I juli i år fyllde den franske filosofen och sociologen Edgar Morin 100 år. Han är en ledande tänkare i samtiden, har påverkat inom olika områden som sociologi, filosofi, politik, cybernetik, systemteori, medie- och kulturstudier och tillhör en rad forskningscentra runt om i världen och har ett eget i Paris, Centre Edgar Morin. I juni i år kom hans senaste bok, Leçons d’un siècle de vie. Bo Gustavsson tecknar här hans porträtt.
Den 8 juli 2021 fyllde den franske filosofen och sociologen Edgar Morin 100 år. Han är en ledande tänkare i samtiden och en intellektuell som deltar i samhällsdebatten. Han är inte rädd för att ha kontroversiella åsikter, till exempel i Israel-Palestina frågan. Det har lett till att han anklagats för antisemitism. Inte heller gör han någon åtskillnad mellan det offentliga och det privata. 2009 gav han ut en dagbok om sorgen efter sin fru Edwiges död och 2019 kom en självbiografi. Hans produktivitet är imponerande.
Morin har påverkat sådana olika discipliner som sociologi, filosofi, politik, cybernetik, systemteori, medie- och kulturstudier. Han tillhör en rad forskningscentra runt om i världen och har ett eget i Paris, Centre Edgar Morin. Hans senaste bok Leçons d’un siècle de vie (Lärdomar från ett sekels liv) utkom i juni i Frankrike på förlaget Denoël. Boken kan sägas sammanfatta hans tänkande på bara 150 sidor, en bedrift i sig. Hans forskning är på en gång transdisciplinär och experimentell.
Länge var Morin en outsider men i våra dagar har tidsandan hunnit ifatt honom. Hans tänkande spränger alla givna ramar och tankemodeller i en outtröttlig undersökning av livsrealiteter. Morin är mest känd för utvecklandet av la pensée complexe (den komplexa tanken) i huvudverket La Méthode (Metoden) utgivet i sex volymer mellan åren 1977 och 2004.
Titeln La Méthode syftar på Descartes filosofiska programförklaring från 1637 där han lanserar sitt rationalistiska tänkande baserat på klarhet och enkelhet. Morin vill med sitt verk formulera en ny kunskapsteori och vetenskap karakteriserad av komplexitet och ovisshet. Det är ett tänkande som han beskriver som ”konstruktivistiskt” eftersom syftet är att undersöka hur kunskap konstrueras. Det kan beskrivas som processinriktat snarare än resultatinriktat. Därför avslutas La Méthode med en etik där det betonas att varje kunskapsmetod är ofullständig och måste ifrågasättas och revideras. Förhistorien till en sådan hållning finns i hans eget liv. Morin har alltid varit beredd att ompröva sina ställningstaganden.
Edgar Nahoum föddes i Paris som enda barn till sefardiska judar. Hans mor dog när han var tio år gammal. Det var den stora olyckan i hans liv skriver han i Leçons d’un siècle de vie. I tonåren upptäckte han litteraturen och filmkonsten. Det blev början på hans liv som autodidakt. 1941 gick han med i franska kommunistpartiet och året därpå anslöt han sig till motståndsrörelsen. Han antog då pseudonymen Morin som han sedan behållit. Kanske kan man säga att han under hela sitt liv förblivit en motståndsman och kämpat mot tankesystemens dominans över människan.
En lite mer personlig intervju med Morin – här ännu bara nästan 100 år – där han med sitt eget exempel upphäver alla vanföreställningar om hög ålder
Efter kriget uttryckte Morin kritik i en artikel mot kommunistpartiets stalinistiska linje, vilket ledde till att han uteslöts 1951. Nu började hans egen bana som fri intellektuell. Han grundade tidskriften Arguments som han drev tillsammans med Roland Barthes. Den blev ett forum för öppen debatt i politiska, sociologiska och filosofiska frågor. 1959 publicerade han sin bok Autocritique (Självkritik) där han gjorde upp med sitt kommunistiska förflutna och med kommunismen och varnade för de faror ideologier utgjorde för den fria tanken och den fria människan.
Morin har alltid gått sin egen väg. Under det politiserade 60-talet höll han fast vid sin ideologikritik samtidigt som han utvecklade ”nuets sociologi” då han studerade skeenden i samtiden. När poststrukturalismens och postmodernismens rörelser var på modet arbetade han vidare på sitt storverk La Méthode. Hans engagemang är inte för vissa modeidéer utan för tänkandet i sig och skapandet av en humanare värld.
Det förutsätter ett gränsöverskridande tänkande som är kreativt och komplementärt. Han definierar det med en taoistisk term som ”dalens ande” dit vattnet från bergen rinner ner. I det sammanhanget myntade Morin begreppet paradigmatologie, den nya vetenskapen paradigmatologi som samlar allt vetande under en epok för att kunna möta människans gemensamma problem och utmaningar. Då är det nödvändigt att utveckla ”ett globalt medvetande” och en ”civilisationspolitik” som inte är bunden till partier eller ideologier eller stater utan vars mål är mänsklighetens existens på denna jord. Samtidigt är han väl medveten om att alla civilisationer dött ut under historiens gång och att vi i våra dagar hotas av den ultimata katastrofen – klimatförändringen.
Morins första bok L’An zéro de l’Allemagne (Tysklands år noll) skrevs medan han var stationerad i Landau som löjtnant i franska ockupationsarmén. Boken kom ut 1946 och den är på flera sätt representativ för hans författarskap. Här försöker han förstå ett komplext historiskt förlopp utan att reducera Tyskland eller tyskarna till nazisternas brott. Historien är komplex, politiken är komplex, människor är komplexa. En sådan hållning var ovanlig efter kriget då man hade en tendens att ge tyska folket kollektiv skuld för nazismens fasor och ödeläggelsen i Europa.
På 1950-talet gav Morin ut böcker om populärkultur och Hollywoodstjärnor. Speciellt Le Cinéma ou l’homme imaginaire (Filmkonsten eller fantasimänniskan) fick betydelse för forskningen på området. Efter sin mors död sökte den unge Morin tröst genom att se filmer som lät honom drömma sig bort till en alternativ värld. Det var en upplevelse som påverkade hans psykoanalytiska studier av filmmediet. 1961 gjorde han med Jean Rouch dokumentären Chronique d’un été (Krönika över en sommar) som anses vara det första exemplet på cinéma vérité. Filmen kom att påverka Jean-Luc Godard och den franska nya vågen på 60-talet.
De senaste decennierna har Morin blivit alltmer engagerad i miljörörelsen. 1993 gav han ut Terre-Patrie (Jord-Fosterland) där han pläderade för en ökad medvetenhet om vårt gemensamma öde på denna planet. Jorden är vårt enda hem och det är vår uppgift att vårda och ta ansvar för detta hem. I juli 2021 är klimatkrisen ett faktum när stora skogsbränder härjar i västra USA och Kanada och rekordtemperaturer mäts upp. Skyfall och översvämningar drabbar områden Västeuropa. Edgar Morin har alltid varit före sin tid och därför är de lärdomar som han dragit från sitt sekellånga liv också våra.
I en intervju gjord i samband med hans 100-årsdag och utgivningen av Leçons d’un siècle de vie ställde intervjuaren frågan ”Qui êtes-vous?” (Vem är ni?). Det var en berättigad fråga eftersom Morin verkar ha många identiteter. Han svarade ”en människa”. Sedan tillade han att han var son till Montaigne och Spinoza, två judiska fritänkare som han själv. Men egentligen har vi alla en mångsidig identitet beroende på livsomständigheter. Själv är han Nahoum enligt sitt id-kort och pass, medan hans verk är författat av Morin som har många ansikten. Länken mellan dessa identiteter är Edgar, det personliga jaget.
Att vara människa är enligt Morin att förstå den mänskliga naturen i dess tre komplementära aspekter som individ, samhällsvarelse och art. Framför allt gäller det att öva sig i savoir vivre eller levnadskonst. Målet är att njuta av livet och uppnå ”ett poetiskt tillstånd” i nuet. För Morin är den högsta poesin kärleken eller passionen. Att leva passionerat är inte bara att älska en annan person utan i lika hög grad att känna passion för kunskapen och tänkandet. Ytterst är det att älska livet i all dess komplexitet. Det förklarar Morins utarbetande av den komplexa tanken.
Hans upplevelser under det turbulenta 30-talet blev då avgörande. Skeendet var på en gång oförutsägbart och ödesmättat. Vid krigsutbrottet konfronterades han med Kants tre fundamentala frågor i Logiken: Vad kan jag veta? Vad bör jag göra? Vad kan jag hoppas? Det är frågor som han ägnat ett helt liv åt att försöka besvara.
Marxismen verkade först ge ett svar. Senare fann han en ledstjärna i Herakleitos aforism ”Endräkt och tvedräkt är alltings fader och moder”. Det blev utgångspunkten för skapandet av den komplexa tanken. Människan är på en gång homo sapiens och homo demens, både rationell och irrationell. Barbariet finns inbyggt i civilisationen. Historien är en kamp mellan Eros och Thanatos. Men för Morin liksom för Freud får livet sin mening då man tar Eros parti.
I slutkapitlet av Leçons d’un siècle de vie menar Morin att tänkandet hålls levande av tvivlet. Det finns en tvivlets kunskap som utgör förutsättningen för den komplexa tanken. Sista meningen lyder: ”Det mänskliga intellektet står framför Mysteriets stängda dörr”. Där börjar mystikens kunskap.
- Klicka här för en längre video där Morin talar om Le défi de la complexité
- Se en video om för Morin centrala ämnen och under den också filmen Chronique d’un été med undertexter på engelska:
https://www.youtube.com/watch?v=ct-49TYmzMg