För en tid sedan kom den tyske konsthistorikern och etnologen Aby Warburgs bok Skrifter. I urval ut i svensk översättning. Tommy Andersson presenterar här två intressanta tyska böcker, inte av utan om Warburg: Horst Bredekamps om Warburg som etnolog i Aby Warburg Der Indianer och Kurt W. Forster om hans kulturvetenskap i Aby Warburgs Kulturwissenschaft.
Med kritikern Magnus Halldins ord i en understreckare i slutet av juni är det en stor lycka att nu kunna läsa boken Skrifter. I urval av den tyske konsthistorikern och etnologen Aby Warburg (1866–1929). Den svenska översättningen är gjord av Joachim Retzlaff.
Warburg, som föddes in i en förmögen judisk bankfamilj i Hamburg 1866, saknade intresse för affärsverksamhet och valde att ägna sig åt konsthistoria. Det kunde han göra tack vare familjens vilja att finansiera delar av hans verksamhet och särskilt hans snabbt växande bibliotek. Detta blev tidigt ryggraden i hans livsverk, som i dag kretsar kring polerna Warburginstitutet och den tematiskt ordnade konstencyklopedin Bilderatlas Mnemosyne.
I Sverige har det länge saknats böcker inte bara av Aby Warburg, utan också om honom. Inom det tyska språkområdet är det annorlunda. På senare år har det utkommit två särskilt intressanta titlar, som inte bara har Aby Warburg utan också omslagsbilden som gemensam nämnare: det berömda fotot av Warburg med den rituella masken från hans vistelse hos hopifolket i Oraibi, Arizona, 1896.
De båda böckerna är Horst Bredekamps Aby Warburg, der Indianer. Berliner Erkundungen einer liberalen Ethnologie (”Aby Warburg, indianen. Liberal Berlinetnologi på rekognosceringsresa”) och Kurt W. Forsters Aby Warburgs Kulturwissenschaft. Ein Blick in die Abgründe der Bilder (”Aby Warburgs kulturvetenskap. En blick i bildernas avgrundsdjup”).
I Sverige är nog konstvetaren Bredekamp mest känd av de två. Han ingick i den första intendenttrion vid Humboldt Forum i Berlin och har ofta hörts i debatten om föremål från utomeuropeiska ursprungsfolk i tyska museisamlingar.
Kurt W. Forster är efter årtionden i den amerikanska universitetsvärlden något av en arkitektur- och konsthistorisk institution. I fråga om Warburg är han främst känd för sitt arbete med Mnemosyne, som han redan 1959 leddes in på av Warburgs tidigare medarbetare Gertrud Bing som då var chef för Warburginstitutet i London.
Båda böckerna är värdefulla på olika sätt. Åtminstone Forsters bidrag hade förmodligen inte ens blivit av, om det inte varit för Bredekamp. Denne uppmanade redan 1990 Forster att skriva något som kunde komplettera Ernst H. Gombrichs ”intellektuella biografi” om Warburg från 1970 (Aby Warburg. Eine intellektuelle Biografie). Resultatet lät visserligen vänta på sig, men föreligger nu i form av Aby Warburgs Kulturwissenschaft. Den behandlar initierat såväl Warburgs liv och verk som betydelsen av hans insatser i dag.
Upplägget följer inte någon strikt kronologisk linje, utan fokuserar på ett antal ledmotiv i Warburgs forskargärning. Det gäller särskilt den italienska renässansen, djupstudiet av bildkonsten och det etnologiska perspektivet på konsthistorien. Forster beskriver hur Warburg, inspirerad av bland andra Jacob Burckhardt, blev en av grundarna till den moderna kulturvetenskapen med dess intresse för konstverket som både bärare av minnen och instrument för emotionell resonans.
Warburg menade att konstverket har förmågan att förmedla erfarenheter och känslor som – uttryckta genom konstnärens arbete – kommunicerar med varandra över mycket stora tidspann och kulturområden. Vill vi få syn på dessa, måste vi blicka ned i ”bildernas avgrundsdjup”, så att nya och användbara kunskaper om allmänmänskliga erfarenheter kan nås. Forsters övergripande tolkning av Warburgs bidrag till kulturvetenskapen utmynnar i både upplysande förklaringar och ett tydligt försvar för den kritiska blicken på bilder överhuvudtaget.
Warburgs renässansintresse förde honom flera gånger till Italien och 1928 till Rom, där han installerade sig för att, omgiven av historiens materiella substrat, koncentrera sig på projektet Mnemosyne. Men Forster visar också hur Warburg fängslades av samtidens kulturyttringar.
Burckhardt hade väckt hans intresse för det festliga och teatrala, för ”funktionen hos den europeiska festkulturen som fenomen”. På den vägen leddes han också rakt in i samtidens politiska liv, där fascisternas aktioner ledde associationerna till urgamla samhällsritualer. Rom kunde läsas som en palimpsest och var verkligen platsen för den som ”söker efter energiströmmar och vill följa hur deras impulser omvandlas genom tidevarven”.
Warburgs Intresse för 20-talets massfenomen visar att han, trots sin position som kammarlärd, ingalunda verkade i ett vakuum. Han beträdde också ett fält där skribenter som exempelvis Kracauer och Klemperer redan börjat så sina frön till en bredare kulturvetenskap.
Avslutningsvis konstaterar Forster att det teoretiska arvet efter Warburg är fullt av inspirerande impulser, men totalt sett fragmentariskt, delvis beroende på att han rycktes bort mitt i det allt uppslukade arbetet med Mnemosyne. Men två saker består ändå: Warburgs förutsättningslösa forskarattityd och mer konkret Warburginstituet i London och Warburgbiblioteket i Hamburg.
En av Warburgs centrala insikter var betydelsen av symbolen som förutsättning för fenomenet ”energetisk inversion” – ett centralt inslag i hans ”polaritetsteori” om motsatser i konsten som övergår i varandra och övertar varandras positioner. Ormen som symbol för ondskan i både Laokoongruppen och Michelangelos takmålningar i Sixtinska kapellet väckte en variant av detta hos Warburg själv när han drog sig till minnes hopifolkets ormritualer vid resan till Oraibi 1896. Dessa skulle för alltid komma att trollbinda honom vid ormen som den motsägelsefulla symbolen för både förbannelse från gudarna och besvärjelse mot dödsfaror.
Medan hopikopplingen är ett av flera teman hos Forster, står det helt i centrum för Bredekamps Aby Warburg, der Indianer, som därför är en smalare men ändå intressant bok. Däri beskrivs hur Warburg, tack vare bland andra forskningsresanden Gustav Nordenskiöld, fick upp ögonen för pueblofolkets klippboningar i Mesa Verde i sydvästra Colorado, som han bevistade före besöket hos hopifolket.
Dessa reseerfarenheter blev viktiga för Warburgs bidrag till en mer liberalt inriktad etnologi i Berlin, som på den tiden härbärgerade världens största etnologiska samlingar. Här fungerar Bredekamps bok också som ett inlägg i dagens stundom hårda debatt om de tyska etnologiska samlingarna, som ofta utgår från ensidiga förställningar om sekelskiftets etnologer som kolonisatörernas handgångna män.
Snarare, framhåller författaren, var det ofta tvärtom. Inom facket sågs artefakterna vanligen som estetiskt jämbördiga med sina europeiska motsvarigheter, om än med andra förutsättningar. Eftersom Tyskland hade relativt få kolonier, var många av museernas föremål gåvor eller sådant som man köpt av ursprungsfolk som bedrev handel med artefakter.
Utmärkande för Berlinetnologerna, menar Bredekamp, var en ärlig vilja att förstå främmande kulturer och deras öppet deklarerade antirasism. En övergripande fråga som kan utläsas mellan raderna i Aby Warburg, der Indianer är därför vad som hade hänt om Warburg och hans liberala kolleger fått möjligheten att grunda Humboldt Forum redan för hundra år sedan.