På de flesta teatrar i Europa står, precis som i Sverige, färdigproducerade föreställningar nu i kö för att spelas.
På Göteborgs Stadsteater är vi med i det europeiska nätverket PROSPERO och strax innan Europa stängdes i mitten av mars 2020 kom jag hem från Paris och Backa Teaters gästspel i Liége. Två veckor senare skulle jag till Berlins enda internationella teaterfestival, FIND på Schaubühne. Den blev inställd, men genomfördes istället i år mellan den 28 september och 10 oktober.
Jag hade möjlighet att komma i början av festivalen och såg tre var för sig olika, men starka uppsättningar. Den första var ”LOVE” av en ganska ny brittisk regissör och dramatiker, Alexander Zeldin. Han har arbetat fram en trilogi med namnet ”The Inequalities”, som skildrar samhällets mest utsatta och fattiga människor.
”LOVE” utspelar sig på ett tillfälligt boende som drivs av en socialförvaltning. Tanken är att alla som bor där ska hitta nya hem, men inga sådana saker händer här. Den unga familjen med en gravid hustru är handlingens centrum och deras situation blir värre snarare än bättre under föreställningens förlopp. Under allt elände finns skymten av hopp, gestaltad genom valhänta försök att visa kärlek.
Föreställningen är helt textbaserad och utspelas i princip i realtid – en brittisk variant av hyperrealistisk talteater, ett gripande fokus på frågor som inte ofta hamnar på teaterscener. Pjäser om prekariatet är av någon anledning ännu ganska sällsynta.
En av Schaubühnes kontrakterade regissörer, (likaså brittiska) Katie Mitchell, har på senare år gjort stora och komplexa uppsättningar. ”Forbidden Zone” om tre kvinnoöden under krigens 1900-talshistoria gästspelade i Göteborg. Hennes förra produktion, ”Orlando”, var nästan lika storslagen i sin berättelse, sin vackra scenografi och tekniska komplexitet. Men nu har man långsamt också börjat överväga frågan om hur mycket resurser det kan vara rimligt att investera i en teateruppsättning. Dramatikern Chris Bush har här gått en annan väg och i Katie Mitchells pjäs ”Kein Weltuntergang” har man gjort en omstart och försökt skapa teater på ett betydligt mindre resurskrävande vis. Denna gång bara tre skådespelare på scenen, en kvinnlig berättare och en yngre kvinnlig forskare som söker en postdoc-tjänst hos en mycket erfaren och berömd kvinnlig klimatforskare. Anställningsamtalet är inte ett samtal, utan uppsplittrade scener med olika scenarier. Någon gång ser hon ut att få jobbet, en annan gång inte. Forskningsresor som leder till döden varieras med matinköp. Det är, vad jag minns nu, den första föreställning jag sett som helt behandlar just klimatfrågan. Teatern brukar ligga i framkant på många samhällsområden. Just när det gäller klimatfrågor ställs klimatfrågorna dock inte så ofta. Ännu.
Slutligen ”Outside” av Kirill Serebrennikov, som står för både text och regi. Föreställningen hade premiär på Avignon-festivalen 2019 och regisserades från fängelset i Moskva, där Serebrennikov godtyckligt låsts in som politiskt obekväm. Svepskälet var förskingring av medel på Gogol-teatern, där han var konstnärlig ledare.
”Outside” handlar om en ung kinesisk fotograf, Ren Hang, som fotograferade städer, natur och framförallt nakna kroppar av kvinnor och män. Han var en symbol för den unga kinesiska generation som på olika sätt försöker hålla avstånd till regimen. Ren Hang var även poet och hans starkt sexualiserade poesi fascinerade Serebrennikov. De hade avtalat att träffas, men drygt ett dygn innan mötet tog Ren Hang sitt liv och denna föreställning är Serebrennikovs konstnärliga minne av den möjliga vännen.
Föreställningen gestaltar allt detta och fyra män och två kvinnor befinner sig i stort sett nakna på scenen under två timmar. Det är vackert och på många sätt poetiskt, Ren Hangs sätt att skapa förutsättningar för att kunna fotografera som han vill får en särskild bild. Detta är den konstnärligt starkaste av dessa tre uppsättningar på FIND-festivalen, som dock fortsatte i en vecka till med, kritikerhyllade föreställningar av Angélica Liddel och Thomas Ostermeiers ”Qui a tué mon père?” av och med den franske författaren Edouard Louis.
Även i Paris har teaterlivet återgått till det normala. En av de största samproduktionerna i år är skriven och regisserad av en annan av de senaste stjärnskotten – Caroline Guiela Nguyen. Föreställningen heter ”Fraternité, conte fantastique” och hade premiär i Avignon i somras. Odéon-Theatre-de-l´Europé har producerat den. Odéon är Paris äldsta, ännu fungerande teater från 1818 (den första, som brann på platsen kom till 1782, sju år innan Franska revolutionen … ).
”Fraternité” är en sorts dystopi om hur jorden har drabbats av en katastrof som gjort att många människor försvunnit. Men vart? En grupp människor finns på en okänd plats och försöker överleva, vilket de gör, ganska länge. De skickar ut meddelanden till sina anhöriga via nätet och på så sätt friläggs olika relationer och människoöden. Det är lågmält, suggestivt och samtidigt storslaget. Alla väntar på nästa katastrof som de hoppas ska medföra att de återfinner sina närmaste. Tiden går, och till slut kommer katastrofen. Den dramatiska slutscenen, som inte ska avslöjas här, kastar om perspektiven så att åtminstone jag vacklar ut ur salongen – Denna spelas på Odéons experimentscen Berthier i 17:e arrondissementet.
Årets dansföreställning fick jag uppleva på Theatre Chatelet. Hofesh Schechter, en av världens ledande koreografer, spelar just nu ”Double Murder”. Schechter startade sin karriär i Batsheva Dance Company i Israel och flyttade sedan till Storbritannien där han har byggt upp sitt nuvarande danskompani, vilket bär hans namn. ”Double Murder” består av två delar – en första del (Clowns) som tar sig an det ytliga förhållandet till våld och skjutningar i samhället. Den andra delen (The Fix) tonar ner de stora gesterna och blir en gestaltning av närheten mellan våld och ömhet. Energin och det samspelta kompaniet i den första delen kommer jag aldrig att glömma. Denna är nog, trots hård konkurrens, den mest minnesvärda av de föreställningar jag hann med den här gången.