En serenad i New York
Om balettikonen Balanchine

En skamligt lustfylld läsupplevelse anser Ruth Pergament om Toni Bentleys bok Serenade. A balanchine Story, där Bentley – en gång själv dansare vid New York City Ballet – skriver initierat om numera balettikonen Balanchine och hans och kompaniets första dansuppsättning, Serenade, till musik av Tjajkovskij.

 

I boken Serenade. A balanchine Story ringar Toni Bentley in och belyser ett tjugotal moment i baletten Serenade. Hon sätter dem under mikroskop, vidgar sedan perspektivet på dem till före och efter, skalar av lagren av rörelser, och förklarar.

Ibland stannar hon till vid en pose som påminner om någon staty och berättar om den skulptur som varit förlagan, och om hur den relaterar till baletten och dess upphovsman. På så sätt når hon via dansen och dess uttryck fram till koreografen bakom den, George Balanchine (1904 – 1983) – Stravinskijuttolkare, grundare av New York City Ballet Company och balettgud.

Toni Bentley sökte som tioåring in på kompaniets elevskola i New York och kom in som en av flera hundra. Fem år senare togs hon upp i balettkompaniet och dansade med Balanchines trupp i tio år tills höften gav vika. Vid tjugosju års ålder tvingades hon lämna  drömtillvaron.

Som dansare och författare framstår hon som särskilt lämpad att guida läsaren in bakom scenens kulisser och repetitionssalar. Bokens språk andas och pulserar med dansarna. Hon målar upp ansträngningarna, nerverna och euforin, dammet av hartsen att doppa balettskorna i, smärtan i lederna, de deformerade tårna, vaselinet på tänderna för att läpparna inte ska fastna och de obligatoriska strama håruppsättningarna.

Pianisten, dansaren och den legendariske koreografen George Balanchine – egentligen Georgy Melintonovich Balanshivadze –  föddes i S:t Petersburg och började koreografera som sextonåring. Ett par år efter revolutionen lyckades han övertala myndigheterna om nödvändigheten för hans danstrupp att resa till Paris, där sedan Balanchine och några till blev kvar, trots sovjetiska påtryckningar. Så småningom uppmärksammades han av den legendariske Sergej Djagilev, grundare av den Parisbaserade Ryska Baletten, och kom att bli deras siste koreograf.

I början på trettiotalet träffade han den unge amerikanske dansälskaren och miljonären Lincoln Kirstein, som lockade Balanchine med planerna på en dansskola och balettinstitution i New York. Om sina tankar bakom dem skrev Kirstein till en bekant i juli 1933: ”This school can be the basis of a national culture as intense as the great Russian Renaissance of Diaghilev… No first dancers. NO STARS. A perfect ESPRIT DE CORPS…”.

Trettio år fyllda anlände Balanchine till New York 1934. Redan fyra månader senare kunde inte bara kompaniets första balett presenteras, utan också den första amerikanska, Serenade, till musik av Tjajkovskijs Serenad för stråkar (1880), kanske som en hemlandets trygga musikaliska ledstång att luta sig mot. Hans karriär som inte bara koreograf och blivande dansikon utan också som nationell kulturfostrare hade inletts.

Kaleena Burks och Kelsey Hellebuyck i en uppsättning av Serenade av Kansas City Ballet (Wiki commons)

Trots de halvt genomskinliga tyllklänningarna i ett blådisigt ljus till Tjaikovskis ljuva stråkar och musik upphör romantiken. På en solid teknisk grund, baserad på den ryska klassiska baletten – som grundats av den franske dansmästaren och koreografen Marius Petipa, skaparen av Svansjön, Nötknäpparen, och många andra kända baletter – tog Balanchine baletten ett steg vidare och förde in den i 1900-talet.

Han tränade de kvinnliga dansarna i styrka och snabbhet. Det graciösa kombinerades med en atletisk teknik i tidigare otänkbar omfattning. Kvinnorna uppmanandes att tänka själva, att ta full kontroll över rörelsen hela vägen från punkt A till punkt B enligt hans  filosofi att ”There is no future; it is the present forever.” Att dansa ”vackert”, eller ens ”själfullt”, ingick inte i Balanchines estetik, däremot en hängivenhet i rörelsen och en förståelse för den.

Det är också dansarnas fokus på rörelsen som resulterat i den speciella Balanshinekänslan. Som dansande Giacomettifigurer, med lemmar till synes förlängda in absurdum, utför de piruetter, hopp, böjningar och positionsförflyttningar i makalös precision och atletisk styrka med en bibehållen air av lätthet och behagfullhet, allt i ett virtuost tempo. Tåspetsdansen förstärker upplevelsen.

Handens skarpa vinkel från armen, en plötslig och snabbt passerande höftböjning som påminner om jazzdans, stillaståendet och en dansare som bara ligger, inflikandet av ett par procents ironi och humor – det är som om Balanchine bjuder publiken farväl till romantiken i den ständigt något lätt distanserade och abstrakta koreografin.

Klicka på på bilden för att se baletten på Youtube

I den första bilden i hans Serenade går ridån upp till stråkar i sex åttondelstakt, ”sempre marcatissimo”, med högtidliga ackord som i en majestätisk koral i ett landskap mellan dur och moll. På scenen i det blå disljuset står de kvinnliga dansarna med klänningar i halvt genomskinligt tyll och med håret i knut.

De 17 kvinnliga dansarna, ett asymmetriskt antal i en asymmetrisk uppställning, står där orörliga, med fötterna ihop, dessutom parallella, i den mest onaturliga positionen av alla för en dansare. ”Our parallel feet, seventeen pairs strong, mark the planting of ballet, quite literally, in America.” Vänstra armen hänger löst ner mot sidan. Högra armen diagonalt upp, handen med utspärrade fingrar platt upp i vinkel från armen, ansiktet snett uppåt mot handen som om de ser mot ljuset. Armar brukar röra sig symmetriskt. Inte här. Dansarna står bara stilla.

Så, långsamt fälls armen ner och handen täcker pannan mjukt. De står ännu stilla. Först efter cirka 90 sekunders oändlighet, och alla samtidigt, vid ett ackord i musiken, fäller de ut fötterna i fyrtiofem grader med hälarna ihop till det som utgör den klassiska dansens första position. En minimal rörelse och världen flämtar. Kropparna börjar röra sig.

Balanchine ger anvisningar

Bokens dynamiska språk och dess initierade guidning in i verket till dess koreograf borgar för en skamligt lustfylld läsupplevelse. Till det bidrar också i hög grad dess många utvikningar som ger oumbärlig kunskap i ämnen som tåspetsdansens historia och hur den skapades av den svenskfödda sedermera världsberömda dansösen Marie Taglioni, upprinnelsen till balettens fem positioner, koreografinotationens uppkomst och den balettälskande Tjajkovskij.

”Running, running, running..” minns Bentleys kropp ännu Balanchines koreografier medan hon skärper läsarens blick för Balanchines revolution av rörelsen. Linjer, linjer, linjer, intrycken som etsat sig fast på näthinnan av baletternas renhet i arkitekturen, dess abstrakta, ibland trotsigt fräcka skönhet i scenrum befriade från scenografi.

Från Stravinskys Apollon musagète i Paris 1928 till Agon i New York 1957  skalade Balanchine av baletten 1800-talets berättande och illustrerande tills enbart den nakna dansrörelsen återstod, exakt avkodad mot musiken av den store koreografmästaren i New York.

 

  • Klicka här för att läsa Ruth Pergament om Rahel Varnhagen och de berlinska salongerna
  • Se ett utdrag ur Balanchines Agon här:

  • Balanchines Allegro Brillante till Tjajkovskijs tredje pianokonsert med New York City Ballet (2017)

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).