Efter den överväldigande raden av otroliga nyheter var jag tvungen att ta en dags paus. Det kan bli för mycket av det goda också…
Idag är tidningarna fyllda med varningar för en institutionell kris, för en omöjlig situation. Men också med förhoppningar om ett lägre tonfall den kommande tiden. Eller som Pier Ferdinando Casini formulerade saken:
– Konseljpresident Berlusconi bör dricka en stor kopp kamomill-te. Detta är en traditionell, nationell och ofarlig huskur för att koppla av och gå ned i varv.
En uppmaning som Silvio Berlusconi inte verkade ha något intresse av att följa. I korthet och i starkt sammandrag lyckades han istället på en dag kläcka följande historiska påståenden:
– Jag är världens och historiens mest förföljde politiker och regeringschef. Jag har kallats till 2.500 domstolsförhandlingar. Jag har betalt 200 miljoner euro till domarna – oops! – pardon, till advokaterna. 106 rättegångar har startats mot mig men jag har alltid frikänts, med undantag för två fall som var preskriberade. Och det är inte lika med fällande domar. Domarna går på tvärs med folkets röster i valet.
– Konstitutionsdomstolen lutar till vänster. Med 11 av 15 domare som tillhör vänstern var allt annat än att Lodo Alfano skulle underkännas otänkbart. Sammanfattningsvis: lyckligtvis finns Silvio. Jag är historiens bäste regeringschef. Jag har 70 procent av italienarna bakom mig. Hade jag inte funnits hade vi varit i händerna på vänstern – och då vet ni hur det går.
– Jag skiter i vad statschefen säger. Det vet man ju i vilket läger han hör hemma.
Senare på kvällen i TV, för naturligtvis har han ringt upp sin gode vän Bruno Vespas talk-show, Porta a Porta, där han lika självklart får 15 minuter utan några egentliga motfrågor..
– Jag hör att Rosy Bindi är i studion. Jag kan bara säga att hon är mera vacker än hon är intelligent. Jag är inte ett dugg intresserad av att lyssna på henne..
Och då bör man veta att Rosy Bindi, med en solid katolsk och kristdemokratisk bakgrund, är en av Demokratiska partiets tyngsta namn.
– Jag kan bara säga att jag är en kvinna som inte står till konseljpresidentens förfogande, svarade Bindi iskallt.
Ett påhopp som fick till följd att tusentals kvinnor nu skriver till La Repubblica eller l’Unità för att uttrycka sin solidaritet med Rosy Bindi.
Berlusconi tycks, minst sagt, totalt ha tappat kontrollen över sig själv. Under 48 timmar rådde total kris med statschefen, Giorgio Napolitano. Denne anklagades för att han inte hade påverkat Konstitutionsdomstolen om hur de skulle rösta!
En tämligen absurd tanke när det gäller en president som visserligen har en lång och meriterad bakgrund i det gamla kommunistpartiet. Men som åtminstone under de senaste 25 åren skaffat sig ett anseende som en grundmurad liberal demokrat, den förste kommunisten att få visum till USA för flera serier föreläsningar. Och mycket annat. En man som under de månader han varit statschef överallt hyllats för sin balans och objektivitet.
Bara tanken att landets statschef skulle bestämma hur konstitutionsdomstolen skall besluta…
Men nu säger Berlusconi:
– Jag är höger och han är vänster. Det är bara det jag har sagt. Det är omöjligt att tänka sig en objektiv politiker i Italien.
Sedan lägger han till:
– Jag är folkvald och har folkets majoritet bakom mig. Då kräver jag respekt.
Vad detta nu kan innebära. Att ingen någonsin får yppa kritik mot honom? Han brukar ju alltid framhålla att Rai är världens enda statliga TV-bolag som ständigt vågar sig på att formulera kritik mot regeringschefen.
Det har blivit allt vanligare vid de officiella presskonferenserna i regeringspalatset Palazzo Chigi, att han vid en påflugen fråga utbrister:
– Ni kan säga vad ni vill. Jag är fullständigt ointresserad av vad ni säger. Jag har folket bakom mig.
Och så reser han sig upp och går.
Igår kväll dämpade han språkbruket något och framhöll att det i framtiden naturligtvis ändå skall vara ett lojalt ”sam-boende” (co-abitazione) mellan honom och statschefen – som dock visst är vänster och det vore hyckleri att påstå något annat!
Konstitutionsdomstolen har inte varit lojal, menade han, lojal mot parlamentet, eftersom man inte godkänt en skrivning av lagen som följde resonemangen för det tidigare underkännandet av Lodo Schifano (föregångaren till Lodo Alfano, se en tidigare blogg).
Hunna så här långt kan vi konstatera: regeringen sitter kvar, reformarbetet fortsätter och valprogrammets punkter skall genomföras.
Intentionerna är nog goda, men frågan är hur Berlusconi skall klara detta när åklagarna och domarna i Milano kallar till förhör och inställelse i rätten. Och inte bara det. Också kritiken inom den egna alliansen växer sig allt starkare. Visserligen håller de gamla från de båda tidigare partierna Forza Italia och Lega Nord samman, men det kommer allt klarare signaler att den tredje parten i det nya partiet (PdL), nämligen Alleanza Nazionale, dvs det gamla postfascistiska MSI, får allt svårare att stå ut med de ständiga påhoppen på åklagare, domare, domstolar och andra statens institutioner.
Men med detta sagt, låt oss koppla av med lite goda nyheter.
Italienska statsjärnvägarna – Trenitalia – har kommit med en briljant idé. Sedan nya snabbjärnvägen mellan Rom och Milano blev klar har man tagit 50 procent av marknaden. Nu tas nästa steg. För varje järnvägsbiljett som köps står det stämplat på biljetten hur mycket koldioxid som sparas. Varje resenär skall nu få ett eget ”sparkonto”, och när man uppnått en viss nivå, så får man en resa gratis.
Åke Malm