Fernando Aramburu (Wikipedia)

Patria
Fernando Aramburu

Det råder inget tvivel om vilken roman som var 2016 års stora kritikerframgång i Spanien. I kulturbilagornas summeringar figurerade ständigt en drygt sex hundra sidor lång baskisk roman. Och när jag för en tid sedan besökte en bokhandel i andalusiska Granada låg den där – Fernando Aramburus Patria (Fosterland) – i travar som bara kunde mäta sig med den bästsäljande författaren Carlos Ruiz Zafóns senaste tegelsten.

Utgångspunkten för denna ambitiösa freskmålning över de senaste decenniernas utveckling i Baskien är terroristorganisationen ETA:s beslut 2011 att permanent lägga ner sina vapen. Konfliktens återverkningar är dock fortfarande högst närvarande i denna region av Spanien, och Aramburus roman är de senaste årens främsta skönlitterära uttryck för detta. I centrum står två familjer i ett mindre samhälle utanför San Sebastián. Deras dagliga tillvaro är sammanflätad på flera olika sätt, inte minst genom vänskapen mellan de båda mödrarna, Bittori och Miren, och mellan deras respektive makar, Txato och Joxian. Allt förändras dock när ETA avrättar småföretagaren Txato eftersom denne ligger efter med betalningarna av utpressarpengar – och det visar sig att den andre familjens son Joxe Mari har utfört dådet.

Förutom föräldrarna består persongalleriet av de båda familjernas olika barn; en skara livsöden som är ytterst känsligt skildrade. Förälskelser, sjukdomar, framtidsdrömmar och livskriser – Aramburu tycks vilja omfatta livet i all dess komplexitet hos dessa syskon. Trots ständiga skiften i tiden och mellan olika berättarperspektiv skriver Aramburu – som är född 1959 i San Sebastián men sedan många år bosatt i Tyskland – en tillgänglig och vardaglig prosa som övertygar genom sin närgångna och trovärdiga psykologiska iakttagelseförmåga snarare än genom sin formuleringskonst.

Den mörka fonden är den konservativa, obevekliga kontroll med vilken den baskiska nationalismen påverkar tillvaron in i minsta detalj i detta lilla samhälle. Till skillnad från sin bror Gorka, som skriver dikter som ung och senare blir barnboksförfattare, radikaliseras alltså Joxe Mari inom terroristorganisationen och går en tid under jorden i Bretagne. Efter att ha axlat sin roll som bödel fängslas han och döms till ett långt fängelsestraff. Aramburu väjer inte för att skildra den spanska centralmaktens övergrepp i konflikten; den illegala polisstyrkan GAL och dess utövande av tortyr. Men på det hela taget är udden ändå riktad mot den baskiska extrema nationalismens destruktiva närvaro i dessa människors liv.

Efter att hennes man dödats blir änkan Bittori persona non grata i sin hemby. Även som offer betraktas hon som skyldig. Men hon vägrar att finna sig i den roll hon tilldelats av omgivningen, där även förövarens familj ingår, och att följa hennes inre kamp är en sällsam läsupplevelse. Genom åren återvänder hon ständigt till sin mans grav för att anförtro sådant hon inte kan anförtro de levande. På sätt och vis är Bittori det sköra, pulserande hjärtat i Aramburus roman.

Hatet och rädslan tycks vid första anblicket ha belägrat allting i detta samhälle. Men så småningom visar det sig att ömtåliga trådar har överlevt de avhuggna banden mellan de båda familjerna. Med tiden letar sig det bångstyriga livet in, och kanske anas rent av konturerna av en sorts förlåtelse. Omfamningen på romanens sista sida mellan de båda äldre kvinnorna Bittori och Miren är kort. ”Sade de någonting till varandra? Ingenting. De sade ingenting”. Men i denna omfamning ryms inte bara Aramburus litterära storhet, utan kanske också en symbolisk möjlighet för det baskiska samhället att gå vidare, trots det förflutnas alla sår och oförrätter.

Den peruanske Nobelpristagen Mario Vargas Llosa skrev nyligen i en artikel i dagstidningen El País att endast Aramburus roman har fått honom att uppleva åren under den bakiska terrorismen som om han själv vore ett av offren, och inte bara ett utomstående vittne. Det är ingen liten litterär bedrift. Därför gissar jag att Fernando Aramburus Patria kommer att läsas i många år framöver.

___________

  • Anmäl dig till Dixikons nyhetsbrev:
  • En intervju med Aramburu om boken

  • Henrik Nilsson

    Henrik Nilsson

    Författare och essäist. Introduktör av bland annat spansk- och portugisiskspråkig litteratur.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    1 kommentar

    1. peter landelius says:

      Jag tackar och instämmer. Förresten förstår och delar jag Mario Vargas Llosas reaktion. Filosofen Fernando Savater som upplevt konflikten närmare än någon av oss, har rentav hävdat att romanen är pedagogiskt särskilt värdefull för icke-basker och icke-spanjorer. Efter tredje världens avkolonisering (frigörelse är kanske för mycket sagt) har jag sällan eller aldrig känt någon särskild sympati för nationalismer, men den baskiska hade en rad speciellt besvärliga drag. Den hade sina rötter i artonhundratalets spanska tronföljdskrig, där carlisterna hade sin sista bas i Baskien. Vad arvsrätten beträffar har en carlistisk prinsessa gett mig goda argument för familjens legala anspråk, fast de intresserade varken henne eller oss. Under mina år i Madrid träffade jag (under vederbörlig diskretion) flera ledare för det underjordiska ETA. Deras argument om ”Blut und Boden” övertygade mig om att rörelsen vid det laget hade blivit fascistisk. Min liberale far hade redan försökt lvertyga mig om att politikens extremer är varann rätt lika, och numera ger jag honom alldeles rätt på den punkten.

    Kommentera: