Wien (Bild Wikimedia Commons)

Wiener Festwochen 2016
Internationell teaterfestival i Wien

Den årliga och fem veckor långa scenkonstfestivalen Wiener Festwochen – som till skillnad från den något mer omtalade Theatertreffen i Berlin är en utpräglat internationell festival – arrangeras visserligen aldrig utifrån några officiella rubricerade teman. Men påfallande många av årets fyrtiotal inbjudna uppsättningar tangerar en tematik som också varit föremål för två större panelsamtal på Österrikes imposanta nationalscen Burgtheater.

Under den välfunna rubriken ”Thinking Aloud/Allowed” har meriterade akademiker och konstnärliga företrädare från flera europeiska länder diskuterat högaktuella samtidsfrågor som på senare tid blivit alltmer tillspetsade. Det har handlat om den belägrade yttrandefriheten, där länder som Turkiet och yngre demokratier i östra Europa, som för mindre än tre decennier sedan lyckades kasta av sig det kommunistiska oket, idag själva ägnar sig åt att ifrågasätta och på olika vis kringgärda pressfriheten och andra mänskliga rättigheter. Men man har i samtalen också uppmärksammat de på sina håll högljudda kraven på självcensur i västerländska demokratier, med exkluderingar av dem som reflekterar och resonerar utanför åsiktskorridorernas dagsaktuella diktat. De här spörsmålen tycks på ett eller annat sätt vara länkade till frågan hur och varför radikala högerkrafter vinner terräng runtom i Europa. Om globaliseringstanken ursprungligen handlade om öppna gränser, tolerans och liberala grundvärden, har det på kort tid nu snarare kommit att resultera i stängda gränser och i en fientlig attityd till sådant som uppfattas som avvikande. Om religion och etnicitet utgör de nya gränslinjerna i Europa, vilka utsikter finns det då för en fredlig samexistens? Och hur förhåller sig konsten till allt detta?

Mycket av den scenkonst som under den ännu pågående festivalen (13 maj-19 juni) presenterats på teaterhus runtom i den blomstrande kulturstaden har gärna gjort det just aloud, ofta som en reaktion mot att deras motiv och perspektiv i olika politisk-ideologiska sammanhang inte alltid varit allowed. Åtskilliga uppsättningar har valt att bearbeta sitt brännande stoff med hjälp av en genreöverskridande scenkonst, som med olika formgrepp vidgar teaterbegreppet och prövar nya metoder för att sammanlänka angelägna motiv med en innovativ gestaltning. Det rör sig inte sällan om ett slags collageteknik, där talteater kombineras med dans, musik, performance, pantomim och akrobatik.

Från föreställningen Città del Vaticano (Foto: Matthias Heschl ©)

Från föreställningen Città del Vaticano (Foto: Matthias Heschl ©)

Ett exempel på detta experimentella blandbruk är den inflytelserike tyske regissören och dramatikern Falk Richters och den israeliske och i Berlin verksamme koreografen Nir de Volffs föreställning Città del Vaticano (Vatikanstaten), som under festivalen haft urpremiär på avantgardescenen Schauspielhaus Wien. Föreställningen är resultatet av en årslång process, där man tillsammans med en handplockad internationell ensemble (sju unga skådespelare, dansare och performanceartister från Tyskland, Österrike, Portugal, Frankrike och England) med ett fritt och prövande scenspråk undersöker religionens inverkan på yngre generationer i dagens Europa. ”Är Vatikanstaten intressant nog som motiv för en teaterföreställning?” Frågan ställs av de medverkande själva innan de mot fonden av Francis Bacons demoniska och groteskt förvridna målning av påven Innocentius X räknar upp katolicismens brott genom århundradena: inkvisitioner, häxbränningar, folkmord, rovdrift, incest och homofobi. Hur rimmar Vatikanstatens traditionellt konservativa värderingar med många unga människors moderna livsstil? Och vad betyder ord som härkomst och fädernesland i en globaliserad värld?

Med hjälp av gränsöverskridande konstgrepp belyser den workshop-präglade uppsättningen frågor om identitet, religion och kulturarv, där aktörerna i ”intervjuer” och fragmentariska tablåer utgår från sina egna privata erfarenheter. I synnerhet katolicismens traditionella värderingar i sexualfrågor låter man i dynamiska och fysiskt intensiva dansinslag kollidera med flera av de medverkandes uttalade homosexualitet. Även om föreställningens behandling av det kritiska materialet sammantaget blir en smula tragglig och entonig, och trots att man inte tillräckligt intressant lyckas ge gestalt åt konflikterna mellan religionens moraliska korrektiv och det liberala majoritetssamhällets sekulära prägel, är själva det scenkonstnärliga förfarandet, fusionen av olika scenkonstnärliga discipliner som arbetats fram i process, spännande i sig.

Ett mer lyckat slutresultat av en minst lika nyskapande och genreöverskridande produktion är inbjudna Schauspiel Hannovers och regissörerna Tom Kühnels och Jürgen Kuttners uppsättning av den gamle brechtianske dramatikern och teaterledaren Heiner Müllers pjäs Der Auftrag (Uppdraget). I denna skickas tre sändebud från franska revolutionen ut till kolonierna i Västindien för att där introducera och implementera de nya ledorden Frihet, Jämlikhet och Broderskap. Men när Napoleon plötsligt griper makten i hemlandet – och det med ett helt annat budskap till omvärlden – blir delegaterna utan uppdrag och världen tycks återgå till att vara ett hem för herrar och slavar.

Av detta material har man skapat ett på alla vis originellt scenkonstverk. I högtalare hör publiken en bandupptagning från 1980 där Müller själv (som dog 1995) läser upp manuset i sin helhet. Skådespelarna på scen mimar till hans röst medan de spelar, och förvandlar sig så till ett slags marionetter. Inte minst bildar relationen mellan Müllers entoniga, nästan sövande uppläsning och de agerandes expressiva och performativt överdimensionerade mimik och gestik en fascinerande och mångfacetterad uttydning av detta på en gång drömskt lyriska och tragikomiska stycke om förräderi och krossade utopier. Olika slags animationer och realtidsfilmning bakom kulisserna, där Marx-, Lenin-, Stalin-, Mao- och Che Guevara-look-alikes besviket försöker förhålla sig till de politiska ideologiernas krossade illusioner, är formmässiga inslag som lekfullt höjer temperaturen på den uppslagsrika produktionen.

Från föreställningen av Ein idealer Gatte (Foto: Ekaterina Tsvetkova)

Från föreställningen av Ein idealer Gatte (Foto: Ekaterina Tsvetkova)

Mot bakgrund av den heta samtidstematik som genomtränger scenprogrammet, och som jag snabbt skisserade i den här artikelns inledning, ser det ut som en tanke att ovanligt många ryska gästspel bjudits in till årets Wiener Festwochen. Av dessa har en fullkomligt gränslös, satirisk och politiskt orädd fyratimmars-föreställning med Konstnärliga Teatern i Moskva (Stanislavskijs gamla flaggskepp) särskilt omtalats i de minglande festivalfoajéerna. Över 20 skådespelare medverkar i den ryska samtidsteaterns enfant terrible, Konstantin Bogomolovs skandalsuccé med Oscar Wildes komedi An Ideal Husband. I Moskva har föreställningarna enligt uppgift varit slutsålda ett halvår i förväg, och på första parkett har märkligt nog just de suttit som uppsättningen handlar om: korrumperade tjänstemän som ruinerar statsbudgeten, den ryska popkulturens smilfinkar, uppkomlingar, glamorösa lyxfruar och nyrika privatdesigners som med spänd förväntan betraktat sig själva i scenens skrattspegel. Frågan är bara vad de drar för slutsatser av denna bild, för särskilt vacker är den inte.

Det viktorianska Englands aristokratiska miljöer är här alltså utbytta mot Putins Ryssland och de penningstinna oligarkernas cyniska och rovlystna livsstil. På scenen framförs ett slags narraktig encyklopedi över det moderna och skenheliga Ryssland, där allt är fejkat och depraverat och där alla villigt störtar sig i fördärvet under det att man motsägelsefullt plågar ihjäl varandra med oändligt klichéfyllda moralpredikningar. Wildes originaltext (eller det som här blivit kvar av den!) varvas momentant med inskjutna textutdrag ur Tjechovs ”Tre systrar”, Goethes ”Faust” och Shakespeares ”Romeo och Julia”. Livemusiken, de högljudda provokationerna, spelet både på scen och runtom i salongen, de vilda och publiktillvända improvisationerna, det måttlöst uppkäftiga tonfallet – inalles ger detta upphov till en lika formidabel som bisarr och tumultartad totalteaterupplevelse. Och där produktionsteamet och ensemblen i sig utgör en välbehövlig påminnelse om att dagens Ryssland inte bara befolkas av Putinska nickedockor och till lydnad skrämda medborgare.

______________

  • Ett videoklipp från ytterligare en uppsättning, Timofej Kuljabins av Tjechovs Tre systrar:


    Martin Lagerholm

    Martin Lagerholm

    Litteraturkritiker, skriver om främst tyskspråkig litteratur i bl.a. SvD

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: