Sällan är en skildring av ett samlag lika obehaglig som hos Mariia Niskavaara. “Vi gör som vanligt”, lyder angivelsen makarna emellan. Ett bud vars fasa de själva inte tycks uppfatta. Lemmarna stöter slabbigt och mekaniskt emot varandra. Mannens stånkande får kvinnan att tänka på åldringar, men hon låter det passera om det egentliga sköts. Rörelserna har ett enda syfte: att tillverka en avkomma.
Det här är sex utan erotik – ingen fantasi, inga bilder, ingen relation. Det är bara produkten som är av värde.
I Niskavaaras omtalade debutroman Ester, teurastaja (Ester, slaktaren) är allting kött. I grunden är det en absurdistisk saga. En bild präglar allt och alla. Mitt i staden ligger en köttfabrik. Dess löpband fungerar som invånarnas pulsåder: samtliga är beroende av det. Huvudkaraktären Ester är slaktare, liksom sina föräldrar. Hennes make är seminolog. Varje dag vandrar han iväg för att befrukta de grisar frun sedan förädlar till varor.
Karaktärerna är typer: Grannen, Slaktaren, Portvaktaren. Människorna lever som inhägnade boskapsdjur, utan ett inre. De har kroppsliga impulser, men inga själsliga motiv, ingen riktning. Hunger är däremot styrande. I skolan är Ester längre, tjockare, glupskare än de andra barnen. Hon äter allt. Helst aladåb, korv. En dag infinner sig ett nytt begär: Ester vill bli befruktad. Det är akut och fysiskt, oöverkomligt, som “att vara kissnödig”.
Niskavaaras språk är hårt, stundvis närmast gammaltestamentligt kärvt. I botten glöder det hallucinatoriskt. Humorn framträder som tydligast då det krassa kombineras med en psykedelisk kosmologi. Ester behåller sin burdusa, rationella hållning då hon förlorar sig i fantasier. När grisen dör klapprar det till i strupen och en matig fläkt utsöndras – det är själen som förångas, enligt slaktaren. Därför luktar himmelriket och slakthuset samma sak. Världsalltet består av en stor kastrull med köttbuljong, där änglarna blandar om de avdunstade själarna.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Det avgörande framträder i sin frånvaro. Ur den döda materian strömmar det liv den ersatt. När det instrumentella renodlas tycks det andra hos människan – det flummiga, irrspåriga, dunkla, generösa – ljuda allt tydligare. Också djuret ger sig tillkänna. Grisarna blir andra gradens människor, människorna första gradens gris. Budskapet är tydligt, möjligen övertydligt: i kapitalismen lever vi alla som industriellt boskap.
Under sin andra halva mister boken också i kraft. Idén tycks alltmer uttömd, utan variation. Likväl bultar ett konstigt tryck i dess mittpunkt: hur man än gör, är det som avgör en civilisations fortlevnad fortfarande den bisarra och obegripligt djuriska impulsen att föröka sig.
*
Liksom Ester, teurastaja är Niko Hallikainens debutroman Kanjoni (Kanjonen) måttlös. Ändå kan den läsas som en antites till Niskavaara. Det här är en bildvärld, där fantasierna har ersatt landskapen och begäret aldrig kan begripliggöras med ett syfte.
Jaget är en ung man. Då någon frågar hävdar han sig vara poet, men egentligen sitter han mest framför en datorskärm eller hänger kvar i sina älskares hem medan de arbetar. På ett vernissage träffar jaget den vackre Niklas Ekholm (en person med samma namn har också gjort omslaget till boken). De har inte träffats sedan högstadiet, då jaget blev förnedrad av en skara pojkar, däribland den unga konstnären. Nu inleder de två en relation.
Texten har ett undertryck av depressiv frenesi. Jaget tycks aldrig befinna sig utomhus, under bar himmel. Inte en enda kvinna nämns. Nidbilden av den homosexuella mannens sexualitet trappas upp i potens tio. Det som sker mellan Niklas Ekholm och jaget är sex, och sex hos Hallikainen är inte uppbyggligt, utan tycks snarare vara en tillåtelse att försättas ur balans. Begäret har ständigt en underton av risk, våld, anonymitet.
Efter att relationen med den vackre mobbaren får ett abrupt slut, börjar romanen loopa framför en webcam. Senare får man förstå att det kanske är där jaget suttit hela tiden. I tiotals sidor träder man efter man fram i förnedrande blixtbelysning. De flesta är otåliga, klickar hastigt vidare, försvinner.
Under en sådan session möter jaget skådespelaren Benicio del Toro. Han blir nedflugen till Los Angeles. Där får han ett kreditkort, en chaufför och en kropp att ty sig till. Också då det är underbart tycks det ihåliga sitta fast i prosans textur. Det går aldrig att tro på att det kan gå väl, det går inte ens att tro på att det händer. Då den älskade även nu försvinner krälar jaget omkring i det stora huset och låter utlösning följa på utlösning, som en slags skräckslagen, konvulsivisk bön. I hans vädjan löper ett drag av svart såpopera.
Kanjoni är en stökig och otymplig bok, som inte fullt ut funnit sin form. Överlag lider romanen av en monotoni. Tristessen är följdriktig, men, ja, tråkig. Språket flödar ständigt över, liknelserna hakar tag i varandra i kedjor. Ibland sitter de illa, som pusselbitar ur olika lådor. Det mesta är 300 procent för mycket – så mycket att det upplöses. Den erotiska intensiteten hovrar över ett tomrum. Just den frenetiska myckenheten ger boken en avsexualiserad kvalitet. Upphetsningen tycks inte få plats, enbart en hackande upprepning som förtunnar snarare än fördjupar.
Den passionerade kärleken och dess besläktade fenomen är som känt notoriskt svåra att skilda i text. Till skillnad från ett medvetande, vars komplexitet kan fördjupas, tycks närvaron i det erotiska undfly det skrivna. Litteraturen ter sig som verklighetens kuvade packdjur, snarare än något som med försprång sonderar terrängen.
Orden framstår som särskilt klumpiga och grova då den explicita akten fungerar som litterärt motiv. Ofta är det också ett avstånd till representation som får en att komma nära den faktiska åtrån.
*
I Sini Silveris diktbok Titaanidisko (Titanernas disco) framträder den erotiska instinkten i sin mest primitiva form. Begäret har ännu inte fastställs i kulturella uttryck eller schabloner, det fullbordas inte av en akt. På så vis påminner det om barnets sexualitet. Världen är mitt i sin utformning; allting är laddat, vad som helst kan slås samman. Kroppen är allestädes, men kluven i bitar. Lår, hårstrån och munnar glider omkring var för sig, utan att hänföras till en specifik person, eller ens en särskild betydelse. Varelserna, inte minst jaget, har luddiga konturer. Mer än något annat är de affektiv massa: sprittande, föränderlig.
Språket är murket, liksom fylligt av det obestämda. Det vimlar av indefinita pronomen; “jokin” och “jotain” (“någon”, “något”) förekommer på var och varannan sida. Grammatiken är lite skev, lite störande. Klang övertrumfar den följdriktiga logiken. Stundvis förvillar sig texten in i en slags symptomatisk kletighet, som att den behöver mala sig igenom något, bli sörjan varur något sedan blir till.
Det mest framträdande i atmosfären är glädjen. Det finns något karnevalistiskt i hur texten tumlar omkring i det nedriga och instinktiva. Det högstämda och sublimerade parodieras, sjön är vacker “kuin perse” (“som en röv”). Silveri aktiverar en kroppslig potential, ett slags snokande. Det som luktar, det som är smutsigt, är plötsligt också det som stimulerar en. Inte helt främmande från det som kan hända mellan kroppar.
*
En djup kärlek kräver ändå ett annat slags tal. Ja, ofta är det just i samtalen man förälskar sig. Att varje ord plötsligt blossar upp som betydelsebärande är en del av hänförelsen.
I Jukka Viikiläs Hiekkalinnat: erittelyjä rakkausromaania varten (Sandslott: utkast till en kärleksroman) menar sig en kvinna ha förälskat sig i hur noggrann mannen är med sina ord. Ett stycke skildrar hennes obehag för ordspråk. Stelnade fraser förhåller sig förmyndaraktigt till språket, och därigenom till känslan. De vaktar så att du inte känner något bortom dem. Ett symtom på kvinnans kärlek är att hon inser sig behöva ett mer precist språk.
Kvinnan har ärvt sin fars hus på den estniska badorten Pärnu. Hon är författare. Mannen är arkitekt och planerar att bygga en semesterboning invid stranden. Han är 23 år äldre och har fru och barn. Under en tid möts de två.
Paret lever lojt. Talet står ständigt i fokus. Njutningen i att älska löper parallellt med njutningen av samtalen om att älska, inte helt olikt Éric Rohmers stillastående filmer. Ett slut står inskrivet redan från början. Under rubriken “myöhempää varten” (för senare bruk) samlar kvinnan aforistiska utsagor. Kärleken uppträder som en form av kunskap, viktig att destillera. Då intresset för det skrivna tar överhand har relationen redan börjat skifta form.
Inför visningen av en medioker skräckfilm sitter paret och äter citrontårta i biografens kafeteria. Luften mellan dem fylls av skedar som skrapar, vinden som får dörren att skramla. Ändå tycks skeenden mellan dem äga rum, klarna. Förutsättningen för att på det här viset låta tystnaden ta tillvara på det gemensamma, reda ut det besvärliga, finna det dunkla, är att den föregåtts av meningsfullt tal. Det är en samvaro född ur erotiken, otillgänglig för vänskapen.
Umgänget med vänner präglas däremot av paranoia. Förutom en fruktan för en förskjutning av den älskades uppmärksamhet (i Kärlekens samtal skriver Barthes om den apelsin Lotte äter och den tärande avundsjuka Werther då upptas av), hägrar en misstanke för naturen i dessa samtal. Oron är att det är endast med de utomstående, i det man inte får tillgång till, som den andre förmår tala ärligt om kärleken.
Samtidigt vet de älskande att ingen kan förstå dem. Som Stendhal skriver: “En förälskad man har inga vänner”. En djup förälskelse är alltid dubbel. Den både öppnar upp världen och förfrämligar en ifrån den. “Jag har blivit känsligare av oss, också mot mina barn, min fru”, utbrister mannen en dag, utan att tänka sig för.
I slutet av boken är kvinnan sextio år äldre. Dittills har boken varit stram och fylld av tomrum, som att en vind löpt igenom sidornas metalliska struktur. Nu är prosan tätare, snårigare, mer förvirrad. Den faller ihop, likt titelns sandslott.
Den provisoriska boningen, omöjlig att leva i, syftar givetvis också på förälskelsens stoff av fantasi. För somliga mognar denna bildrelation till kärlek, där den andre inte lever på dina föreställningar om henne, utan som sig själv.. Eller i varje fall lever båda i försöket att nå en verklighet i varandra. För jaget i Viikiläs bok växer förälskelsen ut i sin avart:
“Lopulta kun rakastettu on silkkaa kuvitelmaa, voi todeta ettei hän ole enää ulkopuolinen minusta, vaan osa itseäni, yksinäisyyttäni.”
(Då den älskade slutligen är enbart fantasi, kan man förvissa sig om att han inte längre är någon utanför mig, utan en del av mig, av min ensamhet.)
Det är också då utkastet till en kärleksroman kan börja samlas ihop.
- Detta är fjärde delen av en längre essä om samtida finsk litteratur. Den har gjorts möjlig genom ett ekonomiskt bidrag från Svenska Akademien
- Klicka här för att läsa de tidigare delarna