I en blogg kommer man undan med nästan vad som helst. För att inte tala om en novell eller roman. Annat är det med en kokbok. Jag vet av egen erfarenhet, två gånger för att vara exakt, och jag gör inte om det. Ett komma eller en knivsudd kan omintetgöra ett recept. Det är en obarmhärtig genre. Precision och akribi är av yttersta vikt. I synnerhet när det kommer till efterrätten. Desserter är organisk kemi.
Fast Alice B. Toklas klarar sig på nåt mirakulöst sätt ändå. Kanske för att hennes klassiska kokbok från 1954 handlar om så mycket mer än mat. Jag bläddrar då och då i ett urval utgivet för några år sen i Penguins serie Great Food med titeln Murder in the Kitchen. Det berömda receptet på en haschbrownie eller om man ska vara noga haschich fudge (wich anyone could whip up on a rainy day) finns förstås med. Egentligen var det inte hennes. Hon lär ha snott det av målaren och poeten Brion Gysin.
Köket som brottsplats alltså – innan nåt annat händer är ett mord begånget. Som en deckare av Dashiell Hammett, påpekade Gertrude Stein, Toklas livskamrat. I början av förra seklet skaffade de sig en Ford av skåpmodell, Auntie Pauline kallad efter en släkting till Gertrude. Alice läste kartan och Gertrude körde, men bara framåt – hon vägrade att backa.
Det finns ett känt foto av paret, Alice i päls med två handväskor på vänster arm och Gertrude i en rustning av tweed. Damerna var också de av skåpmodell. I alla fall Gertrude, Alice liknar snarare Tin Lizzie, inte att förväxla med Thin Lizzy. Det är nog pälsen som gör det.
Efter kriget blev det på sätt och vis tvärtom. De ampra amerikanskorna fortsatte av bara farten. Deras liv artade sig till en enda lång picknick. Moster, eller om det var faster Pauline, ersattes av Lady Godiva, en tvåsitsig Ford. När de inte var ute på sin Tour de France och samlade recept, höll de salong i Paris på 27 rue de Fleurus. Bland återkommande gäster fanns Apollinaire, Hemingway, Fitzgerald, Joyce, Sitwell och Pound, Picasso, Braque, Matisse och Juan Gris.
Köket var Alices domän. Det första mordet förövades på Mr Carp. Hon tog en lugnande cigg och högg huvudet av honom, tog en till, rensade karpen och serverade den stoppad med kastanj. Därefter breddade Alice sin repertoar med gädda, duva, höna och hummer. Hon blev med åren en förfaren kock.
Hennes recept är små brottstycken i hårdkokt stil. När hon mellan rätterna skildrar livet ihop med Gertrude Stein finns stråk av ömhet.
Måtten är kopp, sked, näve och nypa, en hel del ister, grädde, ägg och bröd blir det, förmodligen mer än man tål. Men hummer från Perpignan låter läckert. Idag behöver man ju inte ha ihjäl nån heller. Det är redan gjort och man kan låtsas som inget hänt.