Paula Modersohn-Becker
Utställning på Louisiana

År 1937 öppnades dörrarna för första gången till Haus der Deutschen Kunst i München. Öppningsutställningen hette ”Entartete Kunst” och visade den konst som nazisterna ansåg ”sjuk”. Det var meningen att verken skulle vara avskräckande och föra folk till nazisternas konstideal, men effekten blev också den motsatta. Massor av konstintresserade vallfärdade till utställningen – inte så mycket för att se vilken tysk hembygdskonst nazisterna förespråkade, utan för att de visste att detta kunde vara sista gången på mycket länge som de kunde se riktigt storartad konst. Min mormor var en av dem och hon berättade ofta hur hon och min morfar åkte in till staden för att få se Emil Noldes färgsprakande oljemålningar, Kandinskis kompositioner och även Paula Modersohn-Beckers stillsamma, gripande kvinnoporträtt.

I sitt hemland Tyskland ses Paula Modersohn-Becker (1876-1907) som en av modernismens förnyare och är ett känt namn i landets konsthistoria. I Skandinavien är hon relativt okänd. Det hoppas Louisiana ändra på. I dagarna öppnar en stor retrospektiv utställning. En av anledningarna till att hon är mindre känd än till exempel Emil Nolde (förutom att hon är kvinna) kan vara, att hennes konst är svår att kategorisera: hon är ingen renodlad expressionist, impressionist eller symbolist – hon ingick inte i någon fast konstnärsgrupp, utan var något av en ”one-woman-army”, som ställde sig mellan alla stolar. Hon bara målade och målade.

Paula_Modersohn-Becker - Äldre fattighushjon (1906)

Paula_Modersohn-Becker – Äldre fattighushjon (1906)

Louisiana har valt en klassisk hängning av verken, det börjar med de tidiga teckningarna och når fram till de sista Modersohn-Becker gjorde innan hon dog 1907. Valet av konstnär är intressant: det är inte länge sedan museet ställde ut den andliga konsten av Hilma af Klint. Båda två var kvinnliga konstnärer, verksamma under ungefär samma tid, men fann helt olika lösningar på sina frågeställningar. Medan af Klint gick åt det esoteriska hållet, återvände Modersohn-Becker till det jordnära. Hon var alltid mest intresserad av att avbilda människan i sig, vilket hon gjort i en rad fantastiska porträtt. De flesta är kvinnor – gamla, slitna, väninnor och flickor. Det är sällan någon försköning, utan ofta skoningslöst avklädda iakttagelser. Modellerna är aldrig uppställda, de står i den pose de kommer, fötterna inåtvända, vinkeln ofördelaktig, brösten så slappa och hängande som de blir efter många barnafödslar – inte alls så som många manliga kolleger framställt sina modeller tidigare.

Oljemålningarna är inte naturalistiska, men ändå konkreta och basala i sitt tilltal. Det är vackert utan skönhet.
 I en lång gång i museets källare hänger en del av Paula Modersohn-Beckers många självporträtt. Det är svårt att inte dra paralleller till Frida Kahlo som också hade sig själv som modell, men där denna alltid är vacker och sig själv lik från bild till bild, tvekar inte Modersohn-Becker att ändra sin självbild.

Det sägs att Paula Modersohn-Becker är den första kvinna som målade ett naket självporträtt i helfigur, en genre som tjugo år senare och framåt blev ett vanligt motiv för många kvinnliga konstnärer. Inte heller här vare sig förskönar eller förfular hon sig själv, hon är vad hon är.

Avbildningar med en mor som ammar sitt barn känner vi väl till från konsthistorien: bilder på Maria med Jesus i knäet. Paula Modersohn-Becker använder samma motiv, men ger det en helt ny innebörd: det är moderskapet som sådant som nästan upphöjs till något sakralt i all sin alldaglighet. Den liggande nakna kvinnan med det lilla barnet vid sitt bröst. Ingen av dem ser på betraktaren eller konstnären som målat, de är helt vända mot varandra. Det slår mig om och om igen, att Modersohn-Becker hela tiden använder klassiska motiv, men hon gör något alldeles nytt av dem.

05_Liggende med barn (3)

Modersohn-Becker föddes i Dresden i en relativt välbeställd familj, i en tid då det ännu inte var självklart för kvinnor att gå på konstakademier och konstskolor eller få delta i blandade krokiklasser. Men familjen stöttade henne i hennes konstnärliga ambitioner, vilket säkert bidrog till att hon vågade vara konsekvent i sitt skapande.

Under sin levnadstid sålde hon bara tre av sina mer än 700 konstverk. I vår tid, då framgång och lycka ofta mäts i relation till hur publikt något är, vilken spridning något får, så är det imponerande med vilken konsekvens Modersohn-Becker fortsatte på sin alldeles egen linje, utan att snegla mot vad konstmarknaden efterfrågade. En av tavlorna köpte bästa vännen Rainer Maria Rilke. Han gifte sig med Modersohn-Beckers väninna, bildhuggaren Clara Westhof, samma år som konstnären gifte sig med Otto Modersohn. Alla fyra bodde i konstnärskolonin i Worpswede i Nordtyskland.

Fascinerande är hur stark Paula Modersohn-Becker vilja var att ägna sig helt åt konsten i en tid då det förväntades något helt annat av en gift kvinna. Nyårsafton 1899 lämnar hon i all hast sin man och beger sig mot Paris. Morgonen därpå, seklets första dag, kommer hon fram. Symboliken med att börja något nytt kunde inte vara starkare. Det blir ett år av koncentrerat arbete i en pulserande storstad, innan hennes man kommer och de återförenade flyttar tillbaka till landsbygden i Worpswede. Hon dog av en blodpropp, endas 31 år gammal, bara 18 dagar efter hon fött sitt enda barn.

Medan jag går på utställningen, ser dessa bilder med taniga, rätt fula flickor med ögon utan pupiller, utan själsspeglar som betraktaren kan drömma sig in i, kan jag inte låta bli att tänka på vad som väntade dessa barn som vuxna. De är födda ungefär samtidigt som min mormor – på bilderna är de så gamla som mina barn är idag. Fick leva upplevde de två världskrig, en mur genom Tyskland och alldeles för mycket sorg för ett enda liv. Som en föraning är döden är hela tiden närvarande i Paula Modersohn-Beckers verk. Men döden i bilderna är aldrig skrämmande, det är en del av det jordiska livet, den hör till. Citroner är ett återkommande motiv – den används inom många religioner vid begravningar, men är en symbol för liv, kärlek och trofasthet. Den död som dessa flickor skulle få se några år senare, är en död som egentligen inte hör till det jordiska. Detta är de fortfarande ovissa om. Vi som betraktare vet vad som ska hända.

___________

  • Klicka här för att komma till Louisianas sida om utställningen

  • Se en video från Youtube med hennes målningar här:


  • Margareta Flygt

    Margareta Flygt

    Kulturjournalist och översättare. Bloggar om böcker och läsning.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: