Yasmina Reza – Heureux les heureux

Yasmina Reza (Flammarion)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Adlibris)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Adlibris)

Av PER ARNE TJÄDER

Robert och Odile blir osams på Monoprix om vilken ost de ska köpa, Morbier eller Gruyère, dessutom tycker han att hon handlar för mycket dumheter till barnen. Stor kalabalik. Pascaline och Lionel har en son som försvinner in i en egen värld, där han tror sig vara Céline Dion, till slut hamnar han på anstalt. Ernest säger till Jeanette en frukost, när regnet slår mot rutan, att han vill strös ensam i den flod där hans fars aska redan vilar bland vågorna, varpå hon rullande diskhandduken runt pekfingret svarar vilken tur då att han inte blev upphuggen i småstycken. Luc tar med sig älskarinnan Paola hem till sig för första gången, och precis när akten skall börja ser hon att canapén där bredvid har en väldigt konstig färg och hon tänker att Luc alltid kommer att förbli densamme. Bridgehajen Raoul blir så vansinnig när Hélène svarar med ruter på hans fråga med klöver att han, mitt i given i en turnering i Juan-les-Pins, äter upp sin klöverkung, efteråt minns han ingenting.

Alla är de aktörer i Yasmina Rezas nya prosabok Heureux les heureux, som kallas roman men som egentligen är ett antal historietter i jagform, vilka allteftersom flätas samman i ett intrikat mönster. Paret som bråkar om ostarna är bästa vänner till Céline Dions föräldrar och Odile tilllika dotter till Ernest som vill återse sin far i floden La Brieve. Och så vidare, andra dyker upp i oväntade sammanhang. Men utan att någonting riktigt binds ihop. Det är bara så det är, dans le tourbillon de la vie, som Jeanne Moreau sjöng en gång för länge sedan..

Yasmina Reza har alltid varit bra på ting, inte som filosofi som hos Sartre, utan som detaljer i den sociala komedin. Det gjorde henne till en skarpögd följeslagare till Nicolas Sarkozy i valkampanjen 2007 i reportaget L’aube le soir ou la nuit. Och som dramatiker gör hon tingen spelbara. Inte bara det fatala konstverket i hennes internationella genombrott Art.

I pjäsen Le Dieu du carnage spelar en simpel mobiltelefon en successivt allt viktigare roll, vilket kulminerar när den förpassas till en vas med liljor. En motsvarande omsorg om ”das Ding unter uns” gör här hennes prosa glasklar och smidig. Utan klöverkungen skulle Raouls sammanbrott sakna komik och åskådlighet. Ernests existentiella funderingar om sin gravplats får därtill kontur av hans bemödanden med frukostens rostebröd och morgontidningen på nätet, likom Jeanettes hantering av handduken. Och en kväll med bästa kompisarna berättar Lionel storgråtande om tragedin med sonens identifikation med Céline Dion. Förstämning runt bordet – innan de plötsligt brister ut i gapskratt inför den komik som historien med sina bisarra detaljer också rymmer mitt i all tragik.

Yasmina Reza är naturligtvis inte först med att skildra allas våra liv på det sättet. Men hennes vykort från den mänskliga komedin i lust och nöd skulle inte vara lika roliga och sorgsna utan den överraskande och ömsinta precision som Reza färgar dem med. I sina korta stycken gestaltar hon just hur det är i vår alldag, vid ett frukostbord eller i ett väntrum, när sorgen möter komiken, smärtan överges för befrielse för stunden. En begravning är förvisso ingen vardagshantering.

Men skildringen av hur Ernests aska till slut sprids i det bretonska vattendraget visar hur även denna stilla akt fylls av smågräl och trivialiteter – som att urnan har rest ända från Paris i en väska av märket Go Sport. Och var ska man sedan göra av den? I närmsta soptunna? Genom sin känsla för ”l’objet juste” är Yasmina Reza en frände till en genial landsman i en annan tid och en annan genre, Jacques Tati.

____________

– Se ett klipp ur ”Art” av Yasmina Reza

Kommentera: