Inför ett framförande av Robert Schumanns och Heinrich Heines Dichterliebe lämnar Ruth Pergament de båda männen åt sig själva och finner istället en berlinsk parallellvärld med en kvinnlig sfär i vars sociala rum – salongerna – kulturhistoria skrevs.
Jag hade blivit tillfrågad tidigare, men Schumanns Dichterliebe – en sångcykel bestående av sexton sånger, som bagateller, med dikter av Heinrich Heine – hade inte lockat mig. Dikterna ville inte riktigt släppa in mig, och jag förstod inte hur Schumann hade mött upp den ironi, som litteraturvetarna ofta framhåller. Men av någon anledning accepterade jag denna gång och grep tillfället att söka fördjupa mig i författarskapet. Jag läste biografier, andra dikter och prosaverk, som en reseberättelse från Lucca som alls inte handlar om Lucca. Ur levnadsberättelserna och verken framträdde bilden av en poet, ständigt frustrerad över insikten att vänner och familjemedlemmar inte ägde klarsyn nog att uppfatta vare sig hela vidden av hans begåvning eller vart samhället var på väg. Humorn samsas med svartsyn och smärta till en virtuos poetik. Och med en ständig kamp om pengar och mot fördomar.
Men jag upptäcker också vännerna och de olika salonger han bevistade. Låter mig svepas med och följer i spåren av två av salongsvärdinnorna i Berlin under perioden 1780 – 1830, Sara Levy och Rahel Varnhagen. Berlin, en kosmopolitisk stad, vars dåvarande befolkning på drygt 100 000 hugenotter, protestanter, katoliker och judar, skulle komma att öka i rasande takt. Den militäriska Preussiska andan präglade staden. Soldaterna utgjorde en fjärdedel av invånarantalet. Fredrik den store huserade i slottet Sanssoucis i Potsdam tre mil sydväst om Berlin och den upplyste despotens ande härskade över staden. Så gjorde också, i vissa kretsar, filosofen Moses Mendelssohns idéer om upplysningen och den judiska sekulariseringen. De båda männens inflytande fortsatte också efter 1786, då båda avled. Ett par av de rikaste judiska familjerna hade erbjudits religionsfrihet redan av Fredrik den store, och 1806, efter Napoleons erövring av Berlin, lättades restriktionerna något för alla judar.
Moses Mendelssohn hade försökt att staka ut en väg till sekularisering som inte också skulle medföra en förlust av den religiösa identiteten. Redan sonen Abraham och de flesta i familjen konverterade till protestantismen. Bildning och musik blev sedan vägen in samhället för medlemmarna i dessa familjer. Kvinnor som Henriette Herz, Sara Levy, Rahel Varnhagen, Lea Mendelssohn Bartholdy och Amalie Beer öppnade sin hem för salonger i vilka litteratur och filosofi diskuterades och kammarmusik spelades. I salar upplysta av stearinljus och med plats för orkestrar att uppträda, skred kvinnorna omkring likt antikens gudinnor och muser, draperade i pastellfärgade, nästan genomskinliga klänningar och lät servera te, kakor och annat alltmedan de bildade sig själva och bjöd in gästerna till en högre verklighet.
Sara Levy, som var cembalovirtuos, hade studerat för Wilhelm Friedemann Bach i tio år. Genom honom lärde hon känna Bachfamiljen. Hon skapade en Bachkult, samlade på sig faderns, Johann Sebastians, manuskript och beställde både cembalo- och kammarmusikverk av bröderna Wilhelm Friedemann och den yngre brodern Carl Philipp Emanuel. På kvällarna i salongen spelades musik efter Moses Mendelssohns formel för samlevnad, ”enhet i mångfalden”. Kammarmusiken präglades av diversitet, kvinnor och män med olika religioner spelade tillsammans en musik i vilka de olika stämmorna formade en harmoni. Duetterna för två lika eller olika instrument komponerades och framfördes som samtalet i en musikalisk konversation mellan två jämbördiga parter. Prinsar och musiker från det närbelägna hovet Sanssoucis besökte Sara Levys salong för en stunds mer avspänt musicerande.
Det var också hon som skänkte systerns femtonårige barnbarn Felix Mendelssohn manuskriptet till Johann Sebastian Bachs Matteuspassion. Fyra år senare, 1829, dirigerade han framförandet av passionen som då slumrat i hundra år. Konserten ägde rum i det nyuppförda Singakademie i Berlin, och bevistades av ett tusental åhörare. Tusen åter fick vända i porten. Sara Levy närvarade naturligtvis, liksom den elva år yngre väninnan Rahel Varnhagen, vars sällskap utgjordes av Heinrich Heine. Konserten skulle komma att markera begynnelsen av skapandet av den nya tyska kulturen.
Ellen Keys biografi Rahel Varnhagen kom ut 1913, åttio år efter Varnhagens död. Då levde ännu berättelserna om henne. Key bifogar en bibliografi som hon hämtat från Rahel Varnhagen, ein Lebens – und Zeitbild av Otto Berdrow (1903). Den består av ett fyrtiotal böcker. Men Ellen Keys egen bibliografi skiljer sig från Berdrows och förtecknar ytterligare tio böcker. Varnhagens brev har getts ut i nytryck. Ett par böcker om legenden har skrivits det senaste decenniet och nu väntar en nyåtergivning av Hanna Arendts bok om Varnhagen.
I biografierna om Heine nämns Karl August Varnhagen von Ense som en av Heines allra mest förtrogna vänner och mesta bidragsgivare. Varnhagens hustru, Rahel beskrivs som intelligent, fjorton år äldre än maken, konvertit till protestantismen och – salongsvärdinna. Ellen Keys idealiserande av henne besvärar. Men som i framkallningsprocessen från ett negativ i ett kemikaliebad lyckas hon ändå materialisera fram bilden av en kvinna som inte endast sög åt sig tidens tankar. Hon tänkte dem tidigare än de manliga filosofvännerna och formulerade dem slagkraftigt och originellt i tusentals brev och under samtalen i salongen. Rahel Varnhagens liv som filosof, opinionsbildare, kultur- och samhällskritiker påverkade samtiden. Hon den romantiska estetiken till en parentes och sådde fröna till modernismen både ifråga om kultur, barnuppfostran, jämställdhet och politik. Inte konstigt kanske att Ellen Key och många med henne placerade Varnhagen – liksom Goethe – på en piedestal. Det som Montaigne eller senare Barthes utvecklade i en den manliga litteraturens kortkonst, essäistiken, utvecklade hon i den litterära form som stod kvinnorna till buds – brev. Det varken kunde hon, eller ville hon påverka eller utmana.
Vilket par de var, den unge rastlöse och berömde poeten och den tjugosex år äldre likaså berömda, milda, omhändertagande brevskrivande filosofen och makan till bästa vännen, där i Singakademie vid nypremiären av Bachs Matteuspassion 1829. Tidningsartiklar vittnar om publikens begeistring och konsertens framgång. Men Heine gillade inte musik och Varnhagen menade att stycket var illa framfört både av amatörsångarna i Singakademiekören och av musikerna. Passionen, skrev hon, kunde inte mäta sig med Bachs instrumentala verk. Hon jämförde med Händel och Mozart. De, påpekade hon, var överlägsna i konsten att sätta musik till ord.
Rahel Varnhagen, som hade studerat musik, var väl förtrogen med både Bach och opera. Jag häpnar ändå över modet att kritisera den protestantiske musikguden och lyssnar inåt på ariorna Rejoice ur Händels Messias och Erbarme dich ur Matteuspassionen. Händel låter på italienskt manér rösten flyga upp mot himlen, där sångaren bereds plats för vokala krumbukter medan instrumenten förblir kvar på jorden. Bach integrerar rösten, flätar in den som ett av instrumenten. Händels gammaltestamentliga libretto, mot Bachs nytestamentliga. Hon måste ha reagerat på det kristna budskapet som riktat mot det judiska. Fernissan till konvertering sköljdes bort direkt vid lyssningen och blottlade känslan av utanförskap. Hon kritiserade mästaren för att idka uteslutning.
Varnhagens språk i breven som citeras av Ellen Key har en sådan energi, rytmiken och dynamiken pulserar i ett verbalt fritt och modernt flöde. Hon kontrasterar trivialiteter mot filosofiska reflektioner och precisa naturbetraktelser. Språket lutar framåt. Varnhagens beläsenhet inkluderade klassikerna såväl som den samtida litteraturen. Tidens poeter och författare lät sig gärna inbjudas och mötena genererade fler bekantskaper med författarskap. Den svenske diplomaten och poeten Karl Gustav von Brinckman kom att ingå i innersta kretsen av salongsbesökare i Berlin och i synnerhet hemma hos Varnhagen. Vänskapen dem emellan manifesterades i ett hundratal brev som finns bevarade i slottet Trolle Ljungby utanför Kristianstad dit Brinckman sedermera flyttade.
Heine insåg omgående att konverteringen inte förändrade levnadsförutsättningarna. Han skulle inte undkomma antisemitismen. Upplysningen och bildningens omfattning skulle inte få någon som helst bäring på fördomarna. Snarare skulle idealismen och uppbyggnaden av den tyska nationen med hjälp av Bach och annan tysk seriös musik skjuta antisemitismen framför sig. Heine förutsåg katastrofen. Varnhagen hade å sin sida fått uppleva förbättringar under sitt liv som judinna, protestant och kvinna. Människor respekterade henne, lyssnade på henne. Hon tog sig an konstnärer, hjälpte dem, inkarnerade både rollen som musa och den som radikal filosof.
Så skrivs estetikens och modernismens historia om än en gång, och nyanseras ytterligare när ismernas konturer förbleknar, i berättelserna om författaren och filosofen Rahel Varnhagen och cembalisten/mecenaten Sara Levy. Efter att nazisterna och tiden själv först förpassat dem till glömska, återuppstår de här, nästan två hundra år senare. I sökandet efter Heine uppenbarade sig en berlinsk parallellvärld, en kvinnlig sfär, i vars sociala rum – salongerna – kulturhistoria skrevs.
Läslista
Ellen Key, Rahel Varnhagen, ett porträtt, 1913
Sara Levy’s world, Gender, judaism, and the Bach tradition in Enlightement Berlin, edited by Rebecca Cyprus and Nancy Sinkoff, 2018
Celia Applegate, The Necessity of music, Variations on a German theme, 2017
Johannes Edfelt, Heinrich Heine, 1955
E. M. Butler, Heinrich Heine, a biography, 1956