Av PER ARNE TJÄDER
Fourmillante cité, cité pleine de rêves,
où le spectre en plein jour raccroche le passant!
Raderna ur Charles Baudelaires dikt ”Les sept vieillards” kom jag att tänka på när jag läste Patrick Modianos nya roman L’Herbe des nuits – titeln enligt uppgift från en dikt av Osip Mandelstam. Sällan har det Paris som författaren alltid återvänder till verkat så fyllt av gengångare, inte bara ur berättaren Jeans eget förflutna utan även ur den parisiska historien. Så visar sig Baudelaires mätress Jeanne Duval för Jean, på öppen gata en plein jour.
Paris förblir en stad av obesvarade frågor, om forna tiders poeter och deras kvinnor liksom av förra seklets svarta år under tyska ockupationen och efterkrigsårens politiska affärer. Men också av den hotande glömska som alltid sysselsatt honom.
Som alltid blandar han in händelser och personer ur sitt verkliga liv och några – som polisen Langlais – har tidigare figurerat i självbiografin Une pédigrée, från år 2005. I den nya romanen söker han sent omsider upp Jean och överlämnar en dossier med upplysningar om vad som verkligen hände många år tidigare. Men inte alla dimmor skingras, Paris bevakar sina mysterier.
Som ett mörkt centrum i romanen ruvar därmed en av den franska efterkrigstidens ”affärer” från hösten 1965, i vilken den marockanske oppositionspolitikern Mehdi Ben Barka kidnappades på öppen gata i Paris av fransk säkerhetspolis och sedan mördades under oklara omständigheter. Men här uppfattar vi det hela med unge Jeans ögon, på ett dunkelt avstånd. Något ”très grave” är på gång, det får han veta av en mystisk marockan som opererar med ett skumt gäng på ett dystert hotell i Montparnasse, vilket står under beskydd av fransk polis. Men framför allt av den än mer undanglidande Dannie, en i raden av unga kvinnor som Modianos hjältar dras till. Jean – för övrigt Patricks andra förnamn – försöker förgäves ta reda på vad hon egentligen har med typerna på hotellet att göra. Men samtidigt verkar han vara helt i händerna på Dannie – bara ett av hennes många ”namn”. Har hon verkligen mördat någon och vem var det? Han får inte och vill inte veta. Det hemlighetsfulla blir så en del av hans eget liv.
Modiano, som nog vet allt man kan veta om denna affär, lägger skickligt ut trådar att nysta för den som är insatt – någon menar att bakom ”Georges” på hotellet döljer sig Georges Boucheseiche, en gammal ”collabo” och därtill kanske Ben Barkas mördare. Och den som vill kan säkert fortsätta den subtila skattjakten på namn och dolda allusioner. Men Modianos syfte är att skapa en allmän känsla av osäkerhet i en korrupt tid och skildra en ung man som vandrar i en värld och en stad som bär på minnen och hemligheter som han också är en del av utan att veta riktigt hur och varför.
Patrick Modiano – vars virtuositet numera är så självklar att man inte längre tänker på den – har ofta sagt att det trauma som blev hans centrala tema är att han föddes precis efter kriget och ockupationen men att hans liv ändå blev helt beroende av vad som hände de åren. Och att han samtidigt visste att hans uppväxt befolkades av många som höll varandra om ryggen för att klara sig undan. Därmed varierar han ett av den europeiska berättelsens grundmönster: den unge mannen som söker mening i en inautentisk värld.
Ofta har hans romanfigurer från glömskan försökt bevara, om så bara, en röst i etern eller ett ansikte på ett bleknat foto. I denna subtilt välkomponerade roman påminner Modiano snarare om hur svårt det kan vara att förstå vad som egentligen händer just i ögonblicket, men att även ”les choses très graves” på något sätt lever vidare – om så bara i en gammal polisdossier eller i de vakna drömmar som närs av en stad fylld av gengångare.
– Se en intervju med Modiano här: