Saïgon på Odéon i Paris

Slaget vid Diên Biên Phu 1954 kom att innebära slutet på en lång fransk ockupation av Indochine, som innefattade också nuvarande Vietnam. I Odéons uppsättning Saïgon, som tidigare gjort stor succé på festivalen i Avignon men nyss spelats i Paris, ger man kropp och röst åt de vietnameser, kallade viet-kieu, som lämnade hemlandet för en exil i Frankrike, men också åt de återvändande fransmännen. Theresa Benér har på Odéon sett ett rikt scenkonstverk utan pekpinnar som i ett episkt, filmiskt flöde fördjupar de stora motiven.

_____________

I pjäsen Saïgon finns en avgörande scen där den vuxne sonen Antoine frågar sin mamma: ”Var vill du egentligen bli begravd, mamma, i Frankrike eller Vietnam?”. Modern, rollfiguren Linh (My Chau Nguyen Thi), viftar bort sonens fråga och börjar skoja med sina exilvietnamesiska vänner. Deras vietnamesiska är oåtkomlig för den franskfödde Antoine (Pierric Plathier) – deras språk rymmer en erfarenhet som han aldrig i grunden kan dela med sin mor.

Pjäsen och teateruppsättningen Saïgon utgår från den 35-åriga fransk-vietnamesiska scenauteuren Caroline Guiela Nguyens nyfikenhet på de berättelser som bottnar i den komplexa separationen mellan Vietnam och Frankrike. Fokus i hennes projekt är att ge kropp och röst åt exilvietnameserna, kallade viet-kieu, sådana som Nguyens egen mor, men pjäsen handlar också om fransmän som lämnade Indokina efter Vietnams självständighet. Dessa historier har inte tidigare skildrats på franska scener, men det tycks ha funnits ett uppdämt behov, för Saïgon har ända sedan den uppmärksammade premiären på Avignonfestivalen i somras turnerat för fulla hus. I januari-februari har den spelats i Paris på Odéon-Théâtre de l’Europe och längre fram under 2018 blir det en internationell turné, bland annat till Kina, Holland, Tyskland och, enligt en uppgift, också under Bergmanfestivalen i Stockholm (klicka här för turnéprogrammet)

Uppsättningens succé beror troligen på att Caroline Guiela Nguyen inte haft några didaktiska ambitioner att förmedla en historielektion. Hon har heller inte fallit för frestelsen att i politiskt tillrättalagda termer göra upp med Frankrikes koloniala förflutna. Saïgon är ett rikt scenkonstverk som i ett episkt, filmiskt flöde uppehåller sig vid mikrohistorier som fördjupar de stora motiven. Den skildrar varför vissa vietnameser 1956 lämnade allt och flyttade till Frankrike, hur de anpassade sig i en främmande kultur, i ett annat språk, och hur det gick för dem som ville återse Vietnam 1996, när det på nytt var möjligt.

Från föreställningen

Den scenografiska inramningen är magnifik: på en bred scen har Alice Duchange skapat en helt naturalistisk restaurang, Saïgon, med öppet kök, ljust turkos fondvägg i kakel, plastblommor, karaokepodium och buddhistiskt väggaltare. I köket lagas det mat under föreställningens nästan fyra timmar, under säker ledning av vietnamesiska Marie Antoinette (Anh Tran Nghia), en liten, energifylld kvinna som bär på en stor sorg. Hon får hjälp av systerdottern Lam (Ti Truc Ly Huynh), som också är styckets berättare i en voice-off. Mot en fond av Antoine Richards stämningsskapande musik skapas en dramatisk väv där scenerna på restaurang Saïgon utspelas växelvis i Vietnam 1956 och Paris 1996. Allt sker i ett sceniskt nu, inte som flashback, just för att framhäva hur allt lever som en närvarande identitetsmassa inom de människor vi här får följa.

Antoines mamma Linh kapar 1956 banden till sitt land och följer den franske soldaten Edouard (Dan Artus) till ett svajigt äktenskap i Frankrike, där hon får dubbelarbeta för att klara deras försörjning, då han bryter ihop när han inte längre har uniform och kolonial status. Sångartisten Hao (Hoang Son Le) tvingas i exil, då han i åratal har uppträtt för fransmännen på restaurangen i Saigon och nu hotas av repressalier från den nya regimen. I Paris får han hjälp av en fransyska med boende och utbildning, men han lever länge i ett frustrerat uppror mot hennes snällhet, känner sig kvävd av att vara i underordnad tacksamhetsskuld och förhindrad att återvända hem. När Hao som äldre man (Hiep Tran Nghia) 1996 på nytt besöker sitt hemland har vietnamesiska språket förändrats, så folk förstår honom inte, och när han vill hjälpa en ung vietnamesiska med pengar och erbjudanden att komma till Frankrike bemöts han med hån och avvisande. Hao är inte längre en av dem och i Paris kommer han alltid att vara en främling, även om han integrerats. Tyngst är dock minnena för krogägaren Marie Antoinette, vars son 1939 kallades till militär tjänstgöring i Frankrike, placerades på en vapenfabrik som hamnade under tysk ockupation och sedan bombades av de allierade. Historiens paradoxer… Modern får inget veta och i åratal är han bara ett namn bland andra försvunna i franska arkiv.

I var och varannan scen säger någon av aktörerna: ”Jag förstår inte vad du säger – kan du ta det där på franska/vietnamesiska?”. Språkförbistringarna har varit en drivande ingrediens i hela detta teaterprojekt. Skådespelarna är både amatörer och professionella, från Frankrike och Vietnam. De har i verkligheten inte alltid förstått varandra och tvingats improvisera fram scener kring sina olika språk, upptäcka gemensamma kulturella plattformar för att ta del av varandras världar.

Från föreställningen

Caroline Guiela Nguyen och hennes konstnärliga team med gruppen Les Hommes Approximatifs har under två år arbetat fram denna uppsättning, inte som ett stycke dokumentärteater, utan som gestaltade berättelser med anknytning till de medverkande och deras kretsar. Hon lyckas på detta sätt få fram intima tilltal och nå in till de verkliga erfarenheter som präglat generationer av fransk-vietnameser. De indokinesiska migranterna i Frankrike är grupper som av hävd ansetts välintegrerade, och därför har det varit viktigt för Nguyen att nu synliggöra delar av deras historia i ett verk där de ställs på lika fot med fransmän.

Caroline Guiela Nguyens brett målande scenkonst har med rätta jämförts med legendariska regissören Ariane Mnouchkine och Théâtre du Soleil. Båda driver sina projekt med omfattande research, improvisationer och en formgivning som utgår från scenen, där olika språk och synsätt kan samspela jämbördigt. Saïgon för tankarna till ett av Théâtre du Soleils mest inträngande verk, Les Éphémères (2006-2008). I ett sex timmar långt flöde skapades där på små rörliga plattformar mikrohistorier som grundades på verkliga berättelser ur ensemblens liv, men ingen spelade sin egen historia. Helheten blev till ett slags mosaik där man kunde skönja större historiska och samhälleliga förlopp, från andra världskriget och framåt, speglade genom de individuella minnena och scenerna.

På ett liknande sätt öppnar uppsättningen Saïgon små fönster till ett oskrivet arkiv av personliga minnen och upplevelser. Genom att gå bortom de privata relationernas laddning av sorg, ansvar och skuldkänslor, som eventuellt begränsar vardagens dialog mellan föräldrar och vetgiriga barn, kan teatern här få en terapeutisk effekt. Den skapar en distans som gör separationer, felsteg och trauman tydligare men kanske också begripliga. Rollfiguren Lam säger: ”Det är så här vi berättar historier i Vietnam: med mycket tårar”. Och det gråts mycket på restaurang Saigon – troligen tårar som har väntat länge på att få komma ut.

___________


Theresa Benér

Teaterkritiker och kulturskribent, specialiserad på europeisk samtidsteater. Redaktör för Internationell scenkonst på Dixikon.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: