I den avslutande delen av Rakel Graffmans essä om samtida finsk litteratur tar hon här upp hur teknologin tränger in i verkligheten och förändrar oss, vår varseblivning, vårt språk, och med det också poesin, och lyfter som exempel fram poeterna Karri Kokko, Virpi Vairinen, Aura Siltala och Kristian Blomberg.
År 2005 kom litteraturen så nära depressionen den bara förmår. Karri Kokkos diktverk Varjofinlandia (Skuggfinlandia) är ingen individuell sjukdomsskildring. Verket är ett kollage, med meningar utklippta från de depressionbloggar som kunde hittas på det nymornade internet. Inledningsvis publicerade även Kokko sig på en dylik plattform.
Varjofinlandia är en mycket märklig bok. Varje mening är den andra lik. Korta och platta, gråa och bedövade strömmar de emot en, som en entonig röstmassa:
“Olen pettynyt ja suruinen. Olen aina pitänyt itseäni harvinaisen vastenmielisenä ja kummallisen näköisenä. Olen kauhusta jäykkänä. Helvetti kun kaikki kaatuu taas päälle.”
(Jag är besviken och ledsen. Jag har alltid tyckt att jag ser ovanligt motbjudande och konstig ut. Jag är stel av skräck. Fan att allt rasar samman nu igen.)
Där en läsare förväntar sig ett jag, en kännande och skrivande individ, möter man en kollektiv depression. Till sökordspoesin hör att talarna försvinner och att de olika källtexterna anonymiseras till en ny helhet. Hos Kokko möter denna poetiska grundprincip på ett elegant sätt tematiken. Ingen urskillning och till synes ingen ordning – ingenting betyder något.
Även tiden tycks upplösas. Den första meningen lyder: “Tämä on nyt lopun alkua.” (Det här är början på slutet). Och den sista: “Minunkin pitäisi lopettaa ennen kuin aloitankaan.” (Även jag borde sluta innan jag ens börjar). Sjukdomen har endast ett enda, evinnerligt presens.
Boken är både beklämmande och i sin överdrift komisk. I de malande klagomålen ger ett slags depressionens självalstrande kvalitet sig tillkänna. Trots att blogginläggen har ett terapeutiskt och gemenskapsskapande syfte, bär det depressiva talet på en tendens att befästa snarare än förmildra. Den språkliga bearbetningen har något totalitärt över sig. Den skenbart neutrala beskrivningen verkar spärra andra former av varseblivning.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Idag, 20 år senare, har Varjofinlandia uppnått klassikerstatus, och gett upphov till forskning, teater och nytryck. Litteraturvetaren Juri Joensuu undrar ändå ifall verket är för svårt för en läsare att ta sig an. Inte litterärt – prosan är simpel och konventionell – utan själsligt. Det ynka femtio sidor långa intensiva dokumentet ur den finländska underjorden är enligt Joensuu på gränsen till “oläsligt”, särskilt för en läsare som söker efter inlevelse. Texten är för hemsk, för sorglig, för tråkig.
*
Om den teknologiska principen hos Kokko barlägger en oönskad verklighet, tilldrar sig hos Virpi Vairinen det omvända. Diktboken Kaikki tapahtuu niin paljon (Allting händer så mycket, 2020) utkom ett år efter att Vairinens make oväntat dött i ett sjukdomsanfall.
En stor del av verket består av dagboksanteckningar, vilka Vairinen låtit organisera med hjälp av en poetisk slumpgenerator. Det kletiga och desperata i sorgens första fas har omformats till en rad sviter av sällsam, artificiell hackighet.
En mer narrativ skildring hade troligen banaliserat skeendet. I nuläget strålar den faktiska känslan genom lappverket, som bakom en förvillande hinna. Den maskinella slumpmässigheten återspeglar den psykiska verkligheten, i vilken också döden existerar som en oåterkallelig, potentiell händelse.
Den teknologiska alieneringen gör det möjligt för läsaren – och kanske också för poeten – att bära den förkrossande smärtan. På så vis påminner Kaikki tapahtuu niin paljon om vissa av Harry Salmenniemis alster, där ett trixande med vokalbegränsningar plötsligt tillät honom att skriva vackra, überromantiska dikter, vilka annars underkänts som förlegade. Det störande hacket i texten låter på ett underligt vis läsaren att förnimma den ursprungliga, fulländade skönheten, just genom att den fördärvats.
*
Vairinens slumpgenerator är en kärleksförklaring till den hädangångna maken Marko Niemi, poet även han. Niemi torde vara den finska litteraturhistoriens första författare vars digitala oeuvre är större än det tryckta. Han kodade sina verk för egen hand. Makarna drev sajten Nokturno tillsammans, vilken fungerar som en samlingsplats för experimentell webbpoesi.
Hos Niemi finner man en styrande idé om ordens algoritmiska och närmast naturvetenskapliga bygge. Genetik, fysik, matematik och urämnen är viktiga för honom. Språket ter sig som ett fysiskt, närmast flyttbart material, som bäst undersöks i system.
I dikten Afghanistan får ett land kluvet i inbördes strider sin visuella gestaltning. Så avtecknar sig en symbolisk strid mellan en gammal och en ny tid. Då man klickar sig fram med markören på skärmen avtäcks William Wordsworths dikt Lines Composed a Few Miles Above Tintern Abbey ur en karta med Afghanistans konturer. Men läsaren – liksom allt det Wordsworth skildrar: bergen, högkulturen, den moraliska uppbyggligheten – befinner sig ständigt på reträtt. Det digitala är snabbare än läsarens hand. Sakteligen svämmas orden över.
*
”Hör jag till den första generationen som känner kraftigare nostalgisk tillgivenhet för virtuella än fysiska platser?”
Frågan återkommer i Aura Siltalas (f. 1990) debutdiktverk Kyborgikesä (Cyborgsommaren, 2025). Boken inleds ändå i en framåtrörelse. Östrogenet som jaget intar fungerar som en slags sci-fi-portal. Omdaningen av könet liknas vid ett spel, där nya nivåer och karaktärer öppnas upp. Den inledande fasen av transitionen kännetecknas av att vara kvinna inom citattecken, att klä sig hyperfeminint och överdrivet.
Sedan rör jaget sig vidare. Hen menar sig bli en könets “databrytare”, alltså inneha specialiserad kunskap som gör det möjligt att leka med och omformulera mönster i spelet som sådant.
Hastigheten i Kyborgikesä är hög, närmast besviken på den flegmatiska takten i den fysiska världen. Språket slingrar sig i lager, det är tätt, barockt, internetifierat, tungt. De korta lyriska prosastyckena påminner stundvis om destillerade essäer. Siltala vill hinna säga allt.
Den ursprungliga bilden för natur är i Siltalas värld tv-spelet. Tillsammans med klassisk sci-fi (tänk Blade Runner) och datorn utgör just tv-spelet metaforernas urscen. Det är härifrån medvetandets omdaning och synen på mänsklig biologi hämtar sina förebilder, sin igenkänning.
Jaget vill röra den älskade där “koden buggar” och befarar att samvarons “frame rate” sjunker. Den alienerade naturen är den egentliga hemvisten: “Rösten är inte längre fullt min egen. Rösten är först nu min.”
I sitt helhjärtade och något naiva anammande av teknologisk främmandegöring är Kyborgikesä en given avkomma till Donna Haraways cyborgmanifest från 1985. Frågan är givetvis hur mycket som är faktisk förändringspotential och hur mycket som är intellektuell gardering för smärta.
En av Haraways viktigaste idéer är att cyborgen inte bygger på en illusion om ett ursprung, på drömmen om en värld som en gång varit oskyldig och hel. Hos Siltala riktar sig den kraftigaste nostalgin mot just virtuella verkligheter. I det fysiska nuet finns bara en rörelse: bort från den första naturen, bort från det hävdvunna könet. Förlagan till omvandlingen är ändå tagen ur ett bakåtsträvande barndomslandskap av tv-spel och animerade figurer. På så vis påminner diktjaget om en slags gamerversion av Emma Bovary, om än mer klarsynt och mindre tragisk. Uppväxtens köpcentrum är nedrivet, men spelets terräng är intakt. Potentialen består ändå inte i att frammana det sistnämnda. Snarare styrs det omöjliga begäret om, och ur förslitningsskadan föds något annat. Så väldigt mänskligt för en cyborg.
Hos Siltala laddas alltså den arketypiska moderna melankolin – känslan av att någonting i tillvaron gått förlorat – med en slags utopisk kraft. Tv-spelet återupprättar den närvaro som inte går att finna i den direkta kontakten med landskapet.
*
I boken Itsekseen muuttuva (Förändras av sig självt) skriver poeten och förläggaren Kristian Blomberg om hur minnet av ett landskap kan erbjuda en kraftigare upplevelse än att bevittna det med egna ögon. I den direkta närvaron tycks synfältet ständigt ramas in eller vara föremål för beskrivning. I minnet, och därigenom också i litteraturen, kan en autenticitet återfås.
Itsekseen muuttuva är aforistisk och genomlyst, angränsande till överspänd, på ett för Blomberg karaktäristiskt vis. I ett radband av iakttagelser och anekdoter följer han utvecklingen av olika lagringsteknologier eller snarare sättet de förändrar vår varseblivning.
Blombergs genomgång av kulturhistorien är summarisk och högst subjektiv. Det är punkter av inspiration och ingivelse, med en suggererande, förförisk verkan. Som att vissa av de toner Charlie Parker spelade endast går att höra om man saktar ned hastigheten på inspelningen. Eller att ett ljud, innan teknologin för att spela in uppfanns, innebar omedelbar närvaro, i undantagsfall en hallucination eller religiös upplevelse.
Tanken anländer, likt en händelse:
“Yhä useammin erehtyy ihminen luulemaan toisen ihmisen ääntä mekaaniseksi.
Ihminen erehtyy yhä useammin”(Allt oftare misstar människan en annan människas röst för mekanisk.
Människan misstar sig allt oftare)
Den uteblivna punkten lämnar oss svävande, som att poeten försvinner i tankspriddhet.
Enligt Blomberg är den mest avancerade teknologin för ljudåtergivning den 2500 år gamla fonetiska skriften. Förutom att lagra förändrar den, riktar oss mot möjligheter som inte kan förekomma i det linjära talet. I det sistnämnda inträffar något under förutsättning att något annat inte gör det. Texten medför en ny rymd. Den är en helt ny form av sinne. Poetens register är i sin bredd oöverträffbart, astronomiskt.
*
Jag skulle vilja avsluta med Blombergs iakttagelser om fotografiet, lösryckta ur verkets helhet. De väcker ett sådant insiktens flimmer hos mig. Dovt, som rörelser i sömnen.
“Ihmistä ei kehtaa katsoa yhtä tarkasti kuin hänestä otettua valokuvaa.”
(Man vågar inte iaktta en människa lika noggrant som man gör med hennes fotografi.)“Valokuvassa jokin outo ja jatkuvaa levottomuutta herättävä piiloutuu näkyvään itseensä.”
(Synligt i fotografiet gömmer sig något underligt som väcker ständig oro.)“Kenestä tahansa voi ottaa valokuvan, josta häntä ei tunnista.”
(På vem som helst går det att ta ett fotografi där man inte känner igen henne.)
I ett senare verk skriver, eller fortsätter, poeten:
“Ihmistä on mahdoton katsoa tuntematta rakkautta.”
(Det är omöjligt att se på en människa utan att känna kärlek.)
- Detta är den avslutande delen av Rakel Similäs essä om samtida finländsk litteratur. Essän har gjorts möjlig genom ekonomiskt bidrag från Svenska Akademien
- Klicka här för att läsa de tidigare avsnitten
- Klicka här för att läsa Torgny Nordin om Poesi och tillvarons hemligheter och där om filosofen Charles Taylor, om Wordsworth och bland annat dikten Lines Composed a Few Miles Above Tintern Abbey