Marquis de Sade (1740 – 1814), vem talar om honom i Sverige idag? Främst förknippas han med ordet sadism, ett begrepp grundat på hans romaner, där sexuella våldsskildringar förekommer i rikt mått. Ordet dök upp redan 1834 i ett franskt lexikon. Sade är också den författare i världslitteraturens historia som lär ha rekord i fråga om fängelsevistelser. Första gången han hamnade i fängelse var han 28 år, och anledningen var ”utsvävande livsföring”. Fyra år senare dömdes han till döden, anklagad för giftmord, men domen ändrades till fängelse. Åren 1771 till 1790 tillbringade Sade på Bastiljen, och huvudparten av hans skrifter tillkom bakom fängelsets murar.
Ja, nog är Sade är en märklig författare med ett märkligt livsöde. Han var son till en adlig diplomat men tog tidigt avstånd från sin familj. Fadern tvingade honom att gifta sig med en rik borgarflicka, med vilken han fick två söner. Äktenskapet upplöstes under revolutionen.
På Bastiljen skrev Sade 1785 romanen Les 120 journées de Sodome, som kom ut först 1904. I denna berättelse skildras hur fyra libertiner stänger in sig med sitt harem på slottet Silling. Där iscensätter de orgier i sexuella perversiteter och utsvävningar.
Bland Sades andra verk kan nämnas Justine (1791), La Philosophie dans le boudoir (1795) och La Nouvelle Justine (1797).
Flickan Justine i söker skydd i ett kloster för att komma undan de sexuella förföljelser som hon är utsatt för. Men munkarna visar sig vara än mer lystna på sexuella perversiteter och excesser än männen utanför klostrets murar. Sade angrep häftigt den katolska kyrkan och såg inkvisitionens prästerskap som sexuella sadister.
Napoleon ansåg Sades romaner så utmanande och omoraliska att han beordrade att författaren skulle tillbringa återstoden av sitt liv på sinnessjukhus. Sades böcker var totalförbjudna i Frankrike från 1814 ända fram till 1958. Hans ohämmade bekännelser av sitt privatliv har vissa likheter med Rousseaus intimt öppenhjärtiga självbiografi Les Confessions (1782 – 89), även om det finns betydande olikheter mellan dessa båda författare.
En fascinerande och grundlig genomgång av Sades betydelse för 1900-talets författare och filosofer finner man i Eric Martys Pourquoi le XXe siècle a-t-il pris Sade au sérieux? Marty, professor vid Sorbonne i Paris, har tidigare gett ut arbeten om bland annat Roland Barthes.
Titelns undran varför Sade har tagits så på allvar under 1900-talet röjer ett visst ifrågasättande av detta allvar. Marty intar i vissa stycken en kritisk hållning till de intellektuella, vilka lyfter fram Sade som en ikon för moderniteten. För många har Sade uppfattats som en banerförare för en emancipatorisk modernitet. Därmed har en annan tradition skjutits i bakgrunden enligt vilken Sade har setts som förelöpare till modernitetens mörkare sida, t.ex. fascismen och nazismen. Den förste som i Sades grymheter såg ett förebådande av 1900-talets fasansfulla händelser under de båda världskrigen var Swinburne.
Under 1800-talet var det ganska tyst runt Sade, något som inte förvånar med tanke på att hans böcker var förbjudna och därmed svåra att komma åt. Den som vill kan dock enligt Marty roa sig med att läsa Stendhals roman Le Rouge et le noir (1830) som en Sade-inspirerad text.
Under den första skedde ett insamlande av material, information och berättelser. Trots censuren började Sades verk ges ut på nytt eller nyupptäckas. Sade uppfattades som offer, och han blev modell för författare som Céline och Genet. Den erotiska utopin hos Sade lyftes fram.
Den andra perioden, representerad av namn som Klossowski, Foucault och Lacan, tog fasta på mardrömmen hos Sade, på döden och tortyren. Under denna senare period var det som synes främst filosofer och inte författare som studerade Sade.
En av Martys slutsatser i sin innehållsrika studie är att det tjugonde århundradet har tagit Sade för mycket på allvar. Ett exempel härpå är Pasolinis film Salò o le 120 giornate di Sodoma (1975), som Marty ägnar en intressant analys. Den humor som Marty ser hos Sade har många dock valt att bortse ifrån.
Som synes rör sig Marty i sin studie långt utanför litteraturens område. Han diskuterar filmregissörer och filosofer med samma skärpa och imponerande kunskap som de skönlitterära författarna. Dessutom ger han i sin bok inte bara en bild av Sade och dennes författarskap. Vi får samtidigt en infallsrik rundmålning av kultur- och samhällsutvecklingen under 1900-talet.
Lena Kåreland