Romaner och skönlitteratur som omvandlas till mångtydig scenkonst är en tydlig trend inom dagens europeiska teater. Vad går förlorat och vad kan tvärtom skådespelares gester och ord, video, musik, ljud, ljus och färger, det som är scenens uttryck, istället tillföra? I denna tredje del av sin essä tar Theresa Benér upp Katie Mitchells uppsättning Forbidden Zone
 
När den brittiska regissören Katie Mitchell (född 1964) fick i uppdrag av tyska Schaubühne att skapa ett verk till 100-årsminnet av första världskriget, valde hon att sätta fokus på kvinnors roll och tankar i förhållande till krig. Till formen är The Forbidden Zone ett stycke liveprojicerad filmteater enligt ett koncept som är unikt för Katie Mitchell. Pjäsen, eller rättare sagt scenariot, är sammanställt som ett kollage av den brittiske dramatikern Duncan Macmillan. Den integrerar texter av Virginia Woolf, Emma Goldman, Hannah Arendt och Simone de Beauvoir – samt poem av Mary Borden, som var sjuksköterska och drev ett fältsjukhus i första världskriget.
Uppsättningen The Forbidden Zone har lånat sin titel av Mary Bordens prosa- och diktsamling från 1929 med samma namn, ett verk som fördömer krigets brutalitet, med utgångspunkt från Bordens egna krigsminnen av soldater som dog eller skadades för livet. Den är strukturerad i tre narrativa spår, som kretsar runt uppfinningen och bruket av kemiska massförstörelsevapen:
1. Vi följer en fransk, namnlös soldat vid fronten i Ypres 1915, från hans mönstring till hans fasansfulla död i kramper efter en klorgasattack i första världskriget.
2. En skildring av den verkliga personen Claire Haber, barnbarn till kemisterna Fritz Haber och Clara Immerwahr. Fritz Haber är den vetenskapsman, senare Nobelpristagare, som 1915 uppfinner klorgas – till fredligt bruk – och som av preussisk lojalitet medverkar till dess användning vid västfronten i första världskriget. Även Claire Haber är kemist, verksam åren efter andra världskriget vid ett laboratorium i Chicago. På uppdrag av amerikanska regeringen forskar hon där i att ta fram ett motgift till kemiska vapen. Just denna dag 1949 – då vi möter henne i föreställningen – får hon veta att amerikanska försvarsdepartementet beslutat lägga ner hennes projekt, för att i stället satsa på forskning om atomenergi. Det har dessutom offentliggjorts att hennes farfar Fritz varit upphovsman även till Zyklon B-gasen, som kom att användas i Auschwitz förintelseläger. Claires skamkänslor och vanmakt inför världens destruktiva utveckling får henne att ta sitt liv.
3. Den tredje berättelsen handlar om paret Fritz och Clara Haber i Tyskland cirka 1915. Hustrun känner tilltagande främlingskap gentemot sin man. Det har sin grund i att hon, som också är erkänd forskare, får ta rollen som den respekterade makens sekreterare. Samtidigt blir hon upprörd över att han avser att ställa sina uppfinningar i arméns och krigets tjänst. Hon vädjar och ber att han inte ska låta detta ske, och inte heller resa till fronten i Ypres. Men Fritz Haber ser det som sin plikt att resa. Vid återkomsten hyllas han, men Clara kan inte se annat än den tragedi som hans massförstörelsevapen utlöst. I vanmakt och desperation tar hon sitt liv, i deras hem, med makens tjänstevapen – samma kväll som han officiellt dekoreras för sin gärning.
De tre spåren iscensätts som en filminspelning där filmen simultant liveprojiceras på en stor duk mitt över scenen. Mitchell samarbetar med videodesignern och producenten Leo Warner som i realtid ”klipper” mellan scenerna till ett oavbrutet flöde i en dramaturgiskt fullödig film. Scenografin av Lizzie Clachan är otraditionell. Scenen är som en filmstudio, indelad i fem spelplatser: en laboratoriesal i Chicago och intill den en damtoalett; vid fonden i mitten det belgiska fältsjukhuset och krigsfronten; i höger fond Fritz Habers arbetsrum i hemmet samt utanför det en trädgård med en prydnadsfontän. Interiörerna är detaljerat och tidstypiskt inredda.
Horisontellt över hela främre delen av scenen står ett tåg, uppdelat i tre vagnar. En perrong löper längs tåget, närmast publiken. Bland alla studiokulisser förflyttar sig ett antal kameramän med rörlig utrustning för att rigga upp inför varje scen. Tåget och olika studioväggar skymmer helt eller delvis de olika scenmiljöerna, så den fulla upplevelsen av varje spelad episod får publiken genom filmen.
Mitchell utgår från den franske soldaten. Med stycken från Mary Bordens dikt Unidentified, ur textsviten The Forbidden Zone, placeras individen i centrum för detta verk. Det är människor som krigar och människor som blir offer i krig. Detta centralperspektiv formuleras visuellt i inledningen, då soldaten står mitt i scenrummet och mönstrar på för krigstjänstgöring. Mannen videofilmas i närbild samtidigt som han blir fotograferad med lådkamera. Den projicerade filmbilden övergår i stillbild, i ett svartvitt id-foto. En kvinnoröst i voice over läser från dikten: ”Look close at this man/ for he is going to die.” I ett annat stycke heter det: ”In all the running landscape there’s a solitary thing that’s motionless:/ The figure of this man.”
Härifrån klipps det till Claire Haber, i Chicago 1949. Hon sitter i tåget, har stött på en amerikansk officer som förolämpar henne för att hon är tysk. Claires berättelse kommer att utvecklas i återkommande flashback-episoder där hon funderar över dagens nederlag på forskningsinstitutet och genom olika objekt påminns om sina farföräldrar. Claire har en inre monolog, hennes röst som i voice over talar om vårt sekel av våld och krig. Det benämns som mäns våld, mäns krig, därför att kvinnor strukturellt är marginaliserade från beslutsfattandet i vårt samhälle. Texten är hämtad ur Virginia Woolfs Three Guineas (1938), där Woolf rakt och analytiskt diskuterar hur män håller maktpositioner inom försvar, politik, kyrka och ekonomi, medan kvinnor uteslutits från dessa sfärer. Inte ens skrivande kvinnor har en självklar tribun, hävdar hon, eftersom män har den avgörande makten över vad som publiceras i pressen.
Mitchell och Warner klipper vidare, till höger scenfond, där paret Fritz och Clara Haber har en dispyt i makens arbetsrum. Denna spelplats är nästan helt skymd för publiken men vi följer skeendet genom filmen. Maken är arrogant, vill inte tala om sina experiment. Hustrun är frustrerad och arg. Filmen är här sepiafärgad och makarnas inredning är typisk för ett borgerligt tyskt hem på 1910-talet.
Vi förflyttas direkt över till forskningsinstitutet i Chicago, för att följa Claire Habers minnen från dagen. Föreställningen och filmen rör sig därefter framåt mellan dessa olika spelplatser i ett parallellmontage av episoder. Temat knyts ytterligare samman av en fiktiv rollfigur, Kate, som är laboratoriekollega till Claire Haber. Hon har ett förflutet som fältsköterska i Ypres, där den franske soldaten dör i hennes armar, efter att ha förgiftats av klorgas. Claire, Clara och Kate är på så sätt tre kvinnor som i olika situationer och generationer berörs av effekterna av kemiska vapen, utan att kunna hindra deras spridning.
Duncan Macmillan och Katie Mitchell gör sköterskan Kate till representant för Mary Bordens plågsamma vittnesskildringar från krigsfronten. Hennes röst läser i voice over:
One blow – one moment more – and that man’s face will be a mass of matter, horrid slime.
/…/
The mute and nameless men beneath his feet will welcome him beside them in the mud.
Take one last look and leave him standing there
Unfriended, unrewarded and unknown.
Clara Habers protester mot makens handlingar sammanfattas å sin sida av den anarkistiska filosofen Emma Goldmans text Patriotism, a Menace to Liberty, skriven i USA 1911:
We /…/ claim to be a peace-loving people. We hate bloodshed; we are opposed to violence. Yet we go into spasms of joy over the possibility of projecting dynamite bombs from flying machines upon helpless citizens. /…/ Yet our hearts swell with pride at the thought that America is becoming the most powerful nation on earth, /…/ Such is the logic of patriotism.
Kollaget rymmer sålunda å ena sidan scenisk handling med sparsmakade fragment av dialog, å andra sidan livefilm med främst inre monologer av krigskritiska texter från olika källor. Filmen förtätas av musik, ljudlandskap och ljussättningar. Ljuddesignen av Gareth Fry och Melanie Wilson skapar levande miljökänsla: det gnisslande tåget, stadens sorl och ljud, fåglar på krigsfälten före konfrontationerna etc. Den underliggande musiken består oftast av stråkinstrument i stycken som förmedlar oro eller förväntan. Ljud- och musikspåret löper oavbrutet genom hela föreställningen. Ljuset skapat av Jack Knowles har en psykologiserande effekt, från det dovt och melankoliskt blågrått inåtvända för Claire Haber till paradoxalt starkt solljus som silas in i dödens rum på fältsjukhuset, samt brunaktiga, dunkla toner hemma hos paret Haber. När tåget ska skildras i rörelse ser publiken hur teknikerna arbetar med flimrande ljus utanför fönstren och hur skådespelarna inne i vagnen skakar i takt med tågljuden.
Iscensättningen redovisar kontrasten mellan schematiskt indelad scenisk handling och filmens sammanhängande fiktion. Katie Mitchells estetik speglar hur människors liv och agerande utvecklas genom isolerade ögonblick och fragment, som först i efterhand kan knytas samman och växa till betydelsebärande förlopp. Skådespelarna gör inga psykologiserande rollfigurer, de är helt sysselsatta med att utföra specifika deluppgifter. Texterna är nästan uteslutande skrivna för andra sammanhang än teater. Det är korta fragment som valts ut. Ändå laddas detta scenkonstverk av en inre dramatisk spänning, som leder fram till en tragisk final.
Mot slutet intensifieras klippningen så att de tre dödsscenerna kommer att utspelas parallellt. Dessa simultant löpande berättelser ger resonans åt varandra och förstärker budskapet om det meningslöst destruktiva i alla former av krig. Verkets intrikata väv blir i sig en bild av alla de människor, som både geografiskt och genom olika generationer, direkt och indirekt påverkas av krigens förödelse.
 
The Forbidden Zone
Text: Duncan Macmillan, efter verk av Mary Borden, Virginia Woolf, Emma Goldman, Hannah Arendt och Simone de Beauvoir
Regi: Katie Mitchell
Videoregi/design: Leo Warner och Finn Ross
Ljuddesign: Gareth Fry och Melanie Wilson
Medverkande: Jenny König, Ruth Marie Kröger, Felix Römer, Kate Duchêne m fl
Schaubühne i gästspel på Göteborgs dans- och teaterfestival, augusti 2016