I Tyskland firar man att det är 200 år sedan Goethes Faust första gången hade premiär med en mängd uppsättningar av pjäsen på olika håll. Martin Lagerholm berättar här om flera av dem, men erinrar också om flera klassiska, som den från 1957 med Gustaf Gründgens, Christoph Marthalers från 1993 och Castorfs på Volksbühne häromåret.
Goethes Faust, 200 år? Jo, för de alltid lika jubileumsglada tyskarna finns det många sätt att räkna. Och när det gäller detta, det tyskaste av tyska dramer, kan man vad minnesår anbelangar för all del välja mellan att uppmärksamma publiceringen av Faust I (1808), Faust II (1832) eller kanske rentav diktarens ursprungliga nedteckningar av dramat, den så kallade Urfaust (1770-talet). Eller beaktar man, som nu, det år då den odödliga pjäsen om »den tyska själens överstepräst« hade sin första sceniska premiär, på dåvarande Schloss Monbijou i Berlin, den 24 maj 1819.
Den mångskiftande och lika folkliga som mytiska tragedin, detta litteraturhistoriska monument, torde (möjligen i tävlan med Strindbergs Ett drömspel) vara den pjäs i världsdramatiken som ger regissörer, scenografer och kostymörer de våtaste (mar)drömmarna, med hänsyn till att verket innefattar människans alla tänkbara manifestationer i världen. Ja, utmaningen i sig är just faustisk: att försöka gestalta och med alla sinnen konkretisera vad som egentligen sker när en kunskapstörstande naturforskare dyker upp på scenen och, istället för att cementera västerlandets dualistiska föreställningsvärld och abstraherande tudelning av fenomenen, söka upp den övermänskliga kunskap – existensens själva »urplanta« eller »de vises sten« – som är otillgänglig för den dödlige.
Likt sin upphovsman, nej anstiftare! – alltså Goethe, inte Mefistofeles – vill Faust rasera gränserna mellan möjligt och omöjligt, mellan dikten och verkligheten, orden och tingen. Och om man skulle kunna förvandla själva livet till konst och absolut sanning är kanske priset – ens själ! – ändå inte för högt? Lagbundna upptäckter räcker ju inte om man med den upptände Faust – »mycket jag vet, dock vill jag veta allt« – genomsyras av en olycksbådande kunskapstörst och en otillfredsställd strävan efter det gränslösa medvetandet, som historiefilosofen Oswald Spengler också definierar vår »faustiska kultur« i portalverket Västerlandets undergång (1918-22).
Men Goethes poäng är att den vetgirige antihjälten försöker tillskansa sig den mänskliga erfarenheten på konstgjord väg, genom att med Mefistofeles hjälp göra sig till icke- och övermänniska. Nog är vi alla nyfikna på vad som ytterst håller samman världen – och håller samman är väl just vad den gör, ty alternativet är ju blott hotande meningslöshet och blind slump, och en sådan kosmisk intighet står vi inte ut med – men olika inre och yttre begränsningar hindrar oss att nå den obetingade och »rena« kunskapen. Men det är, menar diktaren, just värdet av denna grumliga och ofullständiga blick, alltså den som gör oss till människor och inte till gudar, som Faust alltför sent kommer till insikt om. Am farbigen Abglanz haben wir das Leben… Att vända ryggen mot ljuset för att inte bländas av det? Att istället släppa in världen genom återskenet av solens strålar? Att i bortvändandet upptäcka livet?
”Så det var alltså pudelns kärna…” Ett klipp från en inspelning från 1960 med Gustaf Gründgens som Mefistofeles
Den karismatiske och kusligt förförande Gustaf Gründgens uppsättning av Faust på Deutsches Schauspielhaus i Hamburg 1957, med sin egen patenterat demoniska tolkning av Mefistofeles, är vittberömd – insceneringen har gått till teaterhistorien som Hamburger Faust – och gällde länge som måttstock för hur den komplexa pjäsen skulle spelas. Här kan påminnas om att samme Gründgens, under naziåren en uppenbar medlöpare och opportunist, fick det tvivelaktiga nöjet att utgöra förebild för titelfiguren i ungdomsvännen Klaus Manns framstående roman Mefisto. (Månne Ingmar Bergman bevistade Gründgens Hamburg-uppsättning, och i så fall lät sig inspireras till sin för svenska förhållanden lika ikoniska regi på Malmö Stadsteater året därpå, med Max von Sydow som Faust och Toivo Pawlo i rollen som Mefistofeles?)
Ju mer »faustiskt« vårt tekniska informationssamhälle utvecklats sedan efterkrigstiden, desto större benägenhet till demontering av det gränsöverskridande dramat, skulle man kunna sammanfatta det senaste halvseklets tyskspråkiga uppsättningshistorik post Gründgens. Regigeniet Christoph Marthalers postdramatiskt nyskapande och i sin tur vägledande version av Faust I och II på Berliner Volksbühne (1993) skapade ett nytt korrektiv och komplement till scenkonstnärliga instuderingar och interpretationsmetoder. Den här nya traditionen är ännu dominerande, i synnerhet på tyska teaterscener, och det gångna jubileumsårets många Faust-uppsättningar på teaterhus runtom i landet vittnar om detta.
På Schauspiel Leipzig satte teaterchefen Enrico Lübbe tidigare i år upp dramats två delar, en sex timmar lång fallstudie där titelfiguren framställs som en prototyp för vår tids västerländskt jagcentrerade och individualistiskt uppåtsträvande människa. Vidare har man på Badischen Staatstheater kunnat beskåda Michael Talkes tumultuariska och postmodernistiska popversion, där regissören lagt stor vikt vid Margarete-gestalten, så till den grad att hon här helt sonika snott en hel del repliker av Faust. Gretchen rules in Karlsruhe!
Markus Bartls enligt uppgift än friare och vildare tolkning på Württembergischen Landesbühne i sydvästtyska lilla Esslingen – titeln säger allt: Faust I. Reloaded – verkar inte hamna alltför långt bort från det slitna invektivet »spektakel«. Bara några mil norrut har man på Stadttheater Heidelberg i Philipp Preuss hyllade regi kunnat beskåda en spännande och vital scenproduktion som sprängt in intertextuella inslag av Faust-tematik från andra sceniska konstverk, såsom Gounods opera Faust och Jelineks »sekundärdrama« FaustIn and out. Man kan här bland annat också nämna unga regissören Leonie Böhms tolkning av pjäsen i Yung Faust, ett slags alternativt ungdomsdrama om lidelse och längtan på Münchner Kammerspiele, och Stadttheater Chemnitz teaterchef Carsten Knödlers starkt politiska men också estetiskt anslående och snyggt koreograferade uppsättning.
Sammantaget utgör denna korta presentation av årets tyska Faust-uppsättningar en påminnelse om att Goethes dubbeldrama fortsätter att fresta och inspirera nya produktionsteam, teaterhus och ensembler – också efter Teatertysklands väl mest efterlängtade, omsvärmade och »totala« iscensättningar: Frank Castorfs sju timmar långa monsterproduktion på sin egen gamla teater, Volksbühne i Berlin, med gräddan av den tyska skådespelareliten på tiljorna (2017). En lika orgiastisk som sceniskt organiserad karneval, tillika en oförglömligt omtumlande förevisning av teaterkonstens – och därmed också den mänskliga tillvarons – alla möjliga skepnader.
Med detta sagt får man väl lov att tillägga att Fausts rent ontologiska dimensioner och spekulationer fortfarande framträder tydligast i textform, som diktverk. Men att läsa är ju på sitt sätt också att iscensätta.
- Klicka här för att läsa Martin Lagerholm i avsnittet om Faust I hans längre essä om tyska myter
- Klicka här för att läsa Björn Sandmark om Castorfs uppsättning av Faust på Volksbühne
- Klicka här för att komma till Tomas Forsers bok Faustbrev. Tankar om en klassiker
- Lyssna på Maria Edström i ett inslag från SR om Klaus Manns Mefisto