Av LENA KÅRELAND
Den som kommer till Strasbourg i Alsace bör inte missa att besöka Musée Tomi Ungerer som är inrymt i Centre international de l’illustration. Museet, som öppnades 2007, är unikt då det är första gången i Frankrikes historia ett statsunderstött museum ägnas åt en levande konstnär. Tomi Ungerer, som i år fyller 80 år, har till museet donerat sitt bibliotek på mer än 1 500 volymer, många av sina teckningar och därtill den leksakssamling han byggt upp under årens lopp.
Tomi Ungerer är inte särskilt känd i Sverige, men denne världsmedborgare och kosmopolit är väl värd att uppmärksamma. Han är född i Strasbourg dit han återvänt på äldre dagar efter att ha levt och verkat i New York, Canada och Irland. Denne mångsysslare, en cynisk rebell och skoningslös samhällskritiker, kan sätta en rad yrkesbeteckningar på sitt visitkort: karikatyrtecknare, illustratör, designer och barnbokskonstnär. Det finns stor spännvidd i hans verk som omfattar humoristiska böcker för barn och vuxenböcker med häftiga angrepp på allt ifrån våld och rasism till krig och fascism i alla dess former.
Tomi Ungerer började teckna tidigt, och bilderna från barndom och uppväxtår återger intryck från den tyska ockupationen. Dem kan man ta del av i den självbiografiskt inriktade boken Die Gedanken sind frei. Meine Kindheit in Elsass (1993).
Ungerers barndom präglades av krigshot och död. Hans far dog när sonen var tre år. Hans tidiga tonår inföll under andra världskriget, då Tomi och hans familj hade krigsfronten praktiskt taget utanför dörren och granatexplosioner och bombningar hörde till vardagen. I skolan utsattes han för nazisternas indoktrinering och det franska språket fick inte användas.
Under 1950-talet förde han ett kringflackande liv och kom som tjugosexåring till USA med 60 dollar i fickan och en resväska full av teckningar och manuskript. Ungerer fick illustrationsuppdrag för prestigefyllda tidskrifter som Life, Harper’s Bazaar, Esquire och New York Times.
Samtidigt började han göra bilderböcker. Den första publicerades 1957 och blev omedelbart en succé. Bland hans mer kända verk för barn märks Kriktor (1958) om en boaorm som en fransk lärarinna tar under sitt beskydd och Adelaide (1959) om en känguru som per flyg tar sig till Paris, där han ger sig in i nöjesbranschen. Jag hatar pussar (1973) är delvis självbiografisk och handlar om en kattfamilj, där kattsonen är ett riktigt råskinn. Han avskyr när hans mamma försöker krama och pussa honom. En spritflaska på kattfamiljens frukostbord störde de vuxnas moral när boken kom ut.
Ungerer utgår i sina böcker ofta från folksagan, vars motiv han omformar och förnyar. Han har gjort flera roliga pastischer på kända folksagor. Hans version av Rödluvan slutar t.ex. med att Rödluvan gifter sig med vargen och lever lycklig med honom. Mormodern gör Ungerer till en elak gammal gumma. Hon krymper tills hon blir liten som en tumme, eftersom hon aldrig fick någon mat av Rödluvan.
I USA fick Ungerer även ett uppdrag av New York Times att göra en serie på 24 affischer i stort format för tunnelbanan i New York. I dessa politiska affischer är gränsen mellan propaganda och reklam flytande. Han hade lärt känna inte bara det frihetens USA han drömt om utan också det rasistiska och pryda USA.
Hans vuxenböcker med samhällskritiska och erotiska teckningar gav honom åtskilliga fiender. The Party (1966) är en brutal kritik av den amerikanska livsstilen i New Yorks övre samhällsskikt.
I Fornicon (1970) är temat sexualitet, och Ungerer angriper den mekanisering av erotiken som han anser präglar vår tid. Babylon (1979), en bok där Friedrich Dürrenmatt har skrivit förordet, är en apokalyptisk skildring av den moderna världens dekadans. Döden är ett framträdande motiv i Ungerers verk liksom kvinnan, som ofta kopplas till döden. Kvinnan ses som en farlig makt, en fresterska som mannen bör akta sig för.
Som författare till erotiska och samhällskritiska böcker av det slag som nämnts ovan var det inte längre möjligt för Ungerer att fortsätta ge ut barnböcker i USA. Han lämnade landet och gav under en lång period inte ut några barnböcker. Sin första stora konstutställning hade han 1962 i Berlin, där han träffade både Willy Brandt och Günther Grass. Han samarbetade med Brandt under dennes politiska kampanj 1972. År 1982 utkom Schwarzbuch som fick pris som det årets bästa politiska bok i Tyskland.
Ungerers verk kan studeras som en kommentar till sociala och politiska händelser under senare hälften av 1900-talet. Liksom barnet i Andersens saga om Kejsarens nya kläder får han oss att se samhällets förljugenhet.
Han är en det absurdas krönikör, provocerande och subversiv. Han både drar till sig och stöter ifrån sig sina betraktare och läsare. Men likgiltig är man inte inför Ungerer, denne mångkonstnär och rebell.
– En annan omtolkning av Rödluvan har just haft premiär (”Mångbottnad Rödluva” skrev SvD):