Det är svårt att inte bli imponerad av den slovenske filosofen Slavoj Žižeks produktivitet.
First as Tragedy, Then as Farce är, om jag räknat rätt, Žižeks tredje bok det här året. Först kom den digra volymen The Monstrosity of Christ: Paradox or Dialectic? (redigerad av Creston Davis, MIT Press, 2009) där Žižek för en dialog med den radikalortodoxe teologen John Milbank om vem som har förstått kristendomen rätt, ateisten Žižek eller teologen Milbank.
Så kom en bok om tysk idealism, Mythology, Madness and Laughter: Subjectivity in German Idealism, författad tillsammans med filosofen Markus Gabriel (London/New York: Continuum, 2009). Och nu senast rör det sig om en uppgörelse med den samtida liberalismen i First as Tragedy, Then as Farce.
Det säger sig nästan självt att Žižek ibland upprepar sig. Så kan man känna igen slutet av First as Tragedy, Then as Farce från förra årets magistrala In Defence of Lost Causes. Men att avfärda Žižek som en plagiatör av sig själv vore allt för lättvindigt. Det rör sig snarare om ständiga perspektivförskjutningar i en aldrig sinande dialog med samtida populärkultur och politik, tysk idealism och lacaniansk psykoanalys. Att hitta samma ordalydelser i flera böcker kan visserligen te sig som en smula lättvindig kärlek till ordbehandlingsprogrammets klipp-och-klistra-funktion. Men förutom att Žižek knappast är den ende akademiker som fallit för den frestelsen så rör det sig alltså om att placera in samma text i ett nytt sammanhang, och därmed förskjuts dess betydelse en smula.
Hur som helst finns det många anledningar att läsa Žižek. En är att hans ideliga referenser till populärkultur tolkad genom psykoanalys och psykoanalys tolkad genom populärkultur har ett visst underhållningsvärde om man är lagd åt det hållet. Vad som ter sig som lättillgänglig prosa ur ett perspektiv blir emellertid desto mer svårsmält av att Žižek i den senaste boken bekänner sig som inte bara marxist eller socialist utan kommunist. Innan man sätter kaffet i halsen så kan man dock konstatera att för Žižek är kommunism mer ett namn på ett problem än på en lösning.
Hans tes i First as Tragedy, Then as Farce är nämligen att den liberala ideologin genererar många av de allvarliga problem som vi dras med i samtiden: fattigdom, miljöhot, de biologiska utmaningarna och så vidare. För så grava problem krävs en radikal bot.
Ett sätt att förstå Žižeks vurm för kommunism är i ljuset av hans uppmaning att inte mana till omedelbar handling utan till att tänka. Ordet ”kommunism” fungerar då snarast som ett sätt att undvika en alltför snabb identifikation med vad Žižek själv skriver. Med andra ord tjänar det som en provokation. För Žižek är filosofi inte fråga om system utan om intervention, och genom den strida ström av mer eller mindre populära böcker om samtidens tillstånd vill han just intervenera och få läsaren att ifrågasätta de självklarheter med vilka vi omger oss.
Titeln First as Tragedy, Then as Farce syftar på ett uttalande av Karl Marx apropå Hegels idé om att historien upprepar sig. Ja det gör den, menade också Marx, men första gången som tragedi och andra gången som fars. För Žižek blir detta en anledning att konstatera att liberalismen dog som politisk lära när planen flög in i World Trade Center 11 september 2001 – då liberalismens framgångsoptimism bröts – och som ekonomisk teori vid börskraschen hösten 2008.
Även om man inte delar Žižeks kommunistiska övertygelse och till äventyrs menar att det trots allt finns en del av liberalismens arv som är värt att försvara, finns det all anledning att ta del av Žižeks filosofiska interventioner.
Hans observationsförmåga vad gäller samtida kulturella och politiska händelser är ofta insiktsfull och bitsk, hans teoretiska analyser väl förankrade i Hegel, Marx och Lacan (även om vissa tillämpningar av dem närmar sig det spekulativa) och han hymlar aldrig med var han hör hemma.
Är man dessutom orolig för att den samtida politiken – oavsett färg – inte alltid är i nivå med problemen, då finns här en hel del att låta sig provoceras av.
Ola Sigurdson
Se en intervju med Zizek här: