En tydlig trend inom dagens europeiska teater är att romaner, essäer och skönlitteratur omvandlas till mångtydig scenkonst. Intressant nog sker detta ofta hand i hand med en orientering bort från textdominerad teater. Hur väljer regissörerna, med hela den arsenal av avancerad teknologi som i dag står dem till buds, att transponera böckernas idiom och textflöden till skådespelares gester och ord, till video, musik, ljud, ljus och färger på scen? Vad går förlorat? Vad tillförs? Genom närstudier av uppsättningar av Krystian Lupa, Katie Mitchell och Krzysztof Warlikowski söker Theresa Benér efter svaren i denna essä i flera avsnitt som publiceras löpande under våren. Del 1
*
1. Inledning
Hösten 1985 bänkade jag mig på Bouffes du Nord-teatern i Paris till ett av mitt livs största teateräventyr: Peter Brooks uppsättning av det fornindiska mytologiska eposet Mahabharata. Verket var uppdelat på tre kvällar om vardera tre timmars speltid utan paus, ett rimligt omfång för att åtminstone beröra kärnan i detta epos som finns nedtecknat i 18 bibeltjocka volymer. Peter Brook och hans dramaturg Jean-Claude Carrière skapade för scenen en driven, oavlåtligt fängslande berättelse om två släkters krig och fortlevnad och intima samröre med hinduismens färgstarka men ofta dubbelbottnade gudar. Den gestaltades i förtätat, lättbegripligt spel av en internationell ensemble, med ett minimum av rekvisita på en närmast naken scen.
Mahabharata är alltjämt en milstolpe i en internationell scenkonst som från 1960-talet och framåt frigjorde sig från institutioner och den etablerade repertoaren. I och med framväxten av fri gruppteater i Europa – vars organisation och arbetssätt inspirerades av bland annat Peter Brooks banbrytande arbete – kom man att arbeta projektinriktat och kollektivt. Nya pjäser och uppsättningar växte nu ofta fram på scengolvet och i långa kreativa processer. Befintlig dramatik valdes bort, eller dekonstruerades i nya uttryck, när regissörer tillsammans med dramaturger och skådespelare skapade egna originalverk.
De senaste 20-30 åren har denna typ av projektinriktade arbetssätt utvecklats vidare, i bland annat internationella teaterfestivaler, samproduktioner och scenkonstnärers residens på institutionsteatrar. Regissörerna och grupperna får ha sina självständiga kollektiva processer men ändå produceras inom ramen för etablerad, subventionerad teater. Under samma tid har det blivit allt vanligare med skön- och facklitteratur som förlaga till projekten. Klassiker av Dostojevskij, Kafka, Bulgakov och Virginia Woolf har gett upphov till många konstnärligt fullödiga scenkonstverk, likaväl som Karl Marx Kapitalet, Pierre Bourdieus sociologiska studier och Valerie Solanas radikalfeministiska SCUM-manifest.
Det intressanta med denna teater är att de litterära verken inte bara återberättas i ord med illustrerande iscensättningar. Tvärtom inbjuder de till en gestaltande scenkonst, där stora textpartier ordlöst uttrycks och nyanseras av skådespelares tal och gest i samspel med scenens alla element. Det kan rentav vara så att scenens mångdimensionella språk får mer näring av skönlitteratur än av ”färdigförpackad” dramatik där texten tenderar att dominera. Det brittiska kollektivet Complicite är ett bra exempel: det har under ledning av regissören Simon McBurney i flera år bearbetat prosaverk till svindlande och infallsrika scenkonstverk – Bruno Schulz, John Berger, Torgny Lindgren och Michail Bulgakov är några av de författare vars verk fått ny form hos Complicite. Just nu är gruppen aktuell i en samproduktion av Stefan Zweigs roman Ungeduld des Herzens (Hjärtats oro) med Berlins Schaubühne. McBurney iscensätter här ett fyrverkeri av text, bild, ljud, musik och tajt samordnat ensemblespel i en informationsintensiv scenpoesi, som samtidigt varsamt framhäver Zweig.
Katie Mitchell är en annan internationellt verksam brittisk regissör, som också brukar hämta sitt stoff från litterära verk, i synnerhet kvinnliga författare. Hon har utvecklat en säregen form av ”filmteater”, där scenens handlingar filmas och liveprojiceras, så att vi simultant får uppleva text som blir teater som blir film. I höstas gästspelade hon på Göteborgs teater- och dansfestival med den originella uppsättningen The Forbidden Zone, från Schaubühne i Berlin. Verket bygger på dikter av Mary Borden och texter av framträdande kvinnliga 1900-talsintellektuella, som betraktar krig och massförstörelsevapen utifrån ett kvinnligt perspektiv.
Spelsäsongen 2016/17 har Paris ledande teatrar presenterat audiovisuellt mångtydiga scentolkningar av skönlitterära verk: Roberto Bolaños 2666 om världens ondska blev en publik- och kritikerhyllad elvatimmarsföreställning där den franske regissören Julien Gosselin med video och musik vidgade scenens nu. Ayn Rands kultroman The Fountainhead (Urkällan) inspirerade Ivo van Hove och holländska Toneelgroep till ett mångdimensionellt verk med djuplodande diskussioner om arkitektur, visioner och frihet i konstnärligt skapande. Jan Versweyvelds flexibla scenbild var i sig en visuell kommentar till styckets tematik. Tyske Frank Castorf och Volksbühne gjorde med Dostojevskijs Bröderna Karamazov en yster, postmodern fantasi över världens kaos och rysk mentalitet. Stora delar av föreställningen utspelades off-stage och återgavs med liveprojicerad video i scenrummet, enligt en estetik som är typisk för Castorf.
Mest uppmärksammade i Paris teaterhöst blev dock de polska scenkonstnärerna Krystian Lupa och Krzysztof Warlikowski. Båda är sedan länge geniförklarade i Frankrike, där de har en trofast publik. Lupa var konstnär i fokus på Paris Festival d’Automne 2016, inbjuden med tre gästspel: österrikaren Thomas Bernhards pjäser Heldenplatz och Ritter, Dene, Voss samt romanen Holzfällen (Skogshuggning). Lupa har ända sedan tidigt 90-tal entusiasmerat Parispubliken när hans polska ensembler spelat oerhört långa, meditativa föreställningar utifrån romaner av bland annat Hermann Broch, Robert Musil, Michail Bulgakov och just Thomas Bernhard. Warlikowski, tidigare elev till Lupa, är varje år inbjuden till Paris för att antingen sätta upp opera och franskspråkig teater (se Dixikon: Phèdre(s)) eller gästspela med polska Nowy Teatr där han är konstnärlig ledare. I höstas kom Nowy Teatr med Warlikowskis Francuzi (Fransmännen), en scenisk meditation över den europeiska kulturens kris, baserad på Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt.
Romaner och skönlitteratur omvandlade till mångtydig scenkonst är alltså en tydlig trend inom dagens europeiska teater. Intressant nog går den ofta hand i hand med en orientering bort från textdominerad teater. Denna essä kommer att belysa på vad sätt romaner, essäer och skönlitterära verk konkret kan gestaltas på scen, med hela den arsenal av avancerad teknologi som i dag står till buds inom teatern. Precis som en författare numera bildligt sett börjar med ett vitt ark papper utgår ju teaterns konstnärer från ett helt mörklagt rum. Hur väljer regissörerna att transponera böckernas idiom och textflöden till skådespelares gester och ord, till video, musik, ljud, ljus och färger på scen? Vad går förlorat? Vad kan scenens uttryck tillföra? Utifrån dessa frågeställningar kommer jag i de följande kapitlen att presentera närstudier av Krystian Lupas Wycinka Holzfällen, Katie Mitchells The Forbidden Zone och Krzysztof Warlikowskis Francuzi.
Såväl Lupa som Mitchell och Warlikowski har under flera år företrädesvis arbetat med material som inte är specifikt skrivet för scen. I ett avslutande kapitel av essän diskuterar jag hur de studerade verken relaterar till dessa scenkonstnärers oeuvre både vad gäller motiv och estetiska uttryck. Det övergripande syftet med denna studie är att söka formulera hur ledande regissörer i dag arbetar för att utforska och inringa textens alla dimensioner, genom scenens specifika grammatik.