Rom – Torino

Galleria Subalpina, Torino

Galleria Subalpina, Torino

Av ÅKE MALM

Tillbaks i Rom igen efter fem dagar som jurymedlem vid Prix Italia i Turin. Spännande dagar då världens bästa radio-, TV- och webprogram passerade i snabb takt. Av någon anledning hade jag placerats i en jury för ett specialpris: kreativitet i HD. Vi fyra i juryn hade 11 program att titta på.

Fyra plockade vi bort på en gång – vanliga enkla standardnöjesprogram platsade bara inte. Samma gamla trall men i det nya formatet HD svarade inte mot prisreglernas högt ställda krav. Tyckte vi. Vilket betydde att exempelvis BBC:s Wallander fick stryka på foten. Välgjort på bästa BBC-maner förstås. Men inte fanns det några sprängda mallar där inte.

Kvar i finalomgången hade vi så kanadensiska bidraget från ARTV med namnet Flow. Ett i vårt tycke verkligen nyskapande program. Och framför allt: här fanns en regissör som vågade ta ut svängarna med den nya HD-tekniken. För egentligen hade Flow kunnat bli en konventionell dokumentation av en föreställning av Cirque du Soleil. Den där poetiska cirkusformen som glatt unga och gamla runt om i världen. Men här valde man att spränga alla väggar och rum med fantastiska effekter som följd (se video nedan).

Dock – och det gällde praktiskt taget allt vi fick se i Torino – det var för långt. Efter hiskligt roliga och fantasifulla inledningar ramlade programmen snart ned i leda och förlängningsångest. Det går inte att få en idé som passar till ett halvtimmesprogram att räcka en timme eller mera. Kanske är det producenterna och TV-bolagen som sätter regissörerna i kläm och kräver att en dyr investering skall slås ut på fler sändningsminuter.

Den gamla grundregeln i allt editionsarbete, Kill your Darlings, verkar många ha glömt. En halvtimme kortare och Flow skulle varit ett mästerverk. Nu blev det segt på slutet med många omtagningar. Synd på så rara ärter.

Piazza San Carlo

Piazza San Carlo

Mellan tittarvarven blev det möjligt att promenera i den gamla huvudstaden Torino. (Är det någon som kan tala om varför vi måste använda den franska översättningen Turin? Eller Florens istället för Firenze? ) Minnena från 70- och 80-talen då Torino verkade vara ganska nedsliten, koldammig och trist, har nu suddats ut. Vinterolympiaden gjorde väl sitt till men uppsnyggningen och restaureringarna har fortsatt.

Nu är Torino en verklig sevärdhet. En kväll på Piazza San Carlo på utsökta restaurangen Nya bronshästen lämnar fortfarande positiva ilningar efter sig. Eller den mysiga glasgallerian där man finner Baratti & Milano, en cafetteria som startades redan 1858 och flyttade in i sina nuvarande lokaler som vetter mot galleria Subalpina 1875. Fem år efter att Rom erövrats och blivit italiensk huvudstad.

I denna cafetteria odlas gamla goda traditioner, låt oss säga de goda delarna av borgerskapet. Gallerian är i luftig libertystil, Barattis lokaler anknyter men medstiliga soffor och stolar i rött läder. Man kan få en aning av härligheten på deras hemsida.

Baratti & Milano

Baratti & Milano

I detta tempel kan man smaka på en utsökt risotto med zucchiniblomma och bitar (scaglie) av ost från kommunen Castelmagno vid foten av alperna, väster om staden Cuneo. Som i sin tur ligger sydväst om Torino. Sedan 1996 har den samma kvalitetsstämpel som landets bästaviner (Denominazione di origine protetta). Tillverkas av mjölk från två på varandra följande mjölkningar med tillsats av små mängder get-och fårost. Jag lovar, bara ytterst små kvantiteter. Ostformarna lagras i grottor och i vissa fall sticker man hål i förpackningen för att gynna bildandet av smakgivande mögel. Detta mina vänner är något att lägga på tungan!

Fem dagar i Turin och sedan kastas man tillbaka i vardagen. I söndags var det stor folkfest för Berlusconis parti PDL i Milano. Som vanligt gjorde han bort sig på det mest pinsamma vis.

Jag har hälsningar från en solbränd man i USA, Barack Obama. Och nu är jag säker på att han tar sin fru med sig till stranden – hon är lika solbränd hon.

Naturligtvis skyndar hela Berlusconihovet till för att förklara att detta är en oskyldig lustighet men att yttrandet kanske berodde på att han inte fick pussa Michelle på kinden i Washington.

Så eldar han upp sig och förlorar fullständigt kontrollen över vad han skall säga. Han blir högröd i ansiktet, vrålar i mikrofonen och hytter med pekfingret som om det vore en huggvärja:

Skam över denna opposition som jublar över våra fallna soldater i Afghanistan. Som skriver minus 6 på husväggarna. Vergogna!

För säkerhets skull upprepar han det sista ordet tre gånger. Självklart blir det uppror bland oppositionspartierna. De hade redan reagerat på att någon idiot skrivit orden på en husvägg i Milano. Nu skär Berlusconi all opposition över en kam med anklagelser om något de inte är ansvariga för. Lyckligtvis skriver mittpartiet UDC:s PierFerdinando Casini ett brev till landets president om saken. Och då händer saker och ting med rasande fart.

Presidenten, Giorgio Napolitano, går ut med en officiell kommuniké där han korrigerar landets premiärminister: – Det finns ett omfattande stöd för våra fredsmissoner i utlandet. I det stödet är oppositionens fundamentala delar en integrerande del. Han var här tvungen att tala om ”oppositionens fundamentala delar” för Antonio Di Pietro hade efter attacken som dödade sex soldater, ansett att det bästa vore att ta hem allihop. Men ”oppositionens fundamentala delar” är tillräckligt stora ändå. Men när såg man sist i en västerländsk demokrati ett statsöverhuvud som måste gå ut och korrigera det regeringschefen har sagt?

Och nu gör vi oss beredda på nästa förtroendeomröstning. Jag minns inte om jag förklarat hur förtroendeomröstningar kan användas. Men så här är det: om en regering ser att oppositionen eller deras egna drar ett förslag i långbänk, kan den ställa förtroendefråga på lagförslaget. Därmed avbryts alla diskussioner och voteringarna kan starta i det närmaste omgående.

Oppositionen har då till sitt förfogande enbart en ”röstförklaring” från en enda representant från varje parti. En förklaring som aldrig brukar få vara längre än ca 10minuter. Berlusconi har komfortabla majoriteter i båda kamrarna och aldrig tidigare har en regering använt sig av förtroendeomröstningar i denna utsträckning.

Tremonti och Berlusconi

Tremonti och Berlusconi

Nu handlar det om ”lo scudo”, en lag som tillåter kapitalsmugglare och skapare av kapital i skatteparadisen, att ta hem hela eller delar av förmögenheterna utan att det kan bli några rättsliga påföljder. Avgiften är 5 procent på kapitalet och därefter läggs ”gravstenen” på över det begångna brottet. Lagens verkningar är ”tombale” säger de italienska juristerna.

Berlusconis färgstarke ekonomiminister Giulio Tremonti har prövat det här knepet förr, under en tidigare regering med Forza Italia i huvudrollen. Resultatet blev över all förväntan och statskassan stärktes med nya fräscha pengar.

Den här gången finns emellertid en nyhet. I smyg och utan att någon till en början märkte något, smögs en paragraf in som straffriförklarade även bokförings- och deklarationsbrott. En allmän amnesti i ekonomiska frågor alltså. Ett ingrepp som ännu en gång gynnar skattesmitare och maffiosi. En gyllene tillfälle för alla smutsiga pengar att snabbt tvättas rena. Oppositionen är bestört, upprörd och – som vanligt delad.

Åke Malm

PS I övrigt gör vi oss beredda för demonstrationen på Piazza del Popolo på lördag. Den som handlar om försvaret av press- och yttrandefriheten. La Repubblica har räknat in 460.000 namnunderskrifter på de tre juristernas appell.

__________

  • Se en trailer från filmen Flow:
  • Se Berlusconi uttala sig om paret Obama (och publiken skratta…):
  • Se Antonio di Pietro – tidigare maffiaåklagare numera politiker – uttala sig om ”Lo scudo” i en intervju med RaiNews:

1 kommentar

  1. Margareta Zetterström says:

    Skulle man kunna få uttrycka en önskan? Det är att du i något kommande blogginlägg presenterar den nya tidningen il Fatto Quotidiano som jag blivit ganska så nyfiken på och som även andra svenska läsare kanske skulle vilja veta lite om.
    A presto
    MZ

Kommentera: