Radioföljetong, P.O. Engquist och Oxford Group

po_enquist_2008_200x200

PO Enquist (2008) Wikipedia

Av JAN NORMING
Sista avsnittet, och ett slags abstinens sätter in. Jag kommer att sakna rösten på de bestämda klockslagen. I en och en halv månads tid har jag nu lyssnat till PO Enquists inläsning av den egna romanen Ett annat liv för Sveriges Radios P1, ibland två gånger om dagen.

Det är klart att man kan höra honom på webben om man har lust, när som helst och så många avsnitt man vill. Men det är inte samma sak. En följetong lever man med under en period. Den är på något sätt ordinerad, doserad och förskriven. Den definierar och strukturerar ens tillvaro, gjuter bokstavligt liv i en. Vill det sig illa kan man missa ett avsnitt. Intensiteten i upplevelsen har delvis med detta faktum att göra. Blotta risken gör att man skärper uppmärksamheten. Och som sagt, en andra chans gives med reprisen i värsta fall. Men nu är det slut.

Vad är det som gör det så bra? Enquists lapidariska prosakonst, omtagningarnas hårfina betydelseförskjutningar, de branta förkortningarnas perspektivbyten, överklivningarna, stilbrotten eller snarare kanske stilbrytningarna, den osvikliga känslan för det komiska i vår belägenhet dramatiken och svärtan till trots, kort sagt hans sinne för proportioner, också i denna loggbok från helvetet. Likt en kapten Nemo nedstiger han i sitt eget liv, vi känner igen hans universum mellan himlaharpan och isgraven, och vi känner igen oss.

buchman4

Frank Buchman, grundare av Oxford Group (MRA)

Jag hittar som vanligt en Oxford connection, här tolvstegsprogrammet eller Minnesotamodellen för bot och rehabilitering av alkoholister och andra missbrukare, en metod med rötter i Oxford och MRA, moralisk upprustning, en lära som han i biskop Giertz tappning minns från moderns nattduksbord i det gröna huset i barndomens Hjoggböle. Budskapet är underkastelse, självutplåning. Mot denna behandling och livssyn uppreser sig romanens PO Enquist, rasande och förtvivlat, likt en nedstörtad ängel. Det är grymt och gruvligt och gripande.

Men det är något annat också som gör det så bra. Enquists röst, hans sätt att läsa. Just läsa. Inte berätta, inte gestalta, inte färga, måla i texten som är så vanligt. Hans inläsning är en regelrätt reading, som om han satt där i ring med oss. Han markerar ett slags distans, undviker nästan demonstrativt inlevelse, läser innantill, befinner sig inuti och utanpå, förhåller sig till det skrivna, tycks fundera och reflektera, ta sig genom texten med penna i hand, någon gång tvekar han och går vidare, viktar orden, prövar formuleringarna, ibland lossnar hela textsjok och rinner iväg, sådant som trots allt får duga, han söker och trevar, en och annan mening släpper han förstrött ifrån sig, andra stannar han upp mitt i. Det är en text som blir till ännu en gång inför våra öron, aldrig färdig, hela tiden i vardande.

Jan Norming

Hör Enquist läsa boken som radioföljetong här sr

Kommentera: