Jean-Baptiste Poquelin – mer känd som Molière – föddes för 400 år sedan, någon gång i januari 1622. Mest känd för sina komedier som till exempel Den girige, Den inbillade sjuke och Tartuffe hör han ännu till de mest spelade pjäsförfattarna.
Alla känner till Molière men få vet något om Jean-Baptiste Poquelin. Det var den store dramatikerns egentliga namn. Först 1643 tog han sig som skådespelare pseudonymen Molière. I år firar man i Frankrike med stor pompa 400-årsminnet av den store komediförfattarens födelse. 400 år efter sin död är Molière alltjämt den mest spelade dramatikern i Frankrike. Han är ett nationalmonument, och hans komedier har inte åldrats nämnvärt. Alltjämt fängslar hans slagkraftiga gyckel med samtidens laster och med tidlösa egenskaper: girighet, bördshögfärd, bigotteri och hypokondri. Detta jubileumsår sätter man upp flera av hans pjäser och han uppmärksammas med program i radio och TV. På slottsteatern i Versailles spelas Den inbillade sjuke, den sista pjäs som Molière skrev 1673, och nationalscenen Comédie-Française ger för första gången originalversionen av Tartuffe från 1664.
Om personen Molière vet man emellertid ytterst lite, inte ens vet man säkert när han föddes. Men han döptes den 15 januari i kyrkan Saint-Eustache i Paris, och vid denna tid var det vanligt att barn fick sitt dop redan samma dag de föddes. Det var också i Paris som han dog 1673, strax efter det att han uppträtt i huvudrollen i sin egen pjäs Den inbillade sjuke. Han drabbades av en blodstörtning på scenen och avled i sitt hem senare samma dag. Tack vare kungen Ludvig XIVs ingripande fick han en kyrklig begravning – om än nattetid – då skådespelare ansågs alltför syndiga och förtappade för att få vila i vigd jord. Numera finns hans grav på kyrkogården Père-Lachaise.
Några skriftliga vittnesbörd av Molières hand finns inte bevarade: inga manuskript, inga dagboksanteckningar och inte ett endaste brev. Det har gjort att en hel del myter frodats kring komediförfattaren och hans liv, och de har okritiskt förts vidare i mängden av studier som ägnats honom. Litteraturen om Molière är oerhört rik, och Georges Forestier, professor vid Sorbonne och en av nutidens främsta experter på Molière och det fransk-klassiska dramat, har nyligen på Gallimards förlag utkommit med en informativ femhundrasidig biografi, betitlad kort och gott Molière. Där ger han en fyllig bild av såväl Molières författarskap som teaterlivet i Frankrike under 1600-talet. Han sticker också effektivt hål på den legendbildning kring dramatikern som huvudsakligen har sitt ursprung i den första biografin om dramatikern, skriven redan 1705. Forestier gör framförallt noggranna analyser av Molières dramer och visar vilka hans inspirationskällor har varit. Men han berättar också om författarens vänskap med kompositören Lully och tragediförfattaren Corneille. Däremot stod Molière inte på lika god fot med dramatikern Racine som med tiden blev hans rival.
Molières far var en välbeställd kunglig tapetserare, och hans son fick en god uppfostran. Efter studier hos jesuiterna läste han juridik för att bli advokat men valde snart att lämna en borgerligt trygg framtid för att istället 1643 grunda en teater i Paris, L’Illustre Théâtre. Det fanns tidigt hos Molière en stark dragning till teaterns värld, vilket gjorde att han tappert stod pall för de motgångar som han mötte, framförallt i början av sin karriär. Han lyckades inte konkurrera med de andra teatrarna i Paris, l’Hôtel de Bourgogne och Le Marais, utan gick i konkurs. Då fattade han beslutet att lämna huvudstaden och turnerade runt med sin teatertrupp i landsorten, företrädesvis i södra Frankrike. I tretton år prövade han på en osäker men spännande tillvaro som resande skådespelare, regissör och teaterchef. År 1658 återvände han med sin trupp till Paris och hade då en mängd nyttiga lärdomar och erfarenheter i bagaget.
Molière hade vid denna tid även börjat skriva egen dramatik och genombrottet kom 1669 med De löjliga preciöserna, en enaktare på prosa som uppfördes på teatern Petit-Bourbon i Paris. Pjäsen driver med de konstlade maneren i salongerna och handlingen rör sig om två flickor från landet som nyss kommit till huvudstaden. De har förläst sig på galanta kärleksromaner och drömmer om ett liv som tjusiga parisiskor, en tillvaro som är vida avlägsen den verklighet de lever i – ungefär som senare Madame Bovary i Flauberts roman. De löjliga preciöserna var också det första drama av Molières hand som trycktes. Här ser man hans satiriska förmåga i förlöjligandet av vissa beteenden, i detta fall det preciösa, det vill säga en överdriven tillgjordhet i tal och uppträdande. Det satiriska ger udd åt pjäsen som också har drag av fars och commedia dell’arte. Vägen till framgång stod nu öppen för Molière som fick erbjudanden om att uppträda vid salongerna och vid hovet. Han blev ansvarig för teatern vid hovet och fick ordna med dramatiska uppträdanden vid fester i Versailles.
Till skillnad från de samtida tragediförfattarna såsom Corneille och Racine förlade Molière sina komedier till nutiden. Han lät dem också utspelas på fransk mark och knöt gärna an till samtida diskussionsämnen och aktuella moraliska och sociala frågor. Hans storhet som komediförfattare ligger mycket i att han vidgade gränserna för farsen och commedia dell’arte och smög in ett ideologiskt, i hög grad brännbart stoff i sina pjäser. Bland annat behandlar han gärna frågor som rör familjeförhållanden, uppfostran samt kvinnans ställning och deltagande i samhällslivet. Alltid tar han de ungas parti mot tyranniska fäder såsom i Äktenskapsskolan (1662). Vid sidan av satir och humor använder Molière som dramatiska grepp även karikatyren och hyperbolen. I personskildringen överdriver han sålunda de karaktärsdrag som han gisslar, ett effektivt sätt att arbeta när det främsta syftet var att roa och underhålla publiken. Harpagon i Den girige (1668), en av Molières mest spelade pjäser, är således inte bara snål utan helt besatt av att spara. Allt i hans liv kretsar kring pengar och han oroar sig ständigt för att hans kassaskrin ska stjälas från honom. Och Argan i Den inbillade sjuke är inte bara orolig för sin hälsa, han är en hypokondriker i kvadrat.
Men alla lät sig inte roas och hänföras. Molière kunde också provocera, irritera och väcka debatt. Under årens lopp fick han många fiender, främst bland kyrkans män, och han utsattes ofta för elakt förtal. Han sköt gärna in sig på läkarna och ifrågasatte deras kunskaper och behandlingsmetoder. En annan måltavla var prästerna, vilka inte uppskattade hans drift med det religiösa hyckleriet i Tartuffe. Den pjäsen fick inte spelas offentligt förrän efter fem års bittra strider, och skolupplagor av pjäsen kunde censureras långt in på 1800-talet. Så farlig ansågs denne Tartuffe vara, en förslagen själasörjare och skenheligheten personifierad som förfäktar att man inte syndar alls om man syndar tyst. Pjäsen skildrar hur Tartuffe nästlar sig in en familj med syftet att få gifta sig med dottern i huset och inte minst kunna tillskansa sig familjens alla tillgångar. Han är på vippen att lyckas på grund av familjefaderns stora godtrogenhet.
Molière var framgångsrik och blev med tiden en rik och berömd man. Att han hade en mäktig beskyddare i kungen, Ludvig XIV, var i sammanhanget inte oviktigt. Kungen såg till att Molière och hans teatergrupp fick bra lokaler i huvudstaden och gav dem också ett årligt anslag på 6000 livres. Fransk-klassicismen var den dominerande litterära strömningen under den tid då Molière var verksam. Dramat blev då den främsta diktarten och det var teatern som avgjorde en diktares framgång. Men som framgått kunde teatern och skådespelarna också möta starkt motstånd från kyrkan och anses vara ett hot mot sedligheten.
Molière skrev dels karaktärskomedier, dels pjäser med musik- och dansinslag, ett slags totalteater som ligger nära operan. I vissa komedier är karaktärsteckningen mer fördjupad och gränsen mellan komedi och tragedi kan då tyckas hårfin. Så är fallet i Don Juan eller Stengästen (1665) och Misantropen (1666). I den sistnämnda pjäsen uppträder Alceste som starkt ogillar det förljugna och ytliga i sällskapslivet i dåtidens salonger. Han vill säga sanningen men hans kantighet och tvärhet gör att han stöter människor ifrån sig. Molière förnyade komedin och hans dramatik har levt vidare genom århundradena och även influerat senare författare som Holberg och Goldoni. Hans framgång beror inte minst på att han lyckosamt kunde förena två roller, skådespelarens och komediförfattarens.
- Ett avsnitt ur en filmad Tartuffe med en ung Gérard Depardieu i titelrollen: