Renalt Luzier, "Luz" - Självporträtt ur boken

Renald Luzier – Catharsis

Renald Luzier, känd som Luz, klarade sig från massakern på Charlie Hebdos redaktion eftersom det var hans födelsedag. Han råkade komma för sent till redaktionsmötet där åtta av hans vänner och kollegor dödades. ”En dag”, skriver han, ”lämnade tecknandet mig. Samma dag som ett gäng goda vänner.” När han kunde börja teckna igen gjorde han det här albumet. Han kallade det Catharsis.

Och ja, det kan sägas på en gång: trodde Adorno att det inte går att teckna serier efter attentatet mot Charlie Hebdo visar Luzier att han har fel. Trots att pennstreck på papper kan förefalla så svaga och så hjälplösa gentemot de ordlösa och olösbara skador som sliter i honom lyckas Luzier gestalta hur det känns efter att ha varit med om en katastrof.

9782754812757_luz_luzier_dixikon.se

Framförallt känns det fel. Alla andra är uppfyllda av vad man förväntas känna, av förnuftiga reaktioner. Deras sorg, trots eller hoppfullhet är rak och enkel – och efter att ha gett ett passande uttryck för den dunkar de honom i ryggen och går vidare till sitt. Han, som är personligt drabbad, är istället fylld av något främmande, något som inte passar in i allvaret och de uppriktigt kända solidaritetshandlingarna. Det som hänt honom går inte att beskriva med de entydiga orden sorg eller ilska, knappt ens med ordet rädsla: tillvaron har snarare blivit förvrängd, som genom en skev spegel som det inte går att fly från.

Han kan reagera på färgen rött: en liten fläck av rött kan öppna en lucka till avgrunden. Han kan titta på molnen, lätt frånvarande, och minnas hur han som barn tyckte att ett moln blev en springande hund – och just i sådana frånvarande ögonblick passar skräcken på att slå till. Ur molnen kommer två beväpnade män i rånarluva springande över hustaken och det finns ingenstans att söka skydd.

I en serie sväller hans kropp upp. Han får en bula som flyttar sig från magen till hjärtat till handen, där den hindrar honom att teckna. ”Ibland tror du att du är av med mig”, säger bulan, ”men jag är alltid någonstans”. Bulan har en enorm makt, men tack vare sin barnsliga serietecknarhumor vet Luzier hur han ska bekämpa den. Han ger den ett namn. ”Jag tänker kalla dig Ginette”, säger han. ”Ginette? Men det är sämre än ett namn på en chihuahua”, protesterar bulan. ”Det är förnedrande.” Och redan börjar den krympa – för tillfället. Just för att han tillåter sig att vara hur barnslig som helst tror jag att Luzier kommer att tillfriskna, åtminstone från de mest akuta skadorna.

Han räddas också av sin flickvän Camille. När han får ett sammanbrott – förtvivlan, skuld och raseri, alltsammans i en grumlig blandning – brottar hon ner honom och håller fast honom tills han lugnat sig.

Andra, inte han, äger massakern. En man kommer fram och berättar att han kommer ihåg precis var han var och vad han gjorde när han fick höra nyheten, tills han har ätit upp Luzier som en vampyr. I en annan av serierna får Luzier nog av alla de blyertspennor som förekommer i hyllningarna efter massakern, blodiga eller brutna – det är en föråldrad symbolik, ingen av oss använde blyertspennor, säger han. Då kliver en skulptör fram och berättar att han gjort en tre meter hög blyertspenna som ska säljas till förmån för offrens familjer. Allt som behövs för att färdigställa skulpturen är en passande text att skriva på pennan. Skulptören frågar Luzier vad han tycker att det borde stå. ”Jag vet inte. Nåt i stil med ’Och min röv är en pennvässare’”, svarar han.

Vem, förutom någon som själv har varit med, kan driva med Charlie Hebdo-massakern på det här sättet: en duva blir så rädd för skotten att den får förstoppning. Under flera dagar kan den inte skita, tills den befinner sig ovanför den stora solidaritetsdemonstrationen där presidenten håller tal. Sådant kan bli platt när det återberättas, men bakom sin slarviga teckningsstil har Luzier förmågan att blanda respektlöshet och sorg i exakt rätt proportioner, så att en personlig röst uppstår.

I serien ”Fläcken” försöker han börja jobba igen. Han tänker sig att han ska rita något elakt om Front National (som Charlie-tecknarna aldrig tröttnade på att angripa så länge de levde), men välter tuschflaskan över pappret. ”Nu har han ritat Muhammed igen”, ropar en muslim. Luzier försöker ta det lugnt: ”Var i den här fläcken ser du Muhammed?” Han föreslår att de ska göra ett rorschachtest. ”Rorschach, är inte det ett judiskt namn”, säger muslimen misstänksamt. ”Vi kan kolla det på Wikipedia efteråt”, säger Luzier, men det slutar ändå med att han blir jagad som i en stumfilm.

Charlie Hebdo omges av en märklig missuppfattning, som inte ens massakern har kunnat ändra på: många som borde veta bättre är övertygade om att Charlie är en tidning som framförallt ägnar sig åt islamofobi. I själva verket är det tvärtom: det är det högerextrema partiet Front National som sedan länge har varit huvudmålet för Charlie-tecknarnas satir.

Hösten 2015 lämnade Luzier Charlie Hebdo av personliga skäl.

____________

Dela artikeln:

Håkan Lindgren

Håkan Lindgren

Håkan Lindgren är frilansande kulturskribent.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: