de Fleurus. Bland återkommande gäster fanns Apollinaire, Hemingway, Fitzgerald, Joyce, Sitwell och Pound, Picasso, Braque, Matisse och Juan Gris.

Köket var Alices domän. Det första mordet förövades på Mr Carp. Hon tog en lugnande cigg och högg huvudet av honom, tog en till, rensade karpen och serverade den stoppad med kastanj. Därefter breddade Alice sin repertoar med gädda, duva, höna och hummer. Hon blev med åren en förfaren kock.

Hennes recept är små brottstycken i hårdkokt stil. När hon mellan rätterna skildrar livet ihop med Gertrude Stein finns stråk av ömhet.

Måtten är kopp, sked, näve och nypa, en hel del ister, grädde, ägg och bröd blir det, förmodligen mer än man tål. Men hummer från Perpignan låter läckert. Idag behöver man ju inte ha ihjäl nån heller. Det är redan gjort och man kan låtsas som inget hänt.

___________

  Klicka här för att komma till Nina Bondesons hemsida

2 kommentarer

  1. Mona says:

    Älskar kokboken – ett recept jag och min man har använt MÅNGA gånger är apelsinmarmeladen. ”Cook until it jellies” – på tredje dagen. Härlig marmelad och härliga tanter!

  2. peter landelius says:

    Förenta staternas kokkonst hör inte till de bästa i världen eller ens i Amerika; den står sig slätt mot vad som presteras i t ex Peru och Mexiko. Men den kokbok som jag haft störst glädje av på senare år är ändå Julia Childs. Hon lärde sig förstås laga mat under sin tid som CIA-agent i Paris och hade hjälp av ett par fransyskor när hon skrev sin moderna klassiker i genren, som W&W gav ut i svensk översättning under sin storhetstid med Per Gedin och Märta-Stina Danielsson.

    Rena amatörer som Alice B. Toklas och jag själv tillhör en enklare, men mångtalig och ibland rentav underhållande kategori. Jag hade stort nöje av att skriva ”Guacamole och svenska krusbär” (Atlantis 1991), fast min vän Bertil Hökbys visdomsord – ”man blir inte rik på skönlitteratur utan på böcker om hur man klappar sin hund” – kom på skam i mitt fall. Den blev ingen kioskvältare, men Kjell Peterson, som sällan lät något förfaras, använde den i flera år som julklappsbok. Jan Normings påpekande att genren kräver kräver precision och akribi blev min lilla kokbok ett oförskyllt exempel på – förlaget hade nämligen låtit en kokkunnig dam granska den, vilket ledde till att recepten fick en rad fel som inte fanns i originalet…

Kommentera: